tisdag 28 februari 2017

Zandersson februari – 17, del 2

En av mina favoritetiketter, Havtorn, fortsätter vaska guld. Här behövs en egen mellanrubrik:

image

imageNu är det Fanny Gunnarsson Quartet och skivan “Mirrors” som rör sig vidare i en egen och fascinerande ljudvärld som inte är jazz för mig utan närmare den där mer oskrivna genren.

Fanny Gunnarsson själv skriver all musik (förutom ett lån från Björk som förvisso låter mer som det ska i den här sättningen, men onödigt när det finns rara ärtor på Fannys egna partitur, skulle jag tro), sitter bakom pianot och sjunger (övriga är Karolina Almgren, sopransax, Kristian Rimshult, kontrabas, och Hannes Olbers, trummor).

Det är en egen struktur som musiken mynnar ut i. Nu finns det ju inte längre något som är helt unikt inom musiken, men här finns en musikalisk struktur som känns annorlunda vid beröring, i örat eller som tonväv i rummet, smidig, lågintensiv, i ett contiunuum mellan Jan Lundgren och Jan Johansson, rentav, bara sången som har en annan dramatik i sin vardagsrealism. Glöm inte heller att det är Fannys distinkta piano som hörs på We Floats smått fantastiska debutdubbel-lp ”Silence”, givetvis den också på Havtorn.

imageMusik med ett eget uttryck är det Perssons sexa bjuder på på ”Vol. II” (Havtorn), men visst måste det vara lånat?

Jazzig frispråkighet, en slurk sextiotalskänsla från någon rökig källare med en super-8-film rullande och så något sprudlande som bara kan framföras under bar himmel, helst om sommaren.

Familjetillhörigheten i de artister, band och vad-fanken-som-helst som uppträder under Havtorn-paraplyet känns där hela tiden, mer eller mindre tydligt, både Brigaden och annat, både i kanten eller dragandes sig inåt ljuset.

Dompterande gitarr, blås från himlen, piano ack så vackert, musikens Brösarps backar, med svindlande, swingande höjder från vilka havet syns, till dalarna där man njuter stillheten, tuggar på ett grässtrå.

Bra så. Jens Perssons sextett (som de kunde hetat) bjuder på sin version av favoritsubgenren ”svensk instrumentalmusik”, men sjungandes, nåja, spelandes rakt in i golvlamporna i jazzrummet och inte direkt nära något folk som är folkmusikaliskt intresserat. Tonbruket-publiken har mer att upptäcka.

I förra spalten hyllade jag Richard Barbieris nya soloskiva, där han i nya vänners lag skapar något oemotståndligt, även med det musikaliska cv han har sedan tidigare. Kommunikation och dialog, att lyssna och tillföra utan att säga emot. Det handlar imageockså om betoning och det är något jag direkt tänker på när jag hör Julia Strzaleks debutdubbel-cd ”Kolibri” (på Havtorn, var annars!?).

Redan skivnamnet (som återkommer i de enskilda skivornas till ”6” och ”13” beroende på besättningens storlek på Julias musikaliska fyrskepp, egentligen två ensembler över tid, med var sin skiva) sätter igång de tankarna, för ett litet ”´” över i:et hade förskjutit meningen, från det vi hör och ser inom oss när vi betonar rätt och när någon försöker förflytta vår tanke utanför boxen.

För Julia har ingen jävla låda där hon förvarar sin musik, här är det så som jag vill ha imagedet, du vet, den plana ytan där influenser och karaktärer möts för att göra något du inte hört tidigare, ett musikaliskt fältslag med goda föresatser, samarbete och kramar i stället för vapenskrammel, samtidigt som det påminner dig om fina saker du hört tidigare, men som nu får annan gestalt.

Den progressiva rocken är sådan, den intressanta samtidsjazzen är sådan, där det varken blir bara ”symfonirock” eller ”skronk”, utan litet delar av varje.

Elias Krantz gjorde sådan musik tidigare, Isildurs Bane gör sådan musik idag, i princip varenda artist på skivbolag som Havtorn och Hubro gör det dagligen och stundligen.

Det här är välgjort, intimt genomtänkt och framfört med energi och lysande begåvning, vandrandes mellan friformjazz, mjuk beröringsmusik och så den där minnesmusiken som både går och inte går att placera. Don Cherry och Bengt Ernryd är lika välkomna, Julias tyska rötter spelar uppenbarligen ingen roll, bara hennes möten, hennes öppna öron och så en musikmaskin till hjärna som släpper ifrån sig något folkmusikaliskt instrumentalt, cirkusmusik eller e.s.t.-ätteläggprogjazz.

72 minuter himmel. Ännu en stark rekommendation, som om nu inte allt i de här spalterna levereras till dig som läsare med minst en guldstjärna i recensionsboken. IB Expo-folket, bjud in Julia till nästa Expo!

imageSå här: Vi är i Norge. Jon Irabagon valsar in i Bergen med sin tenorsax från New York. Här finns redan John Hegre och Nils Are Drønen. John är nojsare och med i Jazzkammer, men finns med i kolofonen på många norska jazzskivor med mer eller mindre stökigt innehåll.

Nils Are är också med i Jazzkammer och har spelat med John i en evighet. Även han återfinns på en rad jazz- och frijazzskivor. Nu har trion mötts och gjort “Axis” (Rune Grammofon), två improstycken som är ljudliga. Ibland är det som att stå utanför brandstationen när utryckningen pågår, annat inte lika dramatiskt, eller ens högljudda ljudspår. Kräver sin man/kvinna, tveklöst. Vissa möter våren med en ångvält.

imageVi stannar hemma hos Rune i Norge och Krokofants tredje skiva, inte helt oväntat döpt till ”III” eftersom den förra hette ”II”. Enklast så. Då kan man ha fokus på musiken och inte tänka så mycket på vad titeln på albumet ska vara.

Då kan man göra låtar som heter ”Tommy Synth” och ”Juice”. Jaja. Gitarristen i trion, Tom Hasslan, står som primär upphovsman för 4/5 av styckena och den här gången är det mycket saxofon i ljudbilden, blir mer avantjazz än jazzprog den här gången i mina öron.

imageHan har hållit på ett tag, räknat från tiden i Slow Six i början av 2000-talet, Christopher Tignor. Bott i kollektiv, studerat, riggat ljud åt Philip Glass och Laurie Anderson, fascinerats av Philip K. Dick, gjort vackra soloskivor med sin fiol i främsta rummet och postrock i duon Wires Under Tension och nu jobbar han på Google som programmerare.

Nya skivan “Along A Vanishing Plane” (Western Vinyl) rör sig i samma universum som Max Richter, Jóhann Jóhannsson, Biosphere och de andra moderna komponisterna av samtida instrumentalmusik parallell med den akademiska (men Tignor har fått sin musik utgiven av ett ”riktigt” skivbolag för konstmusik hemma i USA också, New Albion, för snart tio år sedan, och Richter & co utges numera av stora, tyska skivbolag med klassisk musik på listan), med skillnaden att här är det fiolen som leder in på ack så vackra vägar i övergivna landskap, med klaver och syntar som bubblande underströmmar, en violinens Harold Budd när det gäller det bräckligt intima. Oerhört vackert, smärtsamt vackert.

imageFavoriterna OK Star Orchestra har tagit en paus, men säg den musiker som på riktigt kan ta paus. Tommy Galento Nilsson, huvudsaklig tonsättare och ledare för OK, och Perry Vallgren började lattja och Carl Greder, bas, anslöt och så var det dags för en självbetitlad lp med trion Star Family (Rootsy.nu).

Men det är en bit, ibland en bra bit, från stjärnorkestern, här är det mycket rakare linjer i musiken, mer rock- än världsmusik, och detta trots att trion lånat en hel bunt med musikanter från hela kartan, från Den stora vilan till Nacka forum och däremellan.

Men det går inte att komma från, det svänger, ibland svänger det duktigt, men det är inte samma äventyr ut i det okända den här gången, utan i stället innovativa tag om det vi känner igen, nästan som covers på låtar som inte redan fanns. Undrar hur det här låter i levande livet?

image Linda Oláh har ett band, hon kallar det B E L L E, och den självbetitlade debutskivan (Hoob) (i bandet finns Johan Graden, Lindha Kallerdahl, Johan Jutterström och Martin Öhman så då sluter du dig till att de finns i Göteborg) är en växelverkan mellan lågmälda, melankoliskt anstrukna sånger och lika lågmäld instrumentalmusik som inte låter så värst improviserad, trots att det tydligen ska ha varit en viktig beståndsdel vid inspelningen.

Snarare är det musik som inte är på väg någonstans, en välmående stasis om är svår att uppnå och beundransvärd när den infinner sig, det här är musik i slutna, färdiga rum, ursnitt av något som inte ska upprepas, i alla fall inte på det här sättet. En nattskiva mellan vår och vinter. Ordet som infinner sig som sammanfattning är ”fin”. Du glädjerika, sköna.

  image

För, tror jag, fem år sedan skrev jag om Lusines skiva ”The Waiting Room” i Nya upplagan och fann bl.a. att

”på Jeff McIlwains tredje album som Lusine visar han att han kan göra vad han vill. Antingen intessant abstrakt elektronika eller sockersöt pop med Caitlin Sherman bakom sångmikrofonen. Landskapen varierar, techno och något annat och t.o.m. en cover på Electronics gamla dänga ’Get The Message’ och det finns inte tillstymelse till linje i det här intressanta albumet, varje låt överraskar med riktning och genretillhörighet.”

Nu har jag lyssnat på nya ”Sensorimotor” (Ghostly International), hans fjärde under det namnet.

Själv säger han i det ovanligt användbara pressmaterialet (jag formligen älskar när artisten själv berättar vad han är ute efter i stället för att jag ska tråla i okända vatten och dra slutser som artisten måhända bara rynkar pannan inför)

”I suppose the concept behind ’Sensorimotor’ pulls from a special kind of double meaning of the word. The literal, to me, is the integration of your senses with actions, like with birds and how they move so fluidly in flocks. It’s just fascinating how their brains are able to comprehend such quick actions collectively at once. The symbolic is a bit harder to put into words. I guess it’s just the concept of figuring out how much control you have over your artistic output—what types of restrictions you should place on it versus how much of it just involves instinct and intuitiveness.”

Och det leder mig tillbaka till det jag skrev för flera år sedan, att han fortfarande överraskar med inriktning och genretillhörighet, låt vara att det känns mer fokuserat den här gången, trots en hoper samarbeten – men lika överraskande. Och bra.

imageMer elektroniskt som rör sig mot experimentell elektronik och annat mer eller mindre väldefinierat i referensväg är italienska (Turin) duon FLeUR (Francesco Lurgo och Enrico Dutto) som på fullängdsdebuten ”The Space Between” (Bosco Rec) – det finns en ”riktig” debut också, ep:n ”Supernova, Urgent Star” – har ett smått instängt elektroniskt sound som bara öppnar sig när gäster tar plats vid den annars outnyttjade sångmikrofonen eller när vi är i Nils Frahm-land med akustiskt piano eller annat som nästan får vara obearbetat (även om resten av ljudvärlden är det). Spännande.

imageEtt av de renodlat konstmusikaliska inslagen (eller “klassisk musik”, om du så vill) står den här gången fantastiska lilla dB Productions i Malmö för. Igen.

Det är samtida violinkonserter av Anders Nilsson och Ylva Skog. Det är skivbolagsdirektörens två favoritensembler, vad det verkar, som står för ackompanjemanget av Cecilia Zilliacus’ glödande, känsloladdade violin: Nilssons verk framfört av Västerås’ sinfonietta under Fredrik Burstedt, Skogs av Helsingborgs symfoniorkester ledd av Anna-Maria Helsing.

Skog har skivbolaget redan visat upp på två i det närmaste porträttskivor, Anders Nilsson tillhör mina egna favoriter, sorgligt nog bara sedan tidigare samlad på en porträttskiva med orkestermusik, av Phono Suecia på sin tid, kallad ”Ariel” (1993).

På ett sätt kan man nästan se det här som en uppföljande skiva på den under hösten hyllade och omskrivna dokumentationen av landskronatösen Amanda Maiers musik, sorgligt bortglömd, för även här är det tillgänglighetens lov som sjungs i violinen, det är tillgängligt som vore det sena 1800-talet kvar i våra kollektiva minnen, men det är lätt att dras med, sugas in, kanske inte för det inte helt oklanderliga ensemblespelet så för Zilliacus’ makalösa hantering av fiolen sin.

Våra konsert- och kammarscener blir många gånger till sig i trasorna när någon instrumentalist från fjärran land, t.ex. USA eller England, besöker oss, men vi glömmer så lätt bort dessa horder av meriterade och internationell-klass-hållande vi har här hemma, resultatet av konsekvent satsande på de kommunala musikskolorna fjärran Idol och liknande trams. Till detta kommer givetvis att Nilssons och Skogs musik inte på något sätt bjuder motstånd utan omfamnar lyssnaren utan att ställa sig på tvärs.

imageMer klassiskt av samtida snitt, men nu renodlad minimalistiskt: “The River Beneath Us” (Alaska), Tom Sandeman spelar Anthony Fiumara, Steve Reich, Terry Riley och Philip Glass. Saxofon, tenor på Fiumaras fyrdelade titelstycke (från 2015), sopransax på sextiotalsstyckena.

Och det är en förenande ljudvärld, där Reichs ”Reed Phase”, Rileys ”Dorian Reeds” och Glass’ ”Gradus” möts på samma nivå, i samma spänningsfält, medan the new kid on the block, Fiumara, står och hänger på staketet med sin litet enklare, litet mindre innovativa musik.

”Gradus” skrevs för Jon Gibson 1968 och är litet atypisk i sitt sätt att inte spinna typiskt glasskt utan hakar upp sig, växlar slingor, men aldrig tempi, i Rileys stycke sporras solisten av två bandspelare till något mer transskapande, här en kvart, det kan bli mycket längre.

Även Reich stycke är för solist, definierad som sopransaxofonist, och tvenne bandspelare, 1966, ljudet tvinnar sig runt öronen, med hjälp av bandlooparna.

imageEn skiva som de 55+:are som har abonnemang på konserthuset, troget köper det senaste numret av Opus i foajén, får tips av stockholmarna på P2 på söndagseftermiddagarna och inte riktigt förstår varför någon som Max Richter finns på Deutsche Grammophon borde upptäcka, är Emikas skiva och helaftonsverk ”Melanfonie” (egen utgivning).

Musiken har uppenbara filmiska kvaliteter, men är fast förankrad i en europeisk modern konstmusikalisk tradition, här buren av Prags Metropolitan-orkester under Paul Batson och med Michaela Srumova som sopransolist.

Växelverkan mellan de orkestrala, medsvepande partierna, de rena konstsångstyckena och kammarmusikaliska (trä- och bleckblås) interludier målar upp bilder som de sjungna texterna förstärker, stundtals mer opera än mycket samtida opera från akademin (mer samhörig med bob hunds operaexperiment, som ju inte var opera alls utan bara utmärkta arrangemang – men tankegångarna, känslorna, på ett trubbigt sätt), ett blindtest hade säkert fått respondenten att prata om Mahler mixad med John Williams mixad med Mats Larsson Goethe mixad med Rebecca Clarke mixad med…

Nå, låt vara, men det här var en överraskande skiva och en skiva jag hoppas verkligen når till sin publik, som är vida större än jag tror Emika tror. Eller så delar vi en hemlighet som du nu också får i din vård.

Jag har tidigare skrivit att allt gott kommer från Höör, exempelvis när jag tidigt skrev om världens bäste munspelare, Filip Jers, just bördig från Höör.

Jag har också hyllat det unika konceptet som skapades av Viggo Edén och Tord Nihlén med sommaroperor (firar 20 år i år), operor som blandar barn och ungdomar med vuxna proffs, från början lånade operor från Sven-Eric Johanson (”Bortbytingarna”), Britten (”Den lille sotarpojken”) och Stig Gustav Schönberg (”Prins Hatt under jorden”, till libretto av Tord Nihlén) för att redan 2001 presentera radarparet Edén/Nihléns första gemensamma verk, ”Peer Gynt”.

imageTraditionen hade egentligen skapats redan på Höörs musikskola där Viggo var rektor, liksom konsertlivet kretsade kring Viggo, Tord och de andra ideella krafterna i den lokala musikföreningen som inte sällan lockade stora namn till Höör, inte sällan interpreter av tidig musik, att man inte bara arrangerade utan också spelade tidstroget och skrev nytt – och skaffade ett kulturhus.

Viggo är inte längre med oss, bitterljuvt minns jag hans sista konsert, givetvis Bach, i Klosterkyrkan i Lund, där han av cancern tärd och utmattad tog sig an den ene av husgudarna (den andre var Carl Nielsen), där musikens helande kraft och säkert en i någon vrå i kyrkan övervakande Johann Sebastian gjorde att Viggo med kraft och subtil känsla spelade cembaloverk som om livet fylldes på av musiken, gav energi, övervann hindren; dagen efter avled Viggo och saknaden är stor.

Allt gott kommer från Höör, som sagt, dagens generation barockmusikanter har deltagit i konserter och skivinspelningar nu i flera år, liksom drivit ensemblen och festivalen Höör barock, med konserter antingen i det akustiskt tillgivna kulturhuset Anders eller i kyrkan där en enastående barockorgelkopia finns sedan några år, en sydtysk Gottfried Silbermann, sådana som Bach älskade och marknadsförde.

Barockfestivalen fyllde fem år i juni och redan första året var det lapp på luckan på helgens konserter och den innovativa barockgudtjänsten på söndagen. Det musiksällskapet, musikföreningen, skapat under många, många år har lagt grunden för dagens generation, både genom musikskola och personligt engagemang (och en vacker dag ska jag uppfylla mitt nu mer än lovligt gamla löfte till Föreningen för tidig musiks tidning att skriva den tidiga musikens historia i Höör!).

imageVårt lands främste racerförare genom tiderna, Ronnie Peterson, vann sin första tävling i Höör, i go-cart den 19 augusti 1962, hans blott andra tävling någonsin.

Jag tänker på Ronnie och på Jackie Stewart när jag hör Höör barocks debut-cd med verk av Telemann, Corelli och Bach (Bis), ledda och gästade av eminente blockflöjtisten Dan Laurin och med Anna Paradiso på cembalo.

Mest på Jackie Stewart, för när han berättat om sina framgångar som formel 1-förare har hela tiden ett ord stått i centrum: ”smooth”. Hans mjuka körstil var huvudskälet till att han körde ifrån sina förarkollegor, att han alltid var ”smooth” genom kurvor, över krön, inte tvär och uppställande som exempelvis Ronnie, utan hela tiden mjuk, mjuk.

imageHan hade t.o.m. körutbildningar på sjuttiotalet där man satte en skål apelsiner på motorhuven och sedan skulle man köra utan att apelsinerna ramlade ur – och det går att köra så mjukt, även i höga hastigheter, att bli ett med bilen. Det är så det är med Höör barocks tag om de välkända stycken som upptar 70 minuter cd (ur Corellis julkonsert, en cembalokonsert av Bach, Telemanns uvertyr till ”Wassermusik” (som egentligen är del av ett större verk till Hamburgs hamns ära, om jag inte minns fel) med mera), det här är oerhört mjukt och följsamt på samma vägvinnande sätt som någonsin Jackie Stewart rattade sin Matra, sin Tyrrell, runt sjuttiotalets racerbanor. Det är ett sätt att låta detaljerna glänsa utan ansträngning, att vara nära komponisternas tankar om linjer och stråk och det som ger instrumentalisterna möjlighet att addera eget, i en helt oklanderlig ljudbild (Thore Brinkmann står för den).

imageAndra kritiker har, kanske efter att ha gnuggat ögonen (eller öronen) efter genomlyssningen, jämfört ensemblen med de bästa runt Europa och jag stämmer gärna in i den kören, kanske med större emfas då jag garanterat hört dem alla.

Men inte blir jag överraskad över denna höga, jämna kvalitet (Dan Laurin har hamnat i bättre sällskap än han kanske en gång kunde ana, vad vet jag?), men jag blir överraskad över att debuten inte skett för flera år sedan, av cd-utgivningen att döma är den internationella marknaden för barockmusik väldigt långt ifrån att vara ens i närheten av att vara mättad.

En eloge till Bis som än en gång visat fingertoppskänsla i sin utgivning. Dags för en skiva med mer utmanande repertoar, kanske? Zelenka, någon?

image

Det kan också vara värt att nämna att Austras nya ”Future Politics” (Domino) inte är dum alls, småsmart syntpop i en stillsam ljudbild, även den här gången är texterna och valda tema intressanta, sf-genren inte helt lämnad.

Ännu en värd att nämna är Damien Jurado & Richard Swifts coverskiva “Other People’s Songs: Volume One” (Secretly Canadian) och det inte minst för tolkningen av Kraftwerks “Radioactivity” placerad i Sergio Leone-land.

Emil Brandqvist trios ”Falling Crystals” (Skip) är en delad skiva, där den första halvan är vacker, vacker med fina melodislingor på pianot, fin med Sjöströmska stråkkvartettens ackompanjemang till trion, fint och varierat i en blandning mellan ett piano hos Jan Lundgren eller Riuychi Sakamoto, men andra halvan är mer tomgångsminnande än tongångssinnande.

Tonstartssbandhts nya “Sorcerer”(Mexican Summer) med bröderna Andy och Edwin White på trummor och gitarr (och studioknappande) är helt oförutsägbar, här har man helt testat konceptet jag-har-litet-idéer-och-de-testar-vi-inte-bara-de-utger-vi, där det finns struktur över de tre ”låtarna” men också en härlig frånvaro i ett kreativt, studioskapat töcken.

Drömpopgenren fylls på med britisk-libanesiska skönsjungande Nadine Khouris ”The Salted Air” (One Flash Records) som är en bra bit från 4AD-världen och närmare något smått countryfierat och nästan enkvinnasgospel när det handlar om hur vackert hennes sånger kan ljuda, smäckert och smäktande.

Och vill man ha litet hals-över-huvud-glamrock kan man med fördel välja Foxygens senaste, ”Hang” (Jagjaguwar) …

…och vill man ta del av en punkigare sida av historieskrivningen väljer man Dow Jones And The Industrials samling ”Can’t Stand The Midwest 1979–1981” (Family Vineyard) som dessutom uppmuntrar till fortsatt vinylmissbruk eftersom det finns en låt mindre på cd:n än på dubbel-lp:n!

Och som avslutning och i anslutning till inledningens huvudperson, Sten Broman, skriver jag oftast under på hans, ibland ensidiga, förakt för dragspelet, men det finns undantag.

I easy listening-svängen finns det inte många skivor som inte är musikalisk smörja, men undantagen finns, som när filharmonikerna i München som tar sig an Abba och ersätter Frida och Agneta med oboe och cello, eller när James Last får musiken till ”Hair” att bli oväntat funkig (ungefär som den första svenska uppsättningen från den tiden (då man dessutom hade förstånd att använda modersmålet och alltså kallade musikalen för ”Hår” (sponrad av ett schampoo…))) eller när Jef Mike och hans orkester gör storbandsjazz av barock och Mozart – och så Jean Jacques Franchin et son Ensemble.

Jomen, på ”Pop Accordeon” från 1974 kompletterar han Beatles-covers med Pink Floyd på dragspel, såväl ur ”Echoes” som ur ”Atom Heart Mother” (här lakoniskt omdöpt till ”Atom Mothers”). Söklistan blir aldrig tom.

- Jan-Erik Zandersson

Inga kommentarer: