Universum Noll har i dag lyckats komma över det nobeltal som Bob Dylan vid sitt Sverigebesök i helgen tänker hålla. Vi har dessutom översatt det från engelska.
Ärade ledamöter i Svenska Akademien
Först av allt skulle jag vilja veta vilken typ av cannabis det är ni regelbundet röker. Det verkar vara riktigt bra grejor. Jag är själv en finsmakare när det gäller röka, ständig på jakt efter kvalitet. Så om ni vill berätta var det ni använder är odlat, och var ni köper det, så är jag tacksam.
Ryktet om att det var jag som för första gången tände på grabbarna i Beatles är sant. Det är inom parentes sagt mitt enda betydelsefulla bidrag till musikhistorien. De låtar John och Paul skrev i början var som vi alla vet rent skräp. Men efter det sinnesutvidgande mötet med mig fredagen den 28 augusti 1964, på hotell Delmonico i New York skapade de det ena mästerverket efter det andra.
Mina egna texter har faktiskt samtliga tillkommit antingen när jag varit bakfull, eller svårt nedrökt på riktigt bra gräs.
Jag antar att ni som välutbildade och litteraturintresserade individer är bekanta med HC Andersens saga Kejsarens nya kläder. Två bedragare utger sig för att vara skräddare och får i uppdrag att sy kläder till kejsaren. De påstår att de använder ett magiskt tyg som gör att obegåvade personer inte kan se det. I själva verket använder de inget tyg alls, men då ingen vill framstå som dum låtsas alla som att de ser "kläderna", och kejsaren vandrar omkring naken. Till sist ropar ett litet barn: "Han har ju inga kläder på sig!"
Under hela mitt artistliv jag burit med mig den berättelsen. Trots att jag i åratal väntat på att sagan Bob Dylan skulle få samma tänkvärda 
Och nu, när jag tilldelats världens mest prestigefyllda litteraturpris, inser jag att det heller inte kommer att hända. Det är bara jag själv som kan göra slut på detta absurda drama. Förklara för världen hur allt egentligen ligger till.
I början av karriären tyckte jag skämtet var kul. Jag öste på med mina pretentiösa draveltexter till de tre gitarrackord som jag med nöd och näppe lyckats lära mig. Jag stämde inte gitarren och struntade i tonarter.
Till min egen förvåning funkade det. Jag fick skivkontrakt, tjänade pengar och nådde både ära och berömmelse. Jag ville se hur långt jag kunde driva skämtet och lät det rulla på.
Efter några år blev jag dock trött på spelet. Jag längtade efter att någon likt barnet i sagan skulle kliva fram och avslöja mig som den bondfångare jag var. Jag ville att någon skulle utbrista: Bob är naken! Och att alla skulle se att det verkligen var så.
När detta inte hände började jag anstränga mig för att göra det omöjligt för någon att fortsätta tro på bluffen. Jag ville provocera fram den slutgiltiga demaskeringen. Sätta punkt för mitt eget nonsensdrama.
Jag bytte den akustiska gitarren mot en elgitarr, lämnade folkmusiken och började spela rock. Jag skaffade ett kompband med elförstärkta instrument, och vräkte på på högsta möjliga volym. Jag hoppades detta skulle skrämma i väg fansen en gång för alla.
Till en början tycktes det fungera. Min trogna publik buade ut mig och vände mig ryggen. Det blev en kort respit, för innan jag visste ordet av dök en annan publikskara upp, som älskade mitt nya sound. Min popularitet växte ytterligare.
Jag gifte mig och gick under jorden en tid. Slutade ge ut plattor, skaffade hund, odlade skägg och tomater. Detta gav myten om mig ytterligare näring. Hemlighetsmakeriet blev som en extra krydda.
Det var då jag bestämde mig för att plocka fram det riktigt tunga artilleriet. Jag skulle göra mig själv helt omöjlig som artist.
När jag stod på scen slarvade jag mig igenom låtarna, jag sluddrade, kraxade som en kråka och spelade medvetet fel. Stod bortvänd från publiken konserterna igenom. Ibland hade jag på mig en tältliknande jacka med en huva neddragen över huvudet. Jag sa inte ett ord mellan låtarna, presenterade inte musikerna och gav inga extranummer.
Det fick inte önskad effekt. Men jag gav inte upp. När jag spelade in låten Lay Lady Lay försökte jag sjunga helt och hållet genom näsan. Trots det blev den en stor hit.
Sedan började jag skriva rena nonsenstexter. Till exempel den här:
Wiggle, wiggle, wiggle like a bowl of soup
Wiggle, wiggle, wiggle like a rolling hoop
Wiggle, wiggle, wiggle like a ton of lead
Wiggle—you can raise the dead
Och den här:
If dogs run free, then what must be
Must be, and that is all
True love can make a blade of grass
Stand up straight and tall
In harmony with the cosmic sea
True love needs no company
It can cure the soul, it can make it whole
If dogs run free
Det tjänade ingenting till. Publiken fortsatte dyrka marken jag gick på. En hel generation växte upp med mig som förebild. Artister byggde hela sina karriärer på att apa efter mig. Tre taskigt spelade ackord, texter med obegripliga budskap och idel nödrim. Jag fattade ingenting. Hur var detta möjligt?
Kallsvettig låg jag vaken på nätterna och grubblade över hur jag skulle kunna ta mig ut fängelset jag själv byggt. Jag jämförde mig med andra artister som verkligen hade något väsentligt att säga värden, både med sina texter och sin musik: Zappa, Hendrix, Hammill, Lennon, Cohen, Bowie.
Till min egen förskräckelse upptäckte jag att kändisskapet och min uppburna position blivit till en vana, en livsstil. Det var som ett missbruk, jag var så att säga medberoende till min egen berömmelse.
Min desperation har hela tiden vuxit. Jag har gradvis tagit till allt grövre metoder, men hittills har inget hjälpt. Det är som att min publik uteslutande består av masochister, ju mer jag fönedrar dem, desto mer njuter de.
Inte ens nu, när jag bara sjunger gamla olyssningsbara så kallade ”örhängen”, som jag anstränger mig för att framföra så smörigt, hallickartat och vulgärt som möjligt, inte ens nu fattar publiken att de är utsatta för ett enda megastort practical joke. Mitt nya trippelalbum med 30 sådana ”evergreens” höjs till skyarna av kritiker och publik.
Att jag kunde lura en generation blåögda revolutionsromantiker på sextiotalet förvånar mig egentligen inte. Men att jag skulle kunna baxa bedrägeriet ända till dessa fina salonger, fram till nobelpriset i litteratur, det hade jag faktiskt inte i min vildaste fantasi kunnat tro.
Jag gör här och nu ett sista försök att sätt punkt.
Plocka fram era gamla HC Andersen böcker, eller gå till närmsta bibliotek och låna ett exemplar. Leta upp berättelsen om Kejsarens nya kläder. Ta fram en filtpenna. Stryk över kejsaren, och skriv i stället namnet Bob Dylan.
Tack för ordet.
