Det är onekligen rätt att hysa hopp för den fonogrambaserade delen av branschen, nu när skivbolaget Chandos annonserat en ny Scarlatti-cykel med de 555 cembalosonaterna och när ensemblen Il Giardino Armonico påbörjat en ny, komplett omgång av Haydns 107 (eller 108, beroende på hur man räknar/vem man frågar) symfonier inför 300-årsminnet av hans födelse 2032.
Men direkt över till musiken, den nuvarande och ny varande, nedan är bara början, fortsättning följer omärkligt i nästa spalt:
Pingvinorkesterns andra skiva, ”Look, No Hands” (egen utgivning) är spretigare (eller bredare eller formligare) än debuten, även om debuten i sig var en vindlande resa i post-Samla-och-Lars-Hollmer-land med inslag av Simon Jeffes’ ensemble de lånade namnet av (och när de körde King Crimson live visste man var deras vagga stod).
Nu är de tagen förvisso fortfarande kvar, som en sorts cirkus- och/eller kabarémusik med ett brett leende och humor i anslaget, men den, den nya skivan, sprallar som en lycklig bebis på en filt och är många gånger mer en musikalisk atlas än något annat.
Även ursprunget i bandet Drahk Von Trip märks mellan varven. Men vi kan vara överens om att det här absolut inte är ett konceptalbum, ”Tales Of Topographic Oceans” är dess raka motpol.
Det är också skönt att det inte rör sig om någon form av återseendets glädje fullt ut, mer än vals-/polka-låtarna i Hollmers efterföljd, med allt vad det skulle innebära.
I delar påminner det här också om Nils Erikssons skivor, kanske för att det just på Pingvinorkesterns andra sjungs mer än tidigare (och det på engelska, vilket säkert väcker tankar hos någon).
Däremot finns det en helt ny styrka på den här skivan jämfört med debuten och de konserter jag sett med dem: två bedövande vackra ballader som, för mig, var skivans, fullständigt oväntade men gåshudsskapande, clou. ”Walk Slowly” med Andi Almqvist som gästsångare tillsammans med bandets egen Suz Johansson blir som skönheten och odjuret, Andis skrovliga röst mot Suz’ lena, och ”Save Me” där allt lyfter med stråkarna i Krankvartetten, här är höstens två i särklass bästa ballader där den första borde fylla alla musikaliska tomrum (och de är många) som finns på P4.
Lolita Pops gamla skivtitel, ”Fem söker en skatt”, fastnar också i mitt huvud när jag lyssnar på den här andra cd:n, malmöiterna kasar upp och ner på den där regnbågen och det händer att de hittar den där skatten vid dess slut – eller början. Men du som ska lyssna på cd:n – sätt dig bekvämt, slut ögonen och börja med ”Walk Slowly”. Din dag blir sig inte lik.
Chrome Hoofs ”Chrome Black Gold” (Cuneiform) tycker skivbolaget ska sorteras under “nitro-pop/sci-fi space-prog disco/rock/electro” och just de två första genrebeteckningarna har jag inte sett i någon skivbutik hittills, varken fysisk eller virtuell (icke att förglömma att ”sci-fi” alltid varit ett nedsättande sätt att beskriva science fiction-genren, oftast baserad på något lättviktigt, eskapistiskt elände i filmväg som Buck Rogers eller Star Wars och inte kvalitetstyngt och upplevelseomstörtande som något av Philip Dick eller William Tenn).
Den kritiska processen ser tack och lov allt som oftast ut så här, att de cd och lp som inkommer för recension blir spelade, en eller flera gånger, innan det medsända pressmaterialet skänks en blick och/eller läses.
Kvalitetsomdömen i pressmaterial är alltid ointressanta, däremot är inplaceringen av artisten eller bandet eller tonsättaren i ett cv-mässigt sammanhang alltid av nytta, antingen som en påminnelse om det man redan vet eller något som letar fram sådant som var okänt eller bortglömt.
Bäst blir det när artisten eller uttolkaren själv får komma till tals; inte sällan, när detta inte sker, kan jag inte låta bli att själv ta kontakt för att få reda på hur det var, att tillkomsthistorien – likt den om hur William Goldings epokgörande roman Flugornas herre föddes som idé – är intressant som jämförelse med upplevelsen av det färdiga resultatet.
Eller inte – men då har man i alla fall fått chansen, man har frågat; hur relevant det sedan visade sig vara är aldrig förutbestämt.
Tillbaka till skivan: Britterna Chrome Hoof, bröderna Leo och Milo Smee, startade som en drum’n’bass-duo år 2000 och det har onekligen hänt en hel del sedan dess.
Läser man det omfattande pressmeddelandet namedroppas allt från elektro-artister till funkkonstellationer, traditionella progband som PFM och Yes liksom doom och tungrodd rock.
Discogs skriver
”A 10+ piece glam clad cacophony of sounds with a death disco bent. They started life out as a project for brothers Leo and Milo Smee and have morphed into a prog doom army with a multitude of instruments including bassoon, violin, trumpet, guitar, keyboards, percussion and bass.”
Ni börjar förstå hur det låter, ej? Det är starkt varierat, rytmiskt drivande, t.o.m. dubbeltrampandet på baskaggarna fungerade i galopptempo ett par spår in.
Det är instrumentalt, det sjungs, det är bitvis förödande funkigt, delar har så många taktartsbyten att Pat Mastelotto skulle blivit igenkännande glad, det här är verkligen en genremässigt gränslös mix som inte står stilla en minut, som inte ger dig någon som helst uppfattning i förväg vad nästa spår ska bjuda på.
Succén är given, så här på fjärde skivan – och håll också i minnet att den är utgiven 2013 men tillsänd från skivbolaget först nu (tillsammans med ett dussin plattor till – som jag återkommer till vartefter; det blir alltså mer från Cuneiform i den här spalten, mycket mer, som:)
Mer dansmusik för spastiker erbjuds på den schweiziska trion Schnellertollermeiers tredje cd, ”X” (Cuneiform, utgiven 2015).
Trummor, bas och gitarr som smäller på i powertriogenren som vore de från Norge. Krokofant, någon?
Det inledande, tjugo minuter långa titelstycket har mycket improviserat slammer och gitarryl liksom, för de musikaliskt utmattade, vilplan i vandrandet i ackordtrappan. Det kunde varit inspelningar från valfri processindustri.
Efterföljande stycken, fem till antalet, bjuder på annat i denna rytmiskt anslående triouppsättning, med i ett fall rent rituell musik från oupptäckta elgitarrindianstammar långt inne i en tidsbegränsad urskog, liksom annat ger en ren Jim O’Rourke-stiltje med tassande gitarrslingor när trummor och bas tar en kaffepaus.
Låttitlar som ”///\\\///” gör det ju inte mindre spännande, när vägledningen inte är större.
Intressant att även denna skiva kommer från ett bolag vars ledande ljus, Steven, tyckte Simon Steensland var ”way too obscure”.
Av trion Meier, Schnellmann och Troller är sistnämnde gitarrist kanske den som spelat med mest namnkunniga (och en av lärarna en gång i tiden var Fred Frith), som Gerry Hemingway och Nik Bärtsch.
Trion Guapo firade tjugoårsjubileum häromåret och släppte cd:n ”Obscure Knowledge” (Cuneiform) där de fortsätter vårda en elgitarr-/orgeldriven engelsk variant av progen, med en hel del Van der Graaf Generator-vibbar ekande, beledsagade av något Bill Bruford kunde skapat en gång i tiden, vid övergången mellan första och andra delen (det här är egentligen ett enda stycke om 45 minuter) är vi dock förflyttade antingen i sällskap av en trånsjuk säckpipa (som det inte är) eller till ett New York-loft på sextiotalet där Philip Glass eller Steve Reich höll hov.
Det som hela tiden återkommer bland de snygga taktarterna och gitarrhuggen, är progressiva, sympatiska melodislingor som höjer sig, sjunker ner igen för att återkomma. Det gillar vi här på redaktionen. Ingen risk för minimalism här, mer ett maximalt muller.
Orbit Stern & Q:s ”These Open Waters” (ILK Music): behöver du karta och kompass? Det här är Orbit Sterns andra skiva, nu med Qarin Wikström som gör dem till en trio (hon är alltså “Q”).
Första skivan hette ”Ude i skoven, inde i byen” och var ett samarbete mellan Frederik Hauch (trummor och programmering) och Samuel Hällkvist (gitarr och programmering).
Qarin står här för klaviatur och sång, alla tre står som kompositörer tillsammans även om textförfattandet verkar vara sans Hällkvist. Det där med texter är nytt, debutskivan var instrumental och blandade elektroniska ljudlandskap med vilda västern-vibbar och sådant som kunde varit på en märkligare klubb än de jag gått på i modern tid.
Temat nu är vatten som förenar eller förgrenar eller fördelar eller bara förhindrar, där texterna, enligt pressmaterialet, inledningsvis var starkt påverkade av flyktingströmmarna norrut.
Det är ett tema vi tyvärr måste vänja oss vid, att det som var en flykt undan hat och krig kommer att, om inte förbytas, så utökas med en flykt undan klimatets härjningar, från en allt varmare och hänsynslösare ekvator mot de norra breddgradernas mildare men regndränkta klimat.
Man skulle kunna läsa in det i den här skivan. Eller bara ta den för en skiva med skiftande anleten, där det lika gärna är syntpop som annan pop.
Jag skulle inte bli förvånad om de där omaka melodierna som inte släpper hörselgångarna kommer från Wikström och det förflutna i Kostcirkeln.
Här är det en bit från de lp-långa avsnitten på debuten (nu låtar som är mellan tre och sju minuter långa) som var som ett lånekort till valda delar av min skivsamling (Jarre, svensk instrumentalmusik i folkmusikens spår, Tangerine Dream på humör, King Crimson i uppförsbacke, ljudspåret till Den sista färden – du förstår säkert), men omväxlingen och allvaret stannar på något sätt kvar, för mig, även när det blir som poppigast, som inledande ”5.59”.
Den är definitivt låtstyrd, den här skivan, det är väl insikten när den är genomspelad och det är dags att lyssna på den igen. En artrocktrio som goes indie. Oväntat. Snart kommer Hällkvist igen, nu med hans evigt tumlande Variety of Någonting, den här gången kallad Variety of Rhythm.
Postrocken är mer inne än någonsin, om du inte visste det. Bandnamnen är mestadels obekanta samtidigt som obskyra favoriter får nytt liv i denna galna allt-i-musikens-världshistoria-ska-återutges-på-vinyl-tid (Rachel, 33.3, *shels, Red Sparowes, Rex, They Stood Like Kings (som precis kommit med (ännu) en strålande skiva) och allt vad de heter).
Godspeed You! Black Emperor har kommit med sin tredje skiva efter comebacken och nu har även Mogwai släppt nytt efter tappad bandmedlem och filmmusikarbete: ”Every Country’s Sun” (Rock Action). Låt oss kalla det för en sorts återgång till det som de sysslade med innan de lockades av den vita duken.
De når aldrig de där undergångstongångarna som Godspeed gör, men det är tacksamt igenkända tag om vilsamhet, ebb & flod-postrock och åtminstone små, lokala gitarrjordbävningar. Hemtamt och tänk då inte på den där pop-7”:an de också lämnat efter sig i spåren av att prova gränserna.
Klassiskt: Jan Erik Mikalsens ”Saan” (Aurora) är den första renodlade porträttskivan av denne norrman vars musik dykt upp på skiva i olika former tidigare (och ett av verken på denna, ”Songr”, finns redan dokumenterat, men med annan orkester – då är man populär, åtminstone i Norge – skriver jag ungefär samtidigt som det kommer en hög cd från Lawo med uteslutande samtida musik; återkommer till dem i nästa spalt).
Här tre orkesterverk: ”Saan”, ”Songr” och ”Parts II”, alla tre trevligt mycket längre än de där tio minuter som dagens unga tonsättare bara verkar vara mäktiga att prestera, sådana en av våra svenska tonsättare kallade för ”parkeringsmusik”, alltså musik att spela i salongen medan publikens eftersläntare kommer efter att letat parkeringsplats, i väntan på något mer substantiellt verk som publiken egentligen kommit för – de unga tonsättarna får skylla sig själv – skriv längre, skriv med mer pondus, gör mer intressant musik, så kan vi låsa konserthusdörrarna redan när dirigenten slår in verket.
Men åter till Mikaelsens skiva. Det är norska radioorkestern som spelar, under ledning av Miguel Harth-Bedoya, men i de två inledande styckena spelar de med/mot en trio också.
I det första fallet kontrabas, sax och dragharmonika, i det andra viola, violin och den så i norsk samtidsmusik återkommande hardangerfelan.
Om det finns någon koppling i den här musiken är det österut (pressmaterialet pratar om Korea i det första stycket, jag hör mer baltstat; till Norge i det andra, men jag hör inget fylke), den här skivan andas ECM.
I alla fall de två första styckena där Mikalsen leker med trion som kompanjon till orkestern (det tredje stycket ligger liksom för sig själv, sägs vara hans genombrottsstycke och placeras på annat håll i tiden därmed). Intressant. Smakar mer.
Singer/songwriter-favoriten David Ramirez har också släppt ny skiva, ”We’re Not Going Somewhere” (Thirty Tigers) där hans mexikanska arv ligger tungt över de politiskt inkännande texterna som dagens tokiga USA.
Kvartetten bakom Lisa kliver upp ur jazzdiket med jämna mellanrum, särskilt pålitlige pianisten Fabian Kallerdahl (i övrigt Klas Torstensson, tenorsax, Pär-Ola Landin, bas, och Jon Fält, trummor).
Kallerdahl är modern på ett bra sätt och det blir stadiga kliv från pianotrion som många tror sig känna den (från trion i hörnet vid reklambyråinvigningen till e.s.t. är avståndet långt och mycket kan rymmas däremellan). Friskt och sympatiskt, med andra ord.
Mer överraskande är Rebecka Törnqvists nya skiva, ”Home Secretary” (Moule), där en fin-röst-med-tveksamt-lightjazz-material efter så här många år verkar ha blivit kvinnan som gör vad som faller henne in.
Det här är sammantaget överraskande, bitvis rejält bra, bitvis når-inte-riktigt-fram, men viktigast är att hon experimenterar, försöker hitta nya uttryckssätt och nya kamrater, i stället för att något utslätat och tråkigt. Experimentell Törnqvist, vem hade trott det? Prova gärna.
”Amanda Maier-Röntgen (1853–1894), född i Landskrona, Sveriges första musikdirektör, violinist och tonsättare, i sin tur gift med tonsättaren Julius Röntgen i Holland, död i tuberkulos blott 41 år gammal”.
Första skivan innehöll större musik (violinkonsert och pianokvartett, t.ex.), denna nya mindre verk (sonat för violin & piano, nio stycken för violin & piano samt fyra sånger till texter av C. D. af Wirsén) framförda av bekantingarna Cecilia Zilliacus, violin, och Bengt Forsberg, piano, med den för mig nya bekantskapen, den unga sopranen Sabina Bisholt, nyligen utsläppt från Operahögskolan.
Det är bra att den här musiken inte får stanna i byrålådan, att den dammas av, och den fortsatta berättelsen om Maier och hennes liv kommer förtjänstfullt fram i det på närmast gammaldags klassiskt manér välfyllda skivhäftet. Notera också att de nio violinstyckena har vältaliga tempomarkeringar, inte minst det avslutande allegrot som också ska spelas ”Frisch, schwedisch”. Det står ”Volume 2” på skivomslaget, något säger mig att trean dyker upp i slutet av september nästa år…
- Jan-Erik Zandersson
