Konsertupptagningar tillhör den bästa reklam ett band, en artist, kan få numera, fjärran åldermännens tankar om att dessa bootlegs snor royalties, är det i stället ett utmärkt sätt att hitta rätt bland de 300–400 skivor som släpps varje vecka i västvärlden.
Bandet et/ /al.et/ /al. hittade jag på det sättet, en konsert inspelad från italienska radion, och deras debutskiva ”Gazprøm” var som att åka tillbaka till tiden när Godspeed You! Black Emperor var nya, men med en liten twist, en fantastisk liten cd (och musik jag är tacksam är släppt på cd för dynamikens skull). De håller på att spela in sin andra skiva just nu och jag undrar vilken riktning musiken tar dem den här gången.
Förra gången skrev jag såväl om Fylkingens utgivning av dokumentation av text-ljud-festivalerna i Stockholm för länge sedan som Vladan Radovanovićs ”Phonoverse” (God’s Records), där all hans elektroakustiska musik samlats. Jag blev än en gång påmind om hur betagen jag är av den här sortens elektroniska experiment, de som historiskt sett alltid hade en riktning, aldrig bara var ytliga samtidsreaktioner eller buller.
”När vi ville veta hur han gick till väga blev han nästan tvär i sin vägran att berätta om framskapandet av de elektroniska effekterna, som han förberett i partituret redan vid skrivbordet hemma i Lund eller i sommarvåningen i Falsterbohus: - Man sitter och trycker på knappar och experimenterar fram de ljud man vill ha.”
Just så. Så enkelt kan det vara.
Den där Barbieri var tongivande en gång i tiden i Japan där David Sylvian fann eller vann sina vingar, men där bandet också svårligen klarat sig utan Mick Karns bas och idétillskott eller Steve Jansens sound.
Redan 1982 var Barbieri i Sverige för att producera en av de bättre separationsskivorna i vårt land, Lustans Lakejers ”En plats i solen”, som kretsade kring Johan Kindes inte-längre-relation med Marie Fredriksson, men han förde inte Japans sound in i Lustans Lakejers new romantic-landskap, utan skapade en symbios av det som var avskalat på ”Tin Drum” och som blev mer filmiskt i Stockholm.
Förutom sitt eget skivbolag Medium var Barbieri från början av nittiotalet klaviaturspelare och, skulle jag säga, balanserande motpol till Steven Wilson i Porcupine Tree, jag är övertygad om att det var Richard som fick Stevens ambitioner mot tung hårdrock att inte se dagens ljus mer än som demos när de efter ett par år fick skivkontrakt bland annat i USA.
(Att döma av nya, håglösa Blackfield-skivan behöver Wilson goda vänner för att göra det där litet extra – för mig är han bäst som producent och när han städar och mixar om gamla progplattor så de låter fantastiskt; Wilsons polare Tim Bowness är dock med på Barbieris nya skiva som sångare, Bowness som Barbieri gjorde sin första skiva med efter Japan, ”Flame” (1994) – ringar inom ringar)
Mycken retrokänsla i de svepande syntarna, inte mycket världsmusikaliskt, men Axel och Percys basspel ger mersmak, Christian Saggeses minutiöst fingerfärdiga gitarr bidrar till att det här blir en jazzprog när det inte är landskapsbyggande musik, men från en del av världen vi inte upptäckt än.
En skiva som bjuder in till flera genomlyssningar för att detaljerna ska poleras i örats vindlingar. På något sätt känns det som om även Richard Barbieri ”kommit hem”, liksom Phil Manzanera gjorde det när han skrev IB Expo-hyllningen ”Halmstad” på sin senaste skiva (och med tanke på vad Phil berättade när vi sågs i Halland häromåret undrar jag om det inte hade varit en logisk fortsättning med en instrumentalskiva skapad av Manzanera/Mackay/Eno sans Ferry för att fånga de sista inspelningdagarna Roxy Music hade med en skrivkrampande Bryan, där det ändå skapades musik, men utan textbidrag från den evigt välklädde). 53 minuter kamratskap (och förutom cd:n finns en dubbel-lp att tillgå, 45-varvare för att krama ut det bästa ljudet).
Så till Finland och en skopa full med postrock, trion Virtas första fullängdsskiva, ”Hurmos” (Svart), efter ep-debuten ”Tales From The Deep Waters” 2012, inledande ”Aallot” vars småpsykedeliska vindlande påminner som skivomslagets virvel och blir mer och mer stadd i upplösning. Påföljande ”About To Fly” inleder i mer traditionellt gitarrdriven postrockmundering för att överraska med en svävande trumpet – och den återkommer, sätter stämning på den här utmärkta postrocken och ger den en touch av jazz och något, märkligt nog, sakralt.
En högst angenäm upplevelse, ibland åt Brigaden-hållet, ibland åt något från Hubro, ibland tangerar trumpeten den givna illusionen att Nils Petter Molvaer står i kulissen och manar på.
Men, ändå, den mesta känslan är klurig postrock, inget onödigt experimenterande, allt faller på plats. (Och på deras debut-ep är jag barnsligt förtjust i andra spåret, ”Traffic” på en i övrigt imponerande skiva.)
Vidare på den europeiska musikresan, till Italien och Il Rumore Bianco och deras debutfullängdare ”Antropocene” (Fading Records), en självutgiven ep från 2013 oräknad.
Ska man finna mening i att bandet döper skivan efter den tid vi nu lever i, fast som geologerna uttrycker det? Det blir en myckenhet av olika intryck vid lyssnandet, ömsom befinner sig foten i ett italienskt progressivt sjuttiotal men med jazzrockövertoner och kanske mer gitarrtyngd, sedan blir det mer renodlad jazzrock, rentav fusion, när det byts fot, mellan piano- och syntslingor, mellotroner och saxofoner.
Taktartsbytena sitter, det finns ett berättande i musiken, en rörelse framåt. Men det är väl så här samtida, antropocensk, progressiv rock ska låta, som ny, fast med lån av det som stakade ut genren en gång i tiden? Intelligent och intressant. Oansvariga estetiska lekar, som Bengt Emil Johnsson skrev. Så ska väl dagens prog vara? En bra början på detta lyssnarår.
Jonas Lundberg & The Other Sides “Pathfinder” (Mode Music) är deras debutskiva (en ep oräknad, även här) och är det jag nu nästan börjar kalla för ”påminnande-prog”.
Se det som ett glatt återseende av något du har hört tidigare, fast inte på det här sättet, genomfört fast förankrat i en tradition men som bärare av den i stället för att ikläda sig uppreparens roll. Jonas Lindberg, basist, skapade bandet 2012 och året efter kom ep:n ”The Other Side”.
Nittiotalsprog eller sådant från tidigt 00-tal från dem som dåförtiden bar påminnandeprogens outvecklade fana, nära neoprog, nu när jag tänker efter, men kanske också där Kaipa hamnade efter comebacken eller något annat band på InsideOut.
Sympatiskt, inte skavande det minsta, snygg produktion, men stigen följs, inga utsvävningar till varken mjuka buskar och snår eller några hårdgjorda ytor.
Kanske ibland mer ”classic rock” med gitarryl än prog, medges, men som traditionsbärare kan man inte låta bli att åtminstone smågilla tilltaget. Som en enklare form av Soniq Circus, ibland farligt nära Airbag-land där allting är slätt och tillrättalagt i sista generationen i Pink Floyds efterföljd. Och så sjunger de bättre än Kaipa, särskilt på den kvinnliga sidan!
:format(jpeg):mode_rgb():quality(40)/discogs-images/R-9321189-1478545671-4095.jpeg.jpg)
40 minuter prog från Estland sjungen på ett språk du inte begriper, kan det vara något? Jomenvisst. Bandet heter ProgressProgress och skivan “Tulejää” (Strangiato). Femmannabandet föddes 2009, släppte debutalbumet “Pillipuhujad” för två år sedan och nu, efter en paus, kommer deras andra album, rätt schysst prog, skulle sammanfattningen vara, influenser från alla håll, från svensk prog av mer kraftfullt slag, av sextiotalspsych, rymdrock, jazzrock, helt enkelt en trevlig variant – och med melodier!
Kommandot tas ibland av gitarr, ibland orgel – och så var vi tillbaka i tanken om ”variation” och det gör skivan extra tilltalande.
Tänker också på en del av de nya, i traditionen djupt förankrade, unga banden som är instrumentalister av guds nåde, liksom sjuttiotalets finska prog. Rekommenderas.
After Crash är en duo som är inne på sitt tolfte år och nya skivan är instrumentalmusik jag inte skulle tveka att, i alla fall ibland, kalla för postrock, eller i alla fall bara vackert formulerad pop – och som överraskar med vokala inslag när man invaggats i det instrumentala lugnet.
Bra är det, vackert är det. Skivan heter “#LOSTMEMORIES” (Museek/Collettivo HMCF) och ibland är londonduon utökad och jag får väl erkänna att det här är en sympatisk, mixad skiva, där både formaten och sångerna vindlar åt olika håll.
Postrock. Eller något ”cinematiskt”, som det så popuärt heter (häromåret var ordet ”skaver” det som misshandlades allt som oftast).
Och en duo som säger att “After Crash is about love and friendship” kan man bara hysa varma känslor för, och önska att fler band hade den utgångspunkten.
Det finns också en samhörighet med de där skivorna från, främst, Berlin, där gamla technopojkar blivit -farbröder och nu gör mogna skivor för landskap bortom storstaden eller tidpunkter bortom dansgolvet.
En fin-fin skiva, rekommenderas för de här sista svala kvällarna (här i Skåne blev det tydligen aldrig vinter, på riktigt, den här gången) innan det heter ”vår”.
“We do this for the love of progressive rock.” Så säger den engelska kvartetten Encircled (Gareth Evans, gitarr, Scott Evans, bas och klaviatur, Mark Busby Burrows, gitarr och sång, samt Stuart Picken, trummor) och här är vi i ett proglandskap av snällt, nästan tillmötesgående slag på nya “The Monkey Jamboree” (egen utgivning) där taktartsbytena och, faktiskt, melodierna får stå tillbaka för textbaserade låtar minnande om en mörkare variant av Barclay James Harvest eller ett Porcupine Tree utan attack.
Nästan en stillsam ilska med knuten hand i fickan, budskapet är tydligt, formen nästan underordnad.
Man hade godheten att skicka även debutalbumet ”The Gun Has Replaced The Handshake” (egen utgivning) där dynamiken är större än på det nya albumet, mer svepande klaver och melodier, Camel-gitarrer och större harmoni mellan musik och text. Fascinerande.
Börja med debuten, är mitt tips, gillar du budskapet, ta dig an uppföljaren också.
Holländska The Missing Pieces debutalbum “Dream Rider” (egen utgivning) rör sig delvis i samma universum som Encircled, i alla fall beträffande intresset att låta texterna stå i centrum, men är mer traditionell prog i den form många provat på, nästan neoprog, med olika brytpunkter i musiken, tema som tas upp och återkommer, den där dynamiken där gitarrerna får utrymme att tugga terrier och syntmattorna ligger stilla i bakgrunden, där gitarren får svepa över mattorna som solodammsugare, inte jazz, inte symfonirock, men hemtamt och lagom uttryckfullt, inga excesser, alla låtar runt fyra–fem minuters längd, inget som får växa i lp-sideslånga stycken. Protoprog, kanske, bekanta ingredienser i bunken?
Mer uppfinningsrik och intressebemängd prog står Arcpelago från Brasilien för på sin debut ”Simbiose” (egen utgivning).
Redan det naivistiska omslaget ingjuter mod i den som vill ha en variant på det kända, här är det prog någonstans emellan italienskt sjuttiotal och en stillsam version av Gösta Berlings saga, smårockigt, småfunkigt, lagom punchigt trumspel, elpiano och orgel och andra inställningar på klaveret som ger jazzkänsla, gitarr som växlar upp, bas som får hålla i melodislingor och inte bara kompa, men också ett obebådande lugn i stilla kontemplativ progressiv anda.
Hemskt trevlig småsnårig prog med en drös goda musikaliska idéer.
Ronaldo Rodrigues skriver musiken till Arcpelago, sjunger och spelar klaviatur. Tillsammans med multiinstrumentalisten David Paiva (gitarr, bas, klaviatur, viola, violin etc.) har han duon Caravela Escarlate vars skiva ”Rascunho” (egen utgivning) och minsann om det inte är väldigt snarlikt Arcpelagos musik, fast utan trummor och driv, mer ett pastoralt lugn med akustiskt gitarr och synt i förgrunden, även om duon säger sig vara inspirerad av sydamerikansk populärmusik från 60- och 70-talen låter det mer Canterbury för mig utan någon som helst koppling till något rytmiskt dansant latino – men det är kanske mer jag som tror att det lät så då, det gjorde det tydligen inte alls.
Kvällsmusik vid brasan, eftertänksamhetstillfället när dagen ska sorteras i hjärnan, när man pustar ut, när lugnet lägrar sig, när det bara behövs strängknäppande och några elektroniska klaverstrofer för att jäkten ska blåsa bort och tryggheten återvända.
IWKC (I Will Kill Chita) har släppt 18 minuter ep i form av “Cargo Cult” (egen utgivning) och den här gången är de fast förankrade vid den pir i den progressiva hamnen som heter ”postrock”, det kommer i alla fall att vara sammanfattningen som står på deras hamnavgiftskvitto – om man hade trott på första låten, ”Survival Instruction”.
Så blir det inte. Latinosaken ”Cho Blya!?”, ep:ns andra spår, som å andra sidan inte låter så allvarligt menad innan chugga-chugga-gitarrer i rent kosacktempo sätter in för att ersättas av nattklubbstempo och champagneglasklaver.
”Patris Et Filii Et Spiritus Sanctus” är jazzfunksväng som blir mer fyrkantigt med tiden och avslutande ”Keine Angst” är mer storvulen, klaverledd instrumentalmusik från piren intill postrocken, den med samma gångdjup. Härliga knäppgökar, undrar om kommande fullängdare, nu när de är skivbolagslösa vad jag förstår, blir lika olika?
- Jan-Erik Zandersson, jan-erik.zandersson@telia.com
