Ännu ett IB-expo har passerat och ännu ett engångsmirakel är upp- och genomlevt. Isildurs bane, progens nestorer i landet med bandstart 1976, har ett unikt koncept där dussintalets musiker under en vecka får rumstera om i varandras musik för att avslöja resultatet vid en lång konsert i två halvlekar på lördagen.
Konceptet är briljant, genialiskt och unikt och det är inte konstigt att deltagande debutanter i startuppställningen är lyriska efteråt. Kreativitet och musikalitet får inte alltid detta utlopp, något jag inte alls skriver i efterdyningarna av produktifieringen av musiken som något som konsumeras och inte upplevs.
Musikens uttryck och känsloregister kan inte stå vid det löpande bandet i musikindustrin och spänningsfälten fjärran den industrins gråa parkeringsplatser, omklädningsrum och stämpelur finns en kväll i Halmstad.
Gästerna var den här gången var bl.a. (många av de återkommande gästerna känns som etablerade medlemmar i IB även om de på papperet inte är det – IB & Co?) Peter Hammill, Tim Bowness och Karin Nakagawa, val som blev mer eller mindre integrerade i musikgrytan, men där jag ändå, trots Hammills karismatiska gestalts intensitet, Bowness’ fascination över IB-orkestern och dess möjligheter och Nakagawas totala musikalitet, fastnade för de nya Isildurs bane-styckena som framfördes för första gången (och som återfinns på nya cd:n ”Off The Radar” (som blir omskriven i nästa spalt)) och superoptimopsiskttoppipangfenomenaliska Katrine Amsler som bjöd på ett nytt, bedövande vackert stycke, ”Quiet Music for Large Ensemble”, influerat av hennes uppväxts (och kanske vidmakthållna?) fäbless för spagettiwesternfilmer som blev gunplaykammarmusik med morriconedoftande stråk- och trumpetslingor (Luca Calabreses ton är enastående!).
Katrines musik har en förmåga att gång efter annan få mina nackhår att resa sig av välbehag, så även denna gång – när ska Bis, Decca, DG och de andra storbolagen vakna och inte bara ta lågt hängande frukter som Max Richter (DG) eller ”Nordic Noir” (Decca)? Se själv, här finns större delen av stycket sans inledningen:
I samband med helkvällen i Halmstad avslöjade också Progressive Circus-Marcus 
Och som det inte vore nog, så dröjde det bara timmar innan startfältet för vårens Musikens Hus Goes Progressive i Göteborg (även det den 7 april!) avslöjades och där är inte ett dåligt nummer: Lotus, Rikard Sjöblom, Twin Pyramid Complex och Moonmadness.
När det nu rusar mot jul är det dags att sammanställa önskelistan och om jag får vara med och ge dig tips och råd, finner du nedan förslag på musikaliska följeslagare som får dig att glömma skinkan, gröten och de där renarna som står och stampar på uppfarten.
Antingen använder du tipsen för din egen önskelista till en adress vid Nordpolen eller den där utmärkta listan över skivor att skapa upplysning i bekantskapskretsens mörka vrår. I ingen nämnvärd ordning får du:
Till exempel Sospettos ”Il Sonno Eterno” (Cineploit) som är Christians Rzechaks fjärde under det namnet och ett smärre avsteg från de tidigare skivorna vilka alla på olika sätt inspirerats av tidigare tiders skräck- eller motsvarande filmer, företrädesvis italienska.
Nu beträder han nya ängder med sömnlöshetens olika stadier personifierade av sångerskan Christine Marks som spelar den som vänder och vrider sig i sängen. Mycket känns tacknämligen igen, men det är onekligen ett egensinnigt steg vår tonsättare tar på denna temaskiva: hade inte temat varit känt hade undertecknad trott han lyssnade på soundtracket till en bekymmersfri italiensk sextiotalsrulle med sommar i sinnet på väg mot en brittsommar och kanske med en begynnande gul kant på löven.
”Just an old fashioned free-rock band with tons of electronics to cheer you up!” Så säger trion vonneumann om sig själva när jag plockar med nya och nionde albumet “NorN” (Ammiratore Omonimo Records/Retroazione Compagnie Fonografiche).
Så rasande rockigt är det kanske inte, mer udda taktarter, oväntade harmonier, ett frifallande jazzgreppande och mycket experimenterande elektronik kan vi bocka av, med stor variation mellan låtarna, nästan så man tror man lyssnar på en samlingsskiva med olika band.
”NorN är vårt funkalbum” skriver de också. Nåja, kanske inte, men som en vandring längs en korridor med öppna dörrar till olika experimentverkstadsrum är den inte dum alls.
Näst sista låten, ”DwORD” får definitivt ljuset i korridoren att blinka, både av trycket från musiken och rädslan att den ska ta slut. För vad finns i slutet av korridoren…?
LSKA:s ep “Void” (egen utgivning) är en minimal sak från mannen som egentligen heter Luca Scapellato.
Precis som ovan, ännu en italienare, från Vicenza i norr (vonneumann är romare).
Här fyra spår med stilla ambient med inslag av rytm, vackert och lågmält, inte rigoröst producerat, men inbjudande och, som i det stegrande tredje spåret ”Restless Leg Syndrome” inte på något sätt passivt, trots detta anslag utan åthävor.
Rör dig mot hans Bandcamp-sida music.lska.org, där finns det mer musik att tillgå, till exempel hans tre fullängdare.
“Now’s The Only Time I Know” med Fever Ray är bonusspår på Thots cd ”Fleuve” (Weyrd Son Records), en trio (bas, trummor, gitarr – men med många gäster på skivan) som spelar slamrig musik (ibland med sång), nästan postrock, med låttitlar satta efter floder, som punkig, felräknad matterock.
Litet som om Mars Volta och Muse bytt band, liksom, men ändå inte riktigt åt det hållet.
De bankar på bra och den avslutande bonuscovern rör sig mestadels i ett grannland till resten av musiken.
Men god smak har de, från Bryssel kommer de och de har redan en rad skivor bakom sig, förpassade i ett nojsigt industrilandskap, elektroniskt eller slamrigt, om vartannat.
Duon Nohaybanda!:s självbetitlade cd (Off Set Records/Dischi Bervisti/En veux tu? En v’à!/Pinkman Studio/Megasound Records/Stirpe999) är nästa post på önskelistan och här funkar miniräknaren igen, det här är genuin matterock på deras tredje album, pressmaterialet pratar om att Fabio Recchia spelar gitarr, bas och klaviatur samtidigt, men det måste vara fel, det går inte (Emanuele Tomasi spelar trummor – det går), även om man kommer från Rom.
I vilket fall som, detta är drivande och roligt, vänsterfilsmusik, alla spåren mellan fem och nio minuter, de snabba får ta tid på sig att växa till sig. Det här är härligt rytmiskt, vilket duktige Tomasi hela tiden understryker när Recchia vecklar in sina gitarrfigurer och trycker på plustangenten på miniräknaren och får med syntar och fler lager gitarr. En av de mer intressanta matterockskivorna på länge, en genre som många gånger blir mer skicklig än bra.
Ska du flyga till Thailand i vinter? Att du inte skäms. Att vi lever i den yttersta tiden börjar märkas mer och mer i musiken också. Det är inte kabarédekandens likt trettiotalets Tyskland jag tänker på eller att alla trötta geriatrikrockare ceremoniellt träffas på scen i Norje den första helgen i juni varje år, nej, det handlar om att miljöförstöringens allt mer kännbara konsekvenser också får en röst i musiken, nu flera år efter Sparks’ ”Never Turn Your Back On Mother Earth”.
Bjørn Bolstad Skjelbreds ”The Bee Madrigals” (Aurora) framförs av Nordic Voices, sex röster som sjunger sex madrigaler om de flitiga binas död, ett pågående faktum (”Colony Collapse Disorder” heter det de drabbats av) och inte någon långt 
Det blir vackra dödssånger om vår egen pågående förintelse, vilken vi glatt hejar på med mer konsumtion, fler nya kök, mer valfrihet i produktbergen på Ica, fler långa flygresor, fler rara metaller i mobiltelefonerna – vi utgör ett kollektivt lymmeltåg över stupet och en vacker sångcykel kommer tyvärr nog bara att beröra oss redan kloka.
Och än vackrare blir det när Nils Peter Molvaers trumpet gästspelar på en av sångerna på skivan.
Vi lever i en katastrofroman, hur kan vi förändra handlingen så det blir ett lyckligt slut och inte ett fortsatt språng utför randen av dessa lymlar, dessa ”konsumenter”?
William Egglestons ”Musik” (Secretly Canadian): När Uncut intervjuade honom om varför så många rockband vill använda hans bilder, sade han enkelt ”I think they have good taste”.
Han gillar klassisk musik (Bach, Mozart, Chopin), har spelat piano bakom Alex Chilton (på Nat King Cole-covern ”Nature Boy” på en Big Star-skiva) och jag ska låta bli att göra som Alla Andra Kritiker gjort, berätta om hans världsberömda fotografier, av vilka en del pryder skivomslag, men jag berättar gärna att han gjort elektronisk musik i lugn och ro hemma på en Korg OW/1 FD Pro, sparat musiken på floppydiskar och nu fått ner dessa improvisationer (och två covers), ibland som skelett från orgelvariationer av en trögare Bach, ibland som något annat, ljudbilden talar om något Ray Bradbury kunde textsatt, allt från åttiotalet, de många, på en enda cd.
Debutant vid 78 års ålder. Kultskiva som kanske inte överlevt utan sitt sammanhang.
Juha Kujanpääs “Niin kauas kuin siivet kantaa” (”vart mina vingar bär mig” skulle en ungefärlig översättning bli) (Eclipse Music) är den avslutande delen i trilogin som inleddes med ”Kivenpyörittäjä” och del två var ”Kultasiipi”, båda var jag rätt glad i när jag skrev
”… det var en finländsk motsvarighet till den prog vi känner i Sverige baserad på svensk folkmusik; här var det hemlandstoner från fiol och tusen sjöar som kombineras med en dramatiskt anlagd prog som mer är jazzrock, hemskt bra, hur man än vänder och vrider på det. Den nya skivan har fortfarande folkmusiken (och/eller folkmusikjazzrocken) som bärlager, men nu är det långt mer symfonirockprogressivt, fast i ett Mike Oldfield-land (som han var då, inte nu) där fiol, dragspel och piano förankrar, ibland rent smärtsamt vackra melodier. Upptäck!”
Och det här stämmer i mångt och mycket för trilogins avslutning också, Juhas musikaliska bildspel byggs av diabilder han säkert idémässigt månglat när han skapat film- och teatermusik, som på den nya skivan, efter det inledande, smäktande tiominutersprogfyrverkeriet ”Vuorikiipeilijä” slår sig till ro med mer folkmusik än jazz den här gången, fortsatt med det smärtsamt vackra, en ljudsatt hemlängtan.
I princip samma musikanter som på de två tidigare skivorna och nu en komplett skivtreenighet som är självklar att rekommendera, stundtals en blandning mellan J:son Lindh och Lasse Hollmer. ”Finemang” kan betyget låta.
Agusas självbetitlade tredje album (ett fräsigt livealbum oräknat) (Laser’s Edge) visar upp fortsatt musikalisk mognad, en integrerad tvärflöjt och en ny organist från Danmark.
Men jag är förstås färgad av deras stensäkra releasespelning i Malmö för några veckor sedan; Agusa tillhör de band jag sett ofta och regelbundet de senaste åren och den röda utvecklingstråden lyste som klarast på Grands Öl & Mat:s scengolv.
Trummisen Tim har växt ut till att vara en av de tekniskt bättre i den unga delen av proggenren (även om han för en mycket stillsammare tillvaro på skivan än live), Mikael gitarrist blir mer och mer självständig och oantastad av sina förebilder i sitt spel och Jennys tvärflöjt är nu en ofrånkomlig del som hade saknats om den saknats, vilket nya skivan visar upp med önskvärd tydlighet.
Folkmusiken är fortfarande det som driver den här småsymfoniska folkprogen, ett aldrig stillastående svenskt arv, och nye organisten Jeppe Juul är en funky fucker på ett annat sätt än Jonas Berge som lämnat (men som också lämnat spår på skivan, trevligt nog!).
Fem spår med få lån och mycket egna händer i kompositionskakburken, melodistarkt och naturskönt.
The Forty Days ”The Colour Of Change” (Lizard) är ett exempel på spretigheten som alltjämt återfinns i vår kära proggenre, inte minst i bandets hemland, Italien.
Jag har berättat om band som består av musikhögskoleutbildade musiker som spelar prog som vore det fortfarande 1972, men med den skillnaden att de är skickliga, mycket skickliga, musiker och skulle, åtminstone i teorin, kunna spela vilken musik som helst (och skjortan av de flesta av våra favoriter från den tiden) – men också om band som förvandlar ett arv av mer sentida neoprog till något annat, utvecklar det, fördjupar det.
Och ”neoprog” känns som en begränsande titel på det The Forty Days gjort på sin debut, här är det mer den första tidens Marillion som stakat ut riktning med ett stänk av psykedelika, vilket många gånger är oundvikligt idag.
Och så låter det en hel del Pink Floyd om anrättningen, vilket är naturligt eftersom bandet är sprunget ur ett av alla dessa hyllningsband till kvartetten (och producenten har tagit avstamp i ett sjuttiotalssound och mixat som vore det ”Animals”…).
Samtidigt är det ett konceptalbum om vuxenosäkerhet, om relationer, om råttloppet, om kravsamhället, bildsättningen handlar om förändringens färger, eller kanske upplevelsen av dem, aldrig odelat positiv. En spännande debut.
En sleeper jag inte riktigt kan bestämma mig vad jag egentligen ska tycka eller tycka om, är Dave Kerzners ”Static” (egen utgivning).
Det är hans andra skiva, ett album han kallar för en ”progressiv rockopera” och som har många namnkunniga gäster bland spelemännen (Steve Hackett, Colin Edwin, Nick d’Virgilio – t.o.m. Nick Mason är med på ett esoteriskt hörn i form av förinspelade trumljud Mason lagt i en produkt som Kerzners företag säljer).
Det är mestadels melodiskt, en del minner om senare tiders Pink Floyd (eller David Gilmour), en del om halvpsykedelisk sextiotalspop av mer pompöst slag (om Beatles gift sig med Queen, typ, men utan att Brian May jammat med Tangerine Dream), en del om det som kunde varit Pink Floyd men som var tidiga Porcupine Tree – och så håller det på, 70 minuter prog som oftast släpper sargen men utan att ge sig ut i mittfåran, skivan fick mig att leta upp Sound Of Contact, bandet Kerzner var med och startade med Phil Collins’ grabb Simon 2012 (som han träffat redan 2006 när Genesis repade).
Så, brittisk prog från Miami. Vad budskapet egentligen är? Enligt Dave, som tar på sig den bästa Steven Wilson-inställningen du kan tänka dig:
”’Static’ is a ’progressive rock opera’ about the clutter and chaos in modern everyday life. It boldly navigates through subjects ranging from noise in our heads of ego, jealousy, technological distractions, substance abuse and narcissism to profiling the hypocritical and corrupt characters in politics, media and society today”.
Just det. Så är det. Sedan återstår det förstås för mig att ta ställning till om jag gillar det här. Eller inte. Allting låter dessutom inte som en mer melodisk version av Pink Floyd – ”Reckless” är rakt in i ett rytmiskt King Crimson-land. Om du undrade.
Det ante mig – eller så var det bara ofrånkomligt. Eller så har jag hittat på det i efterhand: att en av landets i särklass bästa violinister och tillika akademiledamot självklart gillar Lars Hollmer.
Kan vara en efterkonstruktion, i tron att de som genom sitt kvalitetstyngda musicierande i en genre, också, per automatik, gör att smaken är utmärkt i angränsande. “Utflykt med damcykel: Matti Andersson & Nils-Erik Sparf minns Lars Hollmer” (Mama musik) är ett sådant exempel, där Anderssons dragspel och Sparfs violin med stor kärlek och utsökt skicklighet ger oss trekvart Hollmer uppdelat i, som de skriver i konvolutet, ”fantastiskt vackra melodier” och ”fortsätter lite bråkigare” som en hyllning till den postuma sjuttioårsdagen nästa år då det också – herregud! – är tio år sedan han lämnade oss.
Att ingen vågat sig på att, mer än örhänget ”Boeves psalm”, tolka honom tidigare tror undertecknad till stor del beror på att de inspelningar han själv gjorde känns så definitiva, så förankrade i honom, så förknippade med hans egensinniga sätt att framföra dem, samtidigt som Hollmer blandade de spralliga, vackra trudelutterna med att improvisera i världsklass.
Visst finns det många som är inspirerade av Hollmer och Samla Mammas Manna, som utmärkta Pingvinorkestern i Malmö, men föreliggande kärleksförklaring är så mycket mer, ger så mycket mer i relation till originalen, där duoformatet också lämpar sig utmärkt väl, som en Pettsson och Findus i Lars Hollmers hönshus.
Kvartetten Makross nya dubbel-lp ”We Are Swedish Jazz Group” (Havtorn) är en studioinspelning – inför publik. Också ett sätt att skapa litet extra dramatik med nygjord musik, att låta den ljuda i stunden och törhända reagera på publiken.
Vågat eller bara helt naturligt? Det är en öppen fråga. Den inbjudna publiken reagerar i alla fall, när varje stycke verkar solistiskt blir det också ovationer.
Sax, sax, bas och trummor, en smått friformig jazz som alls icke saknar melodier, humoristisk är den också, mellan svängarna, som vore vi i ett sextiotal med spelskicklighet parad med ett lagom mått lättsinne.
”Gamle Nobe”, hyllningen till en viss bar/restaurang i Malmö, är mer innerlig i sin lågmäldhet än de övriga styckena, men det blåser snabbt bort i avslutande ”Harmelody # 1” som leder oss ut ur studion i Sunnanå.
Det här gillar jag, Havtorn som kvalitetsstämpel är också självklar. Dessutom fyller den på i jazzfacket i skivaffären, säkert påhejad av den nya trenden i storstädernas klubbliv: svartklubben med jazzmusik, där inte technon vevar natten lång, utan nyformad jazz bildar fond under rökiga, mörka tak på industriområdena. Coolt, skulle man kunna säga. (Men kolla utrymningsvägen!)
Øyvind Mælands “Sci-fi-Lieder” (LAWO) är mer Schubert än du kan ana. Så här: det här är en sångcykel tonsättaren skapade med improvisationssångerskan Stine Janvin Motland och pianisten Sanae Yoshida 2010, tio sånger baserade på Øyvind Rimbereids långa science fiction-dikt ”Solaris korrigert” från 2004 (och den här cykeln med lieder har också blivit en opera, ”Ad undas – Solaris korrigert” 2013).
Dikten handlar om en dystopisk framtid där oljan tagit slut, där det varken varit någon apokalyps eller blivit en av människan skapad utopi, men där vi lever i havet i en grå framtid där vi kan njuta naturen via videoskärmar men inte IRL.
Och Mælands sångcykel är väldigt lyckad, den blir en form av nostalgisk blick mot en framtid som rimligen inte ska upplevas och en lika nostalgisk blick mot vår samtid, ett rosenrött skimmer som bryter det gråa till androm varnagel.
På skivan finns också soloverk från 2008 och 2012 samt den intressanta stråkkvartetten från 2009–10.
En fascinerande cd som helhet, med extra plus i kanten för sf-sångerna där vi inte flytt med Aniara ut i rymden utan ner i djupen där kapten Nemo ville ha lugn och ro. ”O ge oss en grav i det villande hav.”
I juletid ska man njuta av stillhet, lugn och ro, gärna med en bok i soffhörnet och med lagom bråkig prog på stereon på tillräcklig nivå så granen inte börjar barra omgående.
På sistone har jag läst en del tämligen okända böcker av Jules Verne, fjärran från hans bekanta Jorden runt på 80 dagar, Kapten Grants barn eller Till Jordens medelpunkt.
Nej, det har varit böcker som bara kom i en enda upplaga på svenska, i början av 1900-talet, som I kolgruvan eller Slottet i Karpaterna, men de står för samma höga läsnöje som någonsin de mer namnkunniga titlarna.
Verne är också inspirationskällan när The Gothenburg Combo spelar sig själva igen på ”Seascapes – 20 000 Leagues Under the Sea” (egen utgivning).
Det är alltså En världsomsegling under havet som tjänat som inspiration eller tema, vilket man vill, för den här skivan, där David Hanssons och Thomas Hansys gitarrer går på en egen upptäcktsvärld under ytan, men också under en mer psykologisk yta, där barndom och högläsning av Vernes bok formade en ung Hansson.
Det är tänkt som ett sammanhängande verk i tio tablåer ur boken och så fungerar det verkligen, samtidigt som jag tycker det mest spännande är just hur duon skapar musik som tolkar Vernes välskrivna science fiction-äventyr från 1864 på ett eget, personligt sätt, hur de använder små medel, ofta repetetiva, för att skapa stämningar där sinnet ska vindla sig genom havsdjupen.
Och kanske har Hansy rätt när han i pressmaterialet säger att det är en skiva om det ständigt föränderliga i tillvaron, för där finns ju också människans näst-näst största skräck: förändring, att något ersätter det invanda, bekväma, att det blir ”utveckling” eller något annat – ett genomgående tema i Vernes författarskap, men som mot slutet av hans liv blev mörkare i tonen och inte längre var lika utvecklingsvänligt när han såg kapitalismens och kommersialismens avgrundsdjupa baksidor, alla de som förlorade för att några få skulle vinna.
Det här är The Gothenburg Combos sjätte skiva, om jag räknat rätt, och de har nog aldrig utforskat sig själva så här grundligt och med så mycket sense of wonder i anrättningen. Rekommenderas för en stunds svindel.
Varför inte lika känd som Nils Frahm eller Max Richter? Varför håller sig inte Deutsche Grammophon framme? Nej, nu pratar jag inte om Katrine Amsler igen, utan det handlar om Matti Byes lp ”This Forgotten Land” (Tona Serenad), hans senaste nedslag, kort efter utgivningen av filmmusiken till dokumentären ”Superswede” och än en gång är han förpassad till de små upplagorna otillgänglighet.
Men jag har följt honom sedan hans musik till ”Körkarlen” kom 2003, det har inte varit lätt att hitta skivorna alla gånger, men trägen vinner.
Och mycket handlar om det filmiska (tidigt tonsatte han/liveimproviserade till stumfilmer) och känslolägena uppträder även frånkopplade filmen. Det är rapsodiskt, det har det alltid varit, det är korta stycken, mestadels på piano, som sätter stämning, med inspelningstekniska tillkortakommanden som framstår lo-fi-planerade (knirk och knak och andra ljud i rummet), även nu utan film (och, parentetiskt sagt, varför sentida, större filmer inte släppt hans musik är underligt, Ronnie Peterson-dokumentären undantagen, även om upplagan, även här, var försumbar och ett kommersiellt felbeslut, med tanke på den mängd formel 1-fans som finns runt hela klotet och som har Ronnie som en av de absoluta ikonerna inom sporten – men åter till föreliggande skiva:), läget är hela tiden minnande om något, stillhet, frid, som musiken som låter inuti huvudet när man sitter på en parkbänk på en höstlig kyrkogård och känslorna vandrar, fram och åter.
Är det då minnesvärt? Ja, definitivt, även om det också är något som väcker minnen ända från 2003.
Vi ser fram emot genombrottet nu, liksom för tyskar och islänningar som rört sig i samma vatten som Bye, som tonsätter filmer som vore de produktiva likt Zimmer (och ibland får de sparken, som fallet var i nya Blade Runner-filmen) och skivbolaget har insett den växande marknaden för soundtracks, oavsett om det är till dataspel eller om det är en jugoslavisk blockbuster från 1963.
Undrar hur Bye låter om han, som omväxling, låter sina stycken växa, ta andra former, ta plats, bli längre? Fast, å andra sidan, hade han velat det, hade han nog gjort det. Gott så.
Efter Bye är det rimligt med några snabba tips om klassiskt, mestadels bortom allfarvägarna.
Som Eduard Tubin, estländsk tonsättare (född 1905, flydde till Sverige 1944 och stannade här), vars balett ”Kratt” (1940; han gjorde även en svit med musik ur baletten 1961) nu återfinns på en färsk dvd (Estonian Record Productions), inspelad live tidigare i år.
Berättelsen om hur bönderna skapade gobliner i en pakt med djävulen för att bli rika kommer från den estländska folkloren och baletten är känd av fler skäl, både som den första estländska och för att den gifte den rika folkmusiken med modernism minnande om Stravinskij, nästan som en sinnebild mellan det oskuldsfulla och det alltid aktuella temat om pengar och dess makt, vilket gör dvd-tittandet både njutningsfyllt och en påminnelse om vad allas vår girighet på olika sätt ställer till. Rekommenderas.
De fyra styckena, där stråkarnas glissandi återkommer igen och igen i alla fyra, är snarlika, modernistiska och tuggmotståndsförsedda.
Och upprepande, idémässigt, med stråkarna som glider, glider, och så brasset som kommer in med dån och bröl – tag ett stycke i taget och strunta helt sonika i om Buene i texthäftet säger att det är inspirerat av Matthew Locke eller Wagner.
Säger han det, är det väl så, men det är inte alls säkert att du hör något annat än – glissandi… och bröl…
Ackompanjemanget sker av ett 1400-talspiano… ja, jag vet, pianot uppfanns först mot slutet av Bachs levnad, men ensemblens klavertrakterare, David Catalunya, har, baserat på ritningar och skisser från 1400-talet, låtit konstruera ett klavikord med metalltangenter och det ljuder för första gången på den här skivan – ett sällsamt instrument i den här kontexten skulle jag vilja säga.
Buenes bidrag här är att han också gjort korta sånger för medeltida ensemble som snyggt bryter av Landinis dåtida hits. Fascinerande skiva.
Och denna filmiska musik var till stor belåtenhet, vill jag säga, den är dramatisk och storslagen, interaktionen mellan kammarensemblen och den stora orgeln är utmärkt och bildskapande, trots att tonsättaren hävdar att det i den andra konserten saknas underliggande tema eller budskap, utan det ska bara vara just samspelet mellan orkester och orgel, en ”virtuos dialog”, medan den tredje är rejält sense of wonder-skapande med sitt tema om hur vi upplever tid och där Nordensten tar oss på en Tangerine Dream-liknande resa ut i solsystemet, ett rätt makalöst verk som påminner om ljusårens avgrund. En bra förberedelse inför Ulla Olssons kommande cd med orgeltranskriptioner av John Williams’ musik till ”Stjärnornas krig”.
Det är smakprov från hela kyrkoåret och från tonsättarens trettiofemåriga karriär, från opus ett till opus 90, framförda av Lettiska radiokören (och Oslos katedralkör gästar i opus ett, ”Cantica” och sjunger de norska texterna i växelverkan med letterna).
Körmusik bortom välstädad sådan från de brittiska öarna eller konfrontativ som ett polskt sextiotal och bortom nyandlighet i Pärts efterföljd, mer i just nordisk tradition som påminner mig om vissa svenska nedslag, framför allt berättande körverk i Sandströms efterföljd, en hoppingivande samling med några vassa kanter, ”när natten blir dag”.
I efterordet summerar han att han inte bara varit personlig utan också privat och det undgår inte läsaren.
Det blir en märklig, verklighetsbaserad skröna, på sitt sätt, om både musiken och dess villkor då och nu, liksom ett försök att i ord omsätta den upplevelse musiker i ett band får när de spelar tillsammans men som är en helt främmande känsla när de är på var sitt håll.
Basen är bandet Ragnarök, dess första skiva och en av låtarna på skivan. Som vanligt i Bryngelssons böcker (han har några på samvetet, inte minst om filmmusik) väcks det många tankar när han försöker dra slutsatser, men även vardagsåtergivandet från bandets långsamma rörelse i tiden blir knappologiskt och inkännande intressant, inte minst när bandet (eller Peter) speglar sig i andra band på den tiden, när omvärldens kommentarer tränger på och det mellan raderna känns som ett försök till katarsis. Det finns alltid en styrka i att det är föremålet själv som skriver och inte någon tolkande biograf, man får lita på minnet och tolkningen från den som det här egentligen berör, den som egentligen skapat (och att han glömt bort lista några medlemmar i bandet över tid är honom förlåtet).
Den som är det minsta intresserad av den svenska progen måste helt enkelt skaffa den här boken.
Några snabba innan den sista skivan i säcken dras fram och slår världen med häpnad. Mariam The Believers ”Love Everything” (Repeat Until Death) balanserar mellan det väldigt intressanta och det mer intressesvala, Mariam Wallentin (också halva Wildbirds & Peacedrums), men hennes personliga uttryck och hennes sökande experimenterande dröjer sig kvar i minnet.
///// Downes Braide Associations ”Skyscraper Souls” (Magical Thinker Records) är för den lyssnare som vill ha en välproducerad cd men som ändå rör sig i en ljudvärld nära åttiotalet, både när det gäller produktion och innehåll, där det är melodisk prog med en uppsjö gästartister; bäst B-52’s Kate Pierson på det nästan tjugo minuter långa titelspåret men även oväntade inslag som gitarr och annat av Andy Partridge och sång av Marc Almond fungerar – en skiva för dig som t.ex. tycker det räcker med Circa:.
///// Alan Simons ”Excalibur IV: The Dark Age Of The Dragon” (Babaika Productions) och på något sätt tror jag den som följt de tre tidigare skivorna i hans serie keltiska rockoperor vet vad som väntar – just rockopera i mittfåran, med drag av Alan Parsons och Supertramp – och gästlistan är imponerande: Alan Stivell, Michael Sadler (Saga), Jesse Sibenberg & John Helliwell (Supertramp), Martin Barre (Jethro Tull), Moya Brennan (Clannad), Roberto Tiranti (Labyrinth), Bernie Shaw (Uriah Heep), Siobham Owen, Sonja Kristina (Curved Air), John Kelly (The Kelly Family), Maite Itoiz (Elfhental).
Det näst mest givna tipset i den här julklappssäcken är den helt tokiga men kanske därför oemotståndliga ”Doom Side Of The Moon” (Music Theories Recordings) där Kyle Shutt, gitarrist i nordamerikanska metalbandet The Sword, gjort en heavy (verkligen heavy) metal-version av Pink Floyds epokgörande ”The Dark Side Of The Moon”.
Jag har och har hört versioner av skivan med andra progare som uttolkare, som reggae, som bluegrass, som stråkkvartett, som jag-vet-då-inte-alls – men det här är en annorlunda hyllning (kanske inte så konstigt när Shutt i pressmaterialet citeras sägandes ”allt började med att jag blev hög och ville höra en riktigt tung version av ’Time’.”) där det mest är kamraterna i The Sword som hjälper till, men även gäster från andra tungmetallband återfinns på sång, sax och klaviatur. Prova på egen risk.
Det mest givna tipset i den här julklappssäcken är Panzerballetts ”X-mas Death Jazz” (Gentle Art Of Music) där de tar tolv julklassiker (”White Christmas” och så vidare…) och bankar till dem som jazzmetallstycken, till oigenkännlighet, eller i alla fall starkt popnitade eller metallsvarvade eller vasst vinkelslipade.
Mina gamla favoritskivor flyr sin kos, Frank Sinatra upp för den fejkade eldstaden i New York-våningen från hans julskiva, och nyfunna favoriten, skivbolaget Bear Familys ”Christmas On The Countryside” flyr till skogs i sporrsträck.
- Jan-Erik Zandersson
