tisdag 31 oktober 2017

Zandersson oktober 2, - 17

maxresdefault

Näste recensent som skriver att musiken skaver kommer jag att vara otrevlig mot. Vem vill att det ska skava? Om det skaver, oavsett om det är i det fysiska livet eller på skiva, måste man åtgärda det. Ta bort det som skaver och rädda det som skadats med Compeed eller något varumärkesinkräktande substitut.

Däremot är det nog överraskningarna, de ideliga, som gör att den progressiva musiken lockar. Inte igenkännandets glädje (det är med viss oro jag läser om hängivna nordamerikanska Yes-fans som nu sett bandet live för 53:e gången…), utan just överraskningarna vid första genomlyssnandet.

Igenkänningen finns där, givetvis, för det är svårt att skapa musik i ett vakuum, men att det är något annat än det bekanta. Eller så överraskar man bara med låtval, som när Robert Johnson & Punchdrunks på den delvis bob hund-producerade skivan ”Fried On The Altar Of Good Taste” (2000) bland alla twangande surfgitarrer bjöd på exempelvis ledmotivet till ”Escape From New York” och John Barrys till ”On Her Majesty’s Secret Service”.

image

Deux Ex Machinas åttonde album ”Devoto” (Cuneiform) är ett exempel på att du både kan äta kakan och ha den kvar. Det är åtta år sedan förra albumet kom (1991 kom det första) och då var de den andra vågen i den italienska progen, men mer åt Arena-hållet än PFM, trots att det funnits en partiell personalunion.

Vid ett blindtest skulle du däremot inte tro att det är de som står bakom den nya och inte efter Magazine-Howard uppkallade cd:n. Nu är det ett jazzrockens väckelsemöte. ”Groove” är ledordet som samlar massorna och får dem att följa, gungande och funkande, med riviga gitarrer, rungande orglar, elfiol där det passar sig och minsann om de inte lånat in blås också (sax och trumpet).

Det svänger, det är oemotståndligt just av de skälet och då bryr vi oss inte om att de idag kör ren glädjemusik i stället för betagande krånglig medelhavsprog.

image

Matterocken är verkligen proggenrens skatepunkmotsvarighet. Bubblemaths skiva ”Edit Peptide” (Cuneiform) får mig att undra om Gentle Giant-pojkarna en gång i tiden anade vad de skapade för underavdelningar i musikens vindlande genreträd, de här pojkarna från Minnesota bildade band 1998, debuterade på skiva 2002 och först nu kommer uppföljaren, matterock, men med sång.

Det mesta blinkar åt något GG-startade och ger inte lika mycket andfåddhet som matterocken vanligen ger (och som får mig att tycka att den subgenren inte borde få förekomma på annat än ep, för att ge tid till paus och kontemplation). Men, visst, andnupen musik med vardagstexter. Räcker gott så.

image

Schweiziska The Great Harry Hillmans nya skiva ”Tilt” (Cuneiform) är fyra mäns kollektiva beslut i slutändan, om man får tro dem själva.

Jazz, överenskommen eller improviserad, och så rock på det, blir en intressant mix, inledande ”Snoezelen” trevar fram med viskande sax medan andra delar blir rytmiska och småjagande, ja, faktiskt redan i andra ”Strengen denkt an” som utmynnar i något mer stilla igen, medan ”Remazing Ace” ett par spår in får mig att tänka på Kullhammar.

Kvartetten (Nils Fischer, David Koch, Samuel Huwyler och Dominik Mahnig) är hyfsat multiinstrumentella (men det är i tur och ordning mestadels sax/basklarinett, gitarr/effekter, bas och trummor) och har, som vanligt, en radda andra projekt igång där de ger musikalisk näring förutom det hillmanska.

Och vem var då Harry Hillman? Jo, en kortdistanslöpare (1881–1945) som 1904 tog OS-guld på 400 m, 200 m häck och 400 m häck när de olympiska spelen för första gången hölls utanför Europa – i USA, i S:t Louis.

image

Rubriken på Miriodors ”Signal 9” (Cuneiform) är ”rock/avant-progressive/rock in opposition” och jag håller nog inte helt med.

Rätt beteckning är nog ”spräcklig prog”, eftersom inget spår är det andra likt av de elva på cd:n, hela skivan har något knyckigt över sig.

Samtidigt är det mycket som är avbockbart i checklistan av både det som är nytt och det som är nött, lyssningsmässigt: aviga taktartet? Bock. Moll-/dur-glädje i gitarren? Bock. Rimligt rörlig bas? Bock. Fejkmellotron? Bock. Inspelade ljud som spelas upp baklänges? Bock.

Visst är det i ett Samla-land vi rör oss, men också i ett mer traditionellt progressivt fjärran koncept- och/eller temaalbumen, till och med litet åt det håll Pingvinorkestern rör sig när de släpper sina egna förebilder i instrumentala stycken (och ja, det enda sjungna på den här skivan är just röster som spelas upp baklänges).

Och det finns mycket att leta efter i deras tidigare produktion: det här är det nionde albumet från kanadensarna, debuten på skivan kom redan 1986 så mycket vatten har runnit under RIO-broarna.

image

Paul McCartney sitter framför ett piano och sjunger sig försiktigt igenom något Peter Hammill skrivit, någon form av hot eller vapen förekommer i bakgrunden – så verkar Cheer-Accidents skiva ”Putting Off Death” (Cuneiform) inledas, tolvminuterslåten heter ”Language Is”, men det övergår rätt snabbt i en taktartsexperimenterande, med bleckblås och aviga gitarrer påhängd prog som är fjärran något Pålle någonsin satt sitt namn under.

Men det är det stycket. I övrigt är det är låtbaserat, så himla avantgardiskt (som pressmaterial tjatar om) är det inte, det finns många band som rör sig på samma planhalva som Thymmes Jones’ och Jeff Libershers mångåriga projekt.

Här är det ingen som försöker spela grekiska stränginstrument med champagnevispar eller spelar in ljud från en säng Putin sovit i, i så måtto är det här mycket mer normalt.

Eller kanske inte riktigt, men det blir aldrig uttalat konstigt, mer jazzrockunderligt eller något Henry Cow-likt.

Avslutande ”Hymn” är nästan helt normal, minsann. Men mest imponerad är jag över att detta chicagoband funnits i trettio år vid det här laget och att det här är deras – trumvirvel – 18:e (!) album. Hur håller man sig relevant så länge? Vad heter deras terapeut?

image

Psykedelisk rymdrock av det mindre påträngande slaget bjuder den italienska kvartetten Desert Wizards på på sin tredje skiva, ”Beyond The Gates Of The Cosmic Kingdom” (Black Widow) men de har åtminstone både ett genrespecifikt bandnamn liksom en genrespecifik skivtitel. Ibland ett fint, småmalande sväng, mest orgel/klaviatur och effekttyngd gitarr, ibland något som kunde varit utgivet på Sulatron, ibland rena ”Shine On You Crazy Diamond”-inspirationen, men det är inte överdrivet psykedeliskt eller ens djupt ner i stoner-vallgraven, mer melodiskt och med en höstlik stämning (trots att skivan kom i juli).

”Nyskapande” är inte ordet jag söker, men ett bra mellanting, där deras ovilja att bestämma sig för riktning är det som ger behållningen vid lyssningen.

image

Två som kanske inte når ända fram. Som: Il Tempio delle Clessidres ”il-lūdĕre” (Black Widow) var väldigt traditionell progressiv rock.

Ungefär som dagens version av Kaipa är det, kantlös som en Gouda-ost.

Italienarna drar ibland på så det verkligen blir rock, i andra delar är det folkligt försynt och i åter andra påminner det om den där italienska progen från det svunna sjuttiotalet.

Dramatiken är inte stor, gitarrerna har bra bett, sången är kraftfull och alla pusselbitarna i ett tidigare skådat pussel är på plats. Inget som förändrar världen, men ett exempel på välgjord, påminnande prog.

image

Mer från Italien i det andra fallet: Il Cerchio d’Oro har en mer än fyrtioårig karriär bakom sig (lustigt nog började skivorna bara komma för tiotalet år sedan) och efter temaskivor om Columbus och senast Ikaros-myten (då jag kallade dem ”oerhört klassiska, traditionella” med inbjudna musikkompisar från PFM och Delirium och hörde musik ”som minner om den mytomspunna perioden i den progressiva musikens Italien samtidigt som den tar de uppstudsiga nykomlingarna jag skrev om härommånaden i handen och leder in i något nygammalt; bekant men spännande”) har nu ”Il Fuoco sotto la Cenere” (Black Widow) kommit.

Med ens låter det annorlunda, men med ny gitarrist och ny klaviaturknådare är det kanske inte så konstigt.

Nu är det förvisso fortfarande välspelad och -producerad prog, men vinklarna och vrårna är borta, nu är det mer räta linjer, snygga solon, snygga melodier, men inget som står ut eller ens på allvar minner om svunna da’r.

Det påminner litet, känslomässigt, om skivan ovan, att det liksom aldrig tar fart, men att det inte alls är helt oförargligt, fullständigt habilt och tilltalar säkert många som vill ha sin prog med säkerhetsbälte i förarsätet.

Mest var jag förvånad över skillnaden mellan albumen, deras förra och detta, tills jag noterade de nya medlemmarna och att gästerna den här gången är andra än tidigare, med helt annan bakgrund. Det kastar ett förklarande ljus över skivan.

image

Roligare är Phoenix Agains ”Unexplored” (Black Widow), tredje fullängdaren sedan debuten 2010 (men bandet bildades redan långt ner i världshistorien, någon gång på åttiotalet), berättande instrumentalrock (med två sjungna undantag) som har gott om minnesvärda melodier.

Förleds inte av det smått orientaliska motivet i inledande ”That Day Will Come”.

Litet åt samtidsprogen à la Flower Kings eller Transatlantic, men med låtar i stället för lp-skivsideslånga stycken.

Det är en skiva som ger ett sympatiskt, avspänt intryck (vilket går igen i t.ex. de två liveplattor som finns att ladda ner från deras Bandcamp-sida, från konserter där de visar var de kommer från när de spelar covers på såväl Genesis som Yes) och när de tar tid på sig i balladerna känns det som det finns en brödraskap med exempelvis Camel eller Barclay James Harvest.

Gott om akustiska gitarrer, gott om elgitarrsolon och gott om bra klaviaturvandringar. Gillas i all enkelhet.

image

Avslutningsvis ett par ord om ännu en Richard Pinhas-skiva, men den här gången är det ljusår, verkligen ljusår, från den proto-Tangerine Dream-cd jag skrev om i förra spalten.

Nu handlar det om ”Process & Reality” som han spelat in tillsammans med Merzbow (= Masami Akita) och trummisen Tatsuya Yoshida och antingen fångas man av de enerverande enahanda drones och det planlösa, men intensiva, trummande som finns på skivan eller så springer man skrikande till skogs.

Engelskan är bättre på att uttrycka den där genren ”noise”, för på svenska blir ”oljud” något helt annat, egentligen, ”sound” och ”noise” är mer rimligt kontrasterande än ”ljud” och ”oljud”, för vad är ett oljud? Köp på egen risk.

image

Här kan också nämnas att Gustav Lundgren & Unit har släppt ifrån sig en liten ep-skiva med filmmusik, ”At The Movies” (egen utgivning), men inte vilken filmmusik som helst, utan Disneys, sju låtar från sju filmer på 23 minuter.

Man skulle kunna kalla det kvartetten gjort för en åtminstone partiell djangofiering, eftersom Gustav är intimt förknippad med Django Reinhardt och hans spelstil.

image

Dessutom är det värt att nämna en nyutkommen dubbel med Hawkwind, nej, förlåt, Nik Turner, Helios Creed och Jay Tausig, ”Annunaki” (Black Widow) där det, som vanligt, är det lätt att skriva, är effektpedalbemängda psykedeliska gitarrer, svävande syntslingor, tvärflöjt och sax som står mot en botten av taktfasta, evigt taktfasta trummor och bas i de långa styckena (som väl hade pågått än, om inte det funnes fysiska begränsningar även för dessa tre musikanter – eller för cd:n).

- Jan-Erik Zandersson,

jan-erik.zandersson@telia.com

Inga kommentarer: