Först: Jacob Hamilton i favoriterna Hooffoot berättar att andra skivan nu snart är färdig.
Den här gången inspelad i ”Alte Schule” i Slagesnäs i Blekinge, en studio som drivs av den inflyttade tyske producenten Harald Bauch. Det rapporteras att ”grundljudet i stora inspelningsrummet är enormt bra och att omgivningarna är vackra, man kan bo över där bekvämt. Haralds fru, som är kock, fixar käk.”
Och hur låter det? Ja, jag har inte fått höra något än, tyvärr, men Jacob berättar att ”grunder till fyra låtar är lagda (ca 50 min musik). Det är nog hårdare denna gång... Själv hör jag mer Magma och King Crimson. Även Tangerine Dream (eller i alla fall Cluster eller Harmonia) och Pink Floyd kan skymtas i sjutaktssnåren.”
Hooffoot är numera en kvartett (Mikael Ödesjö har lämnat, men å andra sidan kommer det en ny skiva med Agusa till sommaren så det ges fortsatt utmärkta tillfällen att njuta hans gitarrspel) och visst är förväntningarna höga på den nya skivan?
22 april är det Record Store Day, dvs. mestadels Vinyl Record Day i dessa tider. Förutom tramset med att in i det sista hemlighålla vilka ”unika” (sic) släpp som kommer denna dag (och som sedan kommer att samla damm i stora högar på Bengans…), är det vällovligt att lyfta skivaffären, den fysiska, som det ställe där musiken blir till något permanent, något att ta hem i stället för en t-shirt från konserten (hur många konsert-t-shirts behöver vi, egentligen?), att återkomma till, att lätt plocka fram ur hyllan i stället för att fruktlöst söka bland filanarkin och hemmahamnsbristen på datorn.
Record Store Day är också återutgivningar galore, tyvärr väldigt mycket ointressant smörja från Universal och andra (få) storbolag, men undantag finns.
Man kan undra om min egen önskelista över skivor att återutge, på vinyl eller ännu hellre på välljudande cd, någonsin kommer att honoreras? Exempel ur den är
- Ablutions självbetitlade,
- Thomas Ahlsén band ”Fåtölj”
- Atlantic Ocean “Tranquility Bay”
- Thomas Mera Gartz ”Sånger”
- Nebulosas självbetitlade
- Pondus ”Authority”
- Pyramid ”First Stone”
- Carsten Regild ”Voice Of The Wolf”
- Renhjärta ”Glitt Glitt”
- Splash ”Ut på vischan”
- Fantasia ”Din cigarett”
– ja, listan kan göras längre, med Solar Plexus och Made In Sweden och…
Nu när det står klart att Sveriges bästa musikfestival, Psykjuntan, ligger på is (och framför mig ser jag en alldeles för tydlig liknelse med någon annan som ligger på is, Walt Disney, och då blir det ack så permanent, ingen tanke på att tina den dag då planeterna står i ett gynnsamt läge eller läkarvetenskapen kommit så långt att vi välkomnar en entreprenör från tider som svunnit hän), avslöjades banden som ska spela på Slottsskogen goes progressive i Göteborg den 19 augusti.
Intressemässigt är Khadavra överst på min lista, börjar bli dags att det här fantastiska, unga göteborgsbandet når sin publik med sin innovativa, välspelade prog.
Hasse Bruniussons återbesök i Samla Mammas Manna-land var rejält kul att se förra året, särskilt konserten i Simrishamn när de inte verkade ha någon tidsmässig deadline utan bara fortsatte jamma och jamma och jamma.
Norska Pymlico har jag skrivit om här i spalterna och senaste skivan är en rätt ok, väldigt rättrogen symfonirockskiva placerad ungefär mitt i sjuttiotalet.
Notervärt också att Slottsskogsarrangörerna, som vanligt, gillar att ta in norska band över gränsen, men missar alla godbitarna; nu när Norge nog kan anses vara det land i Skandinavien som har flest intressanta progressiva band per capita, känns det som passerar Svinesundsbron på väg till skogen i Göteborg rätt magert i jämförelse med hur det kunde varit.
1949 var det år ”Den gode tecknaren” Carl Barks såg som sitt bästa, det året skapade han ”Vilse i Anderna”, ett av många legendariska serieäventyr, där Kalle Anka och de andra besöker Peru i jakt på de fyrkantiga äggen.
Från Peru och Lima kommer också bandet Testa Barbada som debuterat med ”Rastros” (egen utgivning), sex spår som växlar mellan att vara aptitligt småintrikat eller melodiskt pop-/rockinbjudande.
Gitarren befinner sig i högsätet i de mer progressiva delarna, Pablos flöjt ger en mer pastoral känsla, ofta mött av sångaren och basisten Nicolás som är halvraspigt uttrycksfull.
Tredje spåret, ”Sol De Inviero”, är en långt lugnare sak, men även här är det gitarren som får ta mer plats och bidra med fina solon ju längre spåret varar, men trion stycken som avslutar skivan andas stillhet, dagsmeja och en hoppfull gryning.
Ingen dum debut det här, jag var tvungen att kontakta Nicolás i bandet om hur det kan komma sig att ett gäng grabbar från Peru gör en progskiva. Så här skriver han:
”Well, we did this album basically because we wanted to. That’s it. Alvaro (drums) and me (Nicolás, bass and voice) have been playing for a long time. We had another band called “NOM” with another guitarist, Sebastián. We had already created a lot of songs, like 7 or 8, and were playing them in various venues. After Sebastián left, Rodrigo took the guitar and Testa Barbada was formed. In the begining we played the old compositions, but soon we moved on with new ones. Pablo (flute) then joined the band and, after some years, almost all Rastros was composed (together with other songs that didn’t survived the elimination process). Why did we record it? I sincerely don’t know. Progressive rock is not a popular genre in Peru. Not even classic rock is a popular genre in Peru. I guess we don’t really have a big music industry here. We do have pretty good bands, but most of them remain unknown, so it was obvious we weren’t going to make a business with this record. We really do it just for passion. It’s art for the sake of art, I guess. We wanted to say something, to express something, so we did it.”
Och influenserna, då (jag som mest hör spår av Pink Floyd och Porcupine Tree – och flöjten pekar mot Anderna)?
“About our influences, I think we can talk about classic prog rock bands like King Crimson, Genesis, Pink Floyd, Gentle Giant and all that 70s stuff. We also like a lot of the ‘modern’ prog scene, like Porcupine Tree (and Steven Wilson), Opeth, the Mars Volta, Tool, etc. We listen to other rock sub-genres too, like classic rock, 90s rock, heavy metal, death metal, etc. We also listen to a lot of jazz, any kind of it: bebop, hard bop, latin jazz, fusion, free jazz, etc. And latin music like son, salsa, music from the Andes, ‘Peruvian folk’ (I hate that name). So, well, we have a lot of influences, and somehow we incorporated all of them to a rock format. So why progressive rock? Well, we really never sat down and said ‘we want to play progressive rock’. We just played. And in the end, the result of all our influences was progressive rock. I think that’s it, there’s no mystery. I think this genre let us be free to experiment in the way we want to.”
Vad händer nu? är också en given fråga, särskilt till ett band från Peru:
”This is our first record, but it will not be our last. We are currently working on the second album, that I hope will see the light by the end of the year. And last year we released an EP called ‘Bajo la Luna’. You can hear it on youtube, soundcloud, spotify, etc.
Here the youtube main song of the EP:
Soundscapism Inc.:s ”Desolate Angels” (Ethereal Sound Works) kallar Bruno A (en gång i postrockduon Vertigo Steps) från Portugal, nu boende i Berlin, själv för “music for the senses, music to lose yourself into, soundtracks for unmade movies” och den konsumentupplysningen stämmer rätt bra, men tro inte att allt är tillbakalutat, liggandes i skuggan under något träd, här skapas en hel palett stämningar ur gitarr och elektronik.
Det här är den andra skivan och jämfört med den självbetitlade debuten 2015 finns tacksamt nog bitvis stasis, men också en rörelse, med djupare arrangemang, mer mod blandat med ett drömskt perspektiv på tillvaron. Det kunde varit våren förpackad.
Så till en handfull släpp från eminenta Hubro, Norges svar på Havtorn, eller om det är tvärtom.
I vilket fall som är det en ynnest att följa skivbolaget släpp för släpp, det varje cd-indrag i spelaren startar en helt ny, öppen upplevelse.
Det är få skivbolag som skapar en sådan stämning vid precis varje skivstart.
Först ut improtrion Nils Økland, Sigbjørn Apeland och Øyvind Skarbø som går under namnet 1982 (firar tioårsjubileum i år) och deras skiva “Chromola” (Hubro) bjuder på musik som mestadels inte alls känns improviserad, snarare minutiöst uttänkt – men så fungerar väl den bästa improvisationsmusiken numera, att drivna, skickliga musiker i rätt omgivning hittar de musikaliska vägarna i gemenskap och i stunden.
Det här är framför allt en väldigt vacker skiva, väldigt beskrivande av/för hudnära upplevelser.
Hardangerfela (och vanlig fiol), orgel och harmonium samt trummor ger en ljudbild som kanske är en del av förklaringen till det upplevt förberedda, inspelat som det är dagen efter en konsert, i Sandvikens kyrka i Bergen.
De blommar ut i en världsmusik i det lilla formatet, psykedelisk, progressiv, minimalistisk, som en OK Star Orchestra som krympt något men ändå växt.
Stephan Meidells “Metrics” (Hubro) är hans andra skiva på bolaget och som de skriver, handlar det om “an immersive sonic journey incorporating electronic beats, treated tape and synthesiser with a re-edited live ensemble including Hardanger fiddle, baroque violin, prepared piano, harpsichord and clarinet.”
Kammarmusik av annat slag än välkammade instrumentalister kanske väntat sig, mer ljudcollage som vore de skapade/sammansatta på IRCAM i Paris, men av ett dokumenterande slag, som om det också vore ett världscollage, en ljudlig bild av en rörig planet, med uttryck, västerländska och österländska, ihopknåpade sida vid sida, med på ett plan denna röra, denna smärtsamma röra, och på ett annat plan skapande samma känsla som ett långsamt virvlande drån kan ha på själen.
Verkligen musik för vår tid, i detta nu, i denna stund. Att Meidell är gitarrist hade jag däremot aldrig kunnat gissa.
Meidell återfinns i trion Cakewalk vars tredje skiva, “Ishihara” (Hubro), som släpps inom kort. Likheterna är slående med hans soloskiva, även här är det ett enastående väsen (utan ”o”) där hans kamrater Øystein Skar (syntar) och Ivar Loe Bjørnstad (trummor) får den här tumultartade rangerbangården att bli påtaglig och inte bara ljudligt förvirrande.
Eller bara något kraftfullt. Meidell spelar tung bas här, Skar kanske står för en viss stadga som den utbildade tonsättare han är och Bjørnstad är van vid att få saker att svänga från mina favoriter Hedvig Møllestads trio.
Om Tonbruket abonnerar på svenska grammisar (grattis till den tredje!), är läget annorlunda i Norge där banden och musikerna närmast organiskt går in och ur konstellationerna och i det här fallet blir det också sådant som minner om berlintechnogubbarnas mogna musikstycken från övergivna parkeringsplatser eller skuggrika platser i Ruhrområdet, här med urbana (jaja) rytmer men också fältinspelningar som var vi nära olycksplatsen.
Omtumlande och helt underbart.
Ja, jag vet: Hubros artister gör inte den här skribentens liv lätt; i stället för enkla, få referenspunkter finns det hur många som helst, av skiftande slag, av olika dignitet, de blir mer beröringspunkter än något annat.
Lyssna och lär.
Dans Les Arbres är också inne på sitt tredje album i form av “Phosphorescence” (Hubro).
En kvartett av bekanta norrmän jag skrivit om tidigare plus en: Ivar Grydeland, Ingar Zach, Christian Wallumrød och fransosen Xavier Charles.
Här handlar det om metalliskt drån och närslutet som musikerna vill använda för att visa var gränsen går mellan ljud och musik, eller kanske, var den inte går.
Vi försätts även på den här skivan i ett tillstånd som blandar musikalisk njutning med ett cerebralt ifrågasättande, här befinner vi oss mer inne i de molekylära trågen på Domnarvet där traverser och människor bara är bleka skuggor i musikens ljudmysterier, där gränsen, den nämnda, är högst personlig och olik.
Harri Kuusijärvi Koutus andra skiva,“Music For A Family Picnic” (Eclipse Music), har fortfarande dragspelet hyfsat i centrum, men utan att det blir betungande, ger mer en distinkt känsla i musiken än något annat.
Musiken är tuvhoppande mellan jazz, jazzrock, postrock och åter till – postrocken, stämningsskapande där dragharmonikan med lätthet hade kunnat bytas mot en mellotron och skapa en tidsresa.
Mest är det nog en sorts postrock, gitarr och slagverk är bra på att skapa dynamik och pondus åt den här skivan.
Låttiteln ” I Was Driving 160 Miles Per Hour From Turku In The Midnight When I Felt The Time Was Slowing Down” är inte alls typisk, men säger en del, en lågmäld eld.
(Och, ja, som svar på den outtalade frågan: det är nog inte ”miles” som Harri avser.)
En liten pärla.
Vi har vant oss vid att Aranis är lika med Joris Vanvinckenroye, det är hans musik som dominerar, men så är inte fallet på nya “Smells Like Aranis” (Home Records), redan titeln antyder vad Vanvinckenroyes mellaneuropeiska minimalistiska konstmusik är uppblandad med: Nirvana.
Jomen. Även en konstnärligt tung ensemble som Aranis finner glädje och kreativitet i grungerockens fäder, men de har också tagit sig an Bowie på den här skivan.
Och Joris Vanvinckenroye. Blandningen fungerar, även om det inte är samma oväntade musik som brukligt när man börjar spela en ny Aranis-cd, men det funkar, på samma sätt som när Zeitkratzer på den senaste skivan tolkar Kraftwerk – igen.
Vanvinckenroye är förvisso den som jag föredrar i sällskapet på skivan, hans musik känns många gånger som den till och med ifrågasätter i vilken ordning man tar på sig kläderna på morgonen. En spänstig och infallsrik tonsättare i en tradition jag gillar.
Till Spanien och pianisten Xan Campos och hans fjärde skiva, “ESD” (Free Code Jazz Records).
Den här gången är det inte bara den sedvanliga trion, utan det är två konstellationer som rumsterar om på skivan. Jazzrock, progressiv rock, nära det e.s.t. gjorde och som övergick framför allt i Tonbruket, men också påminnande om Gösta Berlings saga, så har vi ringat in det något.
Men jazzrock, det är Tonbruket på steroider, ungefär som de kan brisera live under gynnsamma omständigheter. Det här gillar jag skarpt, både det försiktiga tassandet på spastiskt piano till gitarrslingor nära distens land.
Kan inte komma ifrån att det också har en viss samhörighet med den mer energiska sydeuropeiska progrocken från sjuttiotalets slut, av youtubeklippen får jag också för mig att det här fungerar utmärkt live.
En trevlig upplevelse.
Så en klassisk/konstmusikalisk cd (som om inte de andra skivorna är det, egentligen).
Det finns tonsättarnamn som bara svischar förbi, antingen i P2:s kvällstablå eller i saligen avlidna kvartalsskriften Tonsättaren. Har man tur får man tillfälle att höra musiken i fråga, har man exceptionell tur finns den också på en tidskapsel kallad cd.
Amerikanskan Molly Kien är ett sådant namn, svisch, född 1979, bosatt i Sverige i snart femton år, elev hos giganten Sven-David Sandström och med en växande verkförteckning roar hon sig också med att ta tillvara sitt stora intresse för amerikansk folkmusik genom att lira med Molly Moses and the Country Cousins.
Nu spelade inte Beethoven banjo, vad jag vet, men tanken är intressant, och även om Ludwigs många biografer nog inte missat alla hans influenser eller sidoäventyr, så finns det säkert tonsättare längre upp i historiens flod som ägnade sig åt annan musik än den som gav rubel, dukater eller bara påsar med guld.
Givetvis befinner vi oss ånyo mellan två orter i Sverige, Erik Nilssons lilla eminenta skivbolag dB Productions på Limhamn och Västerås och därstädes sinfonietta där Molly var huskompositör säsongen 2015–16.
Tre verk får vi oss till livs på cd:n: orkesterverket “Pyramid” som är dissonant och inbjudande rumlande med händelserika infall i hela orkestern, harpkonserten ”Song Of Britomartis” som stadigt står där en harpospelade solist kan stå, där den klassiska tilltagen och en viss förnyelse samsas och så ”Smarginatura”, vars titels syftning på ett gränsupplösande är genomgående i detta tilltalande, berättande verk med instrumenthuvudpersoner som allt mer, ju längre stycket lider, får uttalade roller i något nytt.
Fascinerande, missa inte, skaffa.
Och en värd att nämna, avslutningsvis, är proAges “A Different State Of Reality” (Lynx Music), som tillhör en mer hård progrock men med en del syntslingor som kompenserar så det inte blir allt för lika låt för låt, även om risken finns där.
Sången ligger långt fram i ljudbilden och smickrar inte, men på det hela taget godtagbart om än långt ifrån episkt.
- Jan-Erik Zandersson, jan-erik.zandersson@telia.com
