Först som sist: ta med dig Brigaden ut i våren, spela skivan ”Om Jesus, Lill, Alberto och våra föräldrar” (Havtorn) på hög volym och möt världen med ett brett leende; börja från början med spåret ”Alberto V” och känn hur du spelar huvudrollen i filmen om ditt eget liv. Tagning!
habelard2 är egentligen Sergio Caleca (syntar och elgitarrer och en uppsjö datoriserade effekter på kors och tvärs) från Italien, till vardags i 
”Il Ritorno Del Gallo Cedrone” (Oltre La Musica) kom 2015 men det gjorde den egentligen inte alls – det här utgavs ursprungligen på kassett redan 1990 men i princip allt har Sergio spelat in igen (och några nya spår är tillagda). 
Jag vet inte hur kassetten lät en gång i tiden, men här är det en småkraftfull neoprog som fått ta över fusionmanteln, med elgitarr i förgrunden eller klaverdrivna experiment som ”Polluzione”.
Intressant, goda musikaliska idéer släpps lösa, men jag hade önskat att Sergio bjudit in några kompisar för att få till någon gruppdynamik – eller i alla fall någon som gett det här en bredare, mer smickrande ljudbild.
De goda idéerna försvinner i känslan av hemmabygge, tyvärr. Men: med 
Idéerna, den jazziga progen liksom den canterburystilla, får utlopp och det här är både inbjudande och intressant, bekräftande att ingen människa är en ö, smarta slingor, passande arrangemang, fin dynamik mellan solande elgitarr och snyggt pianospel, inkännande tvärflöjt och viola som ger ett trevligt musikaliskt fotavtryck.
Vidare till Tel Aviv och Solar Winds cd “Mind Glow” (egen utgivning). De är en trio (Matan Gilat, gitarr, Dor Biran, trummor, och Iggy Jackson-Cohen, bas), Gilar står för komponerandet och har också producerat skivan.
Redan i inledande ”Waves” förstår du vad det här handlar om, efter en försiktig start står sedan taktartsbytena som spön i backen, det rasar och far runt, det bjuds på intrikata slingor och det är ack så lätt att dras med på den här kälkturen nerför det snöklädda berget, stundtals tävlande med laviner, stundtals bara snygga kurvtagningar genom tallrik skog, stundtals tillfällen till beskådande av bedårande utsikt.
Fågelskådarlugnet återvänder ofta på skivan, taktartsbytena är mer modesta genomgående, men det är musikaliskt innehållsrikt och synnerligen välspelat, gitarren minner om en fusionspelande Rune Gustafsson eller en uppfinningsrik Schaffer.
Långt ifrån någon omklädningsrumsprog, teknik för teknikens skull.
En till skiva från Havtorn skulle varit med i uppdateringen förra månaden, Slowlands självbetitlade debut-lp som släpptes redan i oktober.
En trio från Göteborg (Robin Skarin, klaviatur (från bl.a. Vak och Piatruba), Erik Wood, bas (från bl.a. People of K och Woodsfolk), och Vegard Lauvdal, trummor (från bl.a. Strändernas svall och Silver Light)) som bjuder på en trio jazzrockstycken skrivna av Skarin (men enligt pressmaterialet gemensamt improviserade över).
Och det är Skarins klaviatur som leder detta läckra fälttåg över jazzens mer progressiva domäner, stundtals rejäl fusion, där Lauvdals trummor är spralliga och aldrig enbart ackompanjerande, medan Woods bas kan både ta plats i baksätet likväl som kräma på som John Wetton under den bästa tiden i King Crimson.
En lp du inte vill missa, men som rört sig bedrövligt lågt under radarn så här långt.
Spanska The Circle Projects “Bestiario” (Madre Mine Record & Tapes) är ett progens storband, femton musiker, som på den här skivan knyter hymens band mellan progen och litteraturen genom att musikaliskt beskriva djur sprungna ur böckernas värld, fiktiva djur, band knyts både som komponister och uttolkare.
Man kan inte med bästa vilja påstå att man här håller något ljus under skäppan, det är de stora känslornas musik, väl tilltagen produktion som närmar sig något storvulet progmässigt, utan att för den skull vara pretentiöst på något sätt.
Ännu ett sätt att använda vår kära genre kommunikationsmässigt, en annan, mer kompetent version av en sorts dungeons & dragons-prog där berättelsen står i centrum parad med de musikaliska tankarna.
Ett väldigt intressant koncept, välspelat och betagande, ett bra fortskaffningsmedel för idéerna.
Det är också en skiva som stärker mig i övertygelsen att begreppet ”progressiv rock” nog med lätthet kan bytas ut mot det mindre tidsbundna ”excentrisk rock” – för det är väl det den är, progen, när den är som bäst?
Shitney är trion Maria Faust, Qarin Wikström och Katrine Amsler och ”Earth Core” (Ilk Music) är deras debutskiva, en lekfull skiva med rätt mycket kaos, spontanitet och jag-vet-inte-vad.
Fausts saxofon låter rimlig ibland, mer burlesk ibland, Wikström och Amsler använder elektroniska trummor och en massa mackapärer som ger ljud ifrån sig eller hanterar analoga ljud till något annat, med en förkärlek för att leka med röster och ge dem något som blir tivolivat och heliumfyllt.
Musiken studsar oförutsägbart som pucken i ett ishockeyspel, det är stundtals ett väldigt ståhej, men mitt i oredan får de för sig att sätta igång rent dansanta rytmer och man känner sig förflyttad, dansande, in i ett annat tillstånd, som ett luciatåg med clownnäsor på dagis, ett Berghain i bollhavet.
Fanns det en genre som hette ”varierande” skulle skivan placeras där. Notera också att den inte bara är utgiven om cd, utan också som en hjärtformad tvål med dels en nedladdningskod, dels med en geting inuti den transparenta tvålen – de tre damerna avslöjar inte om tillverkarna i Estland tagit bort gadden eller ej… Spotify, eat your heart out!
Hur mycket kan man egentligen göra med en elbas, hur mycket kan man improvisera om man inte har hur mycket effekter som helst och nog vill att det mestadels ska låta som en elbas?
Olivier Lété sitter inne med ett (av säkert flera) svar på frågan, för hans “Tuning” (Discobole) är just hans elbasimprovisationer, inga effektpedaler, två förstärkare, men också en nedstämd bas och en del saker han använder på strängarna.
Hans biografi rör sig mellan jazz och samtida musik, här blir det, som han antyder i pressmaterialet, en resa i några sviter – ”Tuning evokes the road that passes – the fat, straight lines, the forests on either side of the road, the factories without end that shine in the night” – och jag hade inte läst det när jag lyssnade första gången, men när jag återvänder till styckena blir det en självklar gestaltning, mestadels upplyst av xenonstrålkastare nattetid. Bilderna ramlar på i mitt sinne och Lété finner mitt gillande.
Från Frankrike, närmare bestämt från Lille, kommer, trots namnet, duon Ed Wood, jr som nu släpper sin första fullängdare på några år, “The Home Electrical” (Black Basset Records/Tourne Disque/Araki).
Det här är det som blir när postrocken blir matematisk, ”math rock” är ju vanligen en knappologiskt och ruskigt intrikat ståhejig version av postrocken, med gitarrer som gör välsnidade, rappa slingor, gärna loopade, och så någon trummis som jobbar på ackord samtidigt som han försöker vara inkännande och omfamnande i det han bankar på alla trummorna lika mycket.
Så ock här, men med mer experimenterande i många av de åtta styckena, en större variation än mer traditionell (sic!) matterock, men mestadels med ett rejält röj. Ett roligt röj.
Mer matematik, men matterock som på 42 minuter hinner slå över i något som känns långt mer igenkännbart progressivt, ett fint giftermål på Hypertonus debutskiva ”Tidal Wave” (egen utgivning) inspelad live på två dagar i slutet av februari i fjol.
Trion är bas (Arne Staats), trummor (Hannes Christen) och gitarr (Patrick Büch) och törhända är det variationen och de inte helt lika tema som snurrar runt i musiken som gör att matterockdragen kondenseras till en progressiv dimma där gitarren inte bara är snabb utan oftare mer uttrycksfull än notavverkande.
Det här är ett smakfullt giftermål, mer än godkänt som debut (nå, det har även en ep på verkslistan sedan tidigare, som man varken kan köpa eller ladda ner, men väl lyssna till på deras Bandcamp-sida om man är så hågad), för även om minnet av andra band i samma genre buffar sig ut ur kuddkrigsfortet, ger de anrättningen en egen kryddning man kommer ihåg.
En trio som gör instrumentalmusik som är mer filmisk än jazzig (åtminstone i mina öron) hämtar sina medlemmar från Sverige (gitarrist och komponist Tomas Hörnberg), Norge (basisten Anne Marte Eggen) och Finland (trummisen Pontus Häggblom) är Eka trio som debuterar med ”Eka” (Pälsrobot Records).
Skivan kom från Anne Marte som jag mest känner från We Float där hon skriver allt material, så jag väntade mig något åt det hållet – vilket jag förvisso fick, trots att det är Tomas som skriver i det här fallet.
Vi är inne i min favoritsubgene, den oklassificerbara instrumentalmusiken, minnesmusiken som väcker till liv sådant som hänt, målar bilder av sådant som inte hänt och allmänt skapar stämningar när de använder mitt skallben som resonanslåda för hjärnans mystiska upplevelser baserade på ljud, triggade av omedvetna impulser.
Stillhet och kraft samsas här, men den här musikskolemusiken/musikskolejazzen (som egentligen borde kallas ”friform” om inte begreppet redan var använt för långt mer högljudd musik) har den förnämliga förmågan som de ljudande har när den är som bäst, när musik fungerar som ett finmaskigt nät för att fånga känslor. Vackert så.
Konstpaus. Om du gillar riktigt traditionell Tresor-techno, då rekommenderar jag Daniel Boons ”Boon & Bane” (Neuhain). Berlinbon har gått klubbvägen och har en räcka 12”:or bakom sig, men det här är en fullängdare med rakt-på-techno utan omvägar eller utsvävningar, bara rakt ner i fötterna. Urtechnon personifierad. Lysande. Och svettig.
Låt oss ta en tidsresa till den tid då den elektroniska lyssningsmusiken (ELM) lämnade ghettot och blev IDM, intelligent dansmusik, i stället, på etiketter som Warp och Cleopatra, med samlingar som ”Artificial Intelligence” och ”Air Texture”.
För en elektronkroniker som undertecknad var det en vacker tid, att få Tangerine Dream, Klaus Schulze och de andra herrarna kompletterade med en yngre generation som inte nödvändigtvis höll på med ploppande syntpop eller den långt tråkigare, i mina öron, bodymusiken, utan något som var välproducerat och befann sig en bit från ambienten, på betryggande avstånd från den allt mer utslätade new age:en, med rytmer och musik framkallad av ny, enkel teknologi.
Dessutom gick det nästan att hålla koll på vad som utgavs då, artisterna, de bästa, må ha haft många alter egon, men utgivningen var åtminstone spårbar, det var ett mindre antal skivbolag och etiketter som spelade roll.
Därför blir jag närmast tårögd när det så här många år efteråt dyker upp en femte volym i ”Air Texture”-serien, dessutom är den ena av de två skivorna på dubbeln sammanställd av en av dem som var tongivande på den tiden, Spacetime Continuum, a.k.a. Jonah Sharp (den andra är sammanställd av Juju & Jordash).
Musiken är tacksamt vandrande i de upptrampade spåren där experiment och dans och stillhet möts, gärna om morgonen, och på samma sätt om de fyra första volymerna (och de andra samlingarna) både var informativa och sporrande när de dök upp, finner sig konceptet väl i samtidens konstfärdiga elektroniska musik, låt säga från de kamrater, främst, musikantologiredaktörerna har. Pressreleasen stavar fel, men nog har den här musiken en hel del med ”avant guard” att göra?
Klassiskt? T.ex. den norska radioorkestern som med sin dirigent Miguel Harth-Bedoya beställt verk av samtida norska tonsättare och fått fyra verk på skivan ”Variations Over Variations” (Aurora) som alla bottnar i norsk musik, vare sig det är folkmusik eller något av Grieg.
Sant fascinerande, med inspirationen tagen ur denna ”dialog”, som skivbolaget kallar det för, från Alfred Jansons trumpetkonsert (som också döpt cd:n, med Tine Thing Helseth som solist) som bygger på ett av Griegs variationsverk till Knut Vaages ”Mylder” som pressreleasen så på pricken kallar för ”ett symfoniskt internet”.
Det handlar om favoriten Kent Olofssons stora “Champs d’Étoiles” (dB Productions, skivbolaget som fick en Grammis för sin porträttskiva på Mats Larsson Gothe som jag skrev om i fjol) skrivet åren 2008–2016.
Och favorit är han, en av våra samtida tonsättaren jag följt genom åren, både genom en och annan konsert men framför allt på skiva, tacksamt nog är han oerhört väl representerad på cd, runt trettiotalet titlar återfinns hans musik på, främst tack vare dB Productions och artister som t.ex. gitarristen och generationskamraten Stefan Östersjö.
Det fanns också en tid då, för tjugofem år sedan, då Kent skickade mig cdr:r med inspelad men outgiven musik, för att stilla en törst efter hans säregna men kvalitetstyngda musik, oavsett om den var akustisk eller elektroakustisk.
(Det ska också sägas att Kent har en bakgrund i den progressiva rocken, i bandet Opus Est där han skrev den mesta musiken, ett band som föddes redan 1977. På senare år har han även spelar i bandet Dame Wiggens som även det är åt det progressiva hållet.)
Nu handlar det om ett verk som redan blivit prisbelönt (med Järnåkerstipendiet i fjol), en svit kammarmusik framförd av Lipparella, en konstellation som är barockspecialister med tidstrogna instrument, men nu rörande sig i en samtida ljudvärld (Kerstin Frödin, blockflöjt, Anna Lindal, violin, Louise Agnani, viola da gamba, Peter Söderberg, teorb, samt Mikael Bellini, countertenor).
Översatt betyder titeln ”Stjärnfält” och Olofsson har använt texter av Hammarskjöld, Rimbaud och Rilke om att vara människa, i uttryck av den tidlösa musiken, lämpligt iscensatt av just den här ensemblen.
De sjutton satserna är en resa i tid och rum på spaning, inte efter den tid som flytt, men väl efter den där meningen som kanhända finns med livet.
Att det är ensemblen Lipparella som spelar är väldigt välvalt, inte bara för att de är utmärkta musiker, i landets och ett europeiskt toppskikt för sina instrument, nej, jag tänker mer på att det här både symboliserar något mer genomtänkt i Kent Olofssons partitur och är barockmusik av idag, skriven idag, med en tidlöshet, eller kanske snarare att möte i tiden mellan tiderna, som avslutas med ren elektroakustisk musik, som en resa bortom ljusåren, som om bildsättningen kom från resan genom monoliten i filmen År 2001 – ett rymdäventyr.
Det här är stor, väsentlig musik och Kent Olofsson intar allt mer en särställning som tonsättare. (Att lyssna på verket samtidigt som jag läste Michael Bishops utmärkta roman No Enemy But Time (1982) gav onekligen en oväntad, intressant dimension vid just den genomlyssningen, adderade fler tids-/rumsliga aspekter på livets gåta.)
Två skivor från norska Lawo Classics vill jag också nämna som en coda till Olofssons nutida barockmusik, eftersom den ena är nutida av långt yngre tonsättare än Olofsson (f. 1962) och den andra sitter rätt mitt i den italienska barocken.
Den första är något så väntat när det gäller Norge som en ung ensemble, Aksiom bildad 2010, nio musiker ledda av Kai Grinde Myrann, som spelar samtida, ung konstmusik, noterad och/eller improviserad. Här är det fyra tonsättare födda på åttiotalet (svenske Johan Svensson, svensk-tyska Lisa Streich samt norrmännen Øyvind Mæland och Martin Rane Bauck, båda medlemmar av ensemblen) som får göra avtryck med verk skrivna 2013–2014 och det gör de, fantasirikt och inkännande, med tryck och avspändhet om vartannat, kanske med Streichs starkt poetiska musik som det mest bestående minnet.
Barockskivan heter ”Recordare Venezia” och det är Barokkanerna från Oslo med blockflöjtsolisten Ingeborg Christophersen som spelar. Jag har skrivit om dem tidigare, jag har uppskattat dem tidigare, så ock denna gång när de fokuserar på flöjtmusik från Venedig, snurrandes kring Vivaldi, men med avstamp redan hos Palestrina via Marini, Castello, Uccellini, Legrenzi och Baldassare Galuppi innan vi, tidsmässigt, når fram till den röde prästen.
En sak är säker: den här musiken och den här ensemblen gör att man aldrig har tråkigt under cd:ns 65 minuter.
Vi stannar avslutningsvis i Norge och ett annat favoritskivbolag, Jansen Plateproduksjon, som har en utgivning som stretar och spretar åt olika håll.
Hanne Kolstø levererade sin sjunde fullängdare, ”Fest blikket”, i slutet av förra året och det här elektronisk pop och syntpop om vartannat, sjunget på norska, på en för mig ibland svårtolkad dialekt, men det är väldigt snyggt det här, det finns många lager att upptäcka.
Hans andra skiva, 42 år är han (intressant bara av det skälet att han solodebuterade för tre år sedan (men givetvis harvat i band länge) och det här är något för Folk å rock-gänget att bjuda in till Malmö eller Löderup, det är en intressant provkarta över samtida amerikansk musik – fast gjord i Norge.
Men nu ska vi gå över till allvaret, det som unge skivbolagsdirektören Jansen gör som är extra intressant för oss progheads, alltså återutgivningar av gammal norsk progressiv musik.
Nu senast The Dreams “Get Dreamy” från 1967, psykedelisk pop på deras enda skiva, där hela kvartetten bidrar med sång och låtarna är så nutteputtigt typiska för den där tiden, med orgel och wah-wah-pedal till gitarren (som Terje Rypdal spelar!), men ibland blir det inte bara pop utan trånande blues eller så får organisten litet oväntat spelrum och utnyttjar det på ett svängigt, huvudstupa vis.
Inspelad i Sverige, i Europafilms studio en gång i tiden, att lyssna på den här lp:n är som att öppna en tidskapsel.
Några avslutande tips: De är från Nashville, de är en kvartett (men de har några gäster med) och det här är deras fjärde skiva: All Them Witches heter de, skivan heter “Sleeping Through The War” (New West Records).
Varudeklarationen kan låta ”psykedelisk blues” som inte är oändligt jammande utan med tydligt avgränsade låtar med smått samhällskritiska texter. En högst traditionell besättning (gitarr, trummor, bas, klaviatur) och en rätt habil skiva.
Inget att yvas över, men hantverket kan man vrida och vända på.
Norska Spidergawd sprallar iväg på sin fjärde skiva, klokt döpt till “IV” (Crispin Glover Records), och det låter som vanligt, om än något nedtonat, med stoneraktig hårdrock med gott om riffmöjligheter.
- Jan-Erik Zandersson
