Allra först, innan jag börjar berätta om månadens förslag till skivinköpslista, ett viktigt meddelande om höstens progtilldragelse, så här skriver de:
”IB EXPO International 2016 – Isildurs Bane 40 years! November 26, Kulturhuset, Halmstad. This year, we celebrate 40 uninterrupted years of IB activities. To do this properly, the whole evening is dedicated to IB music old and semi-old, and to top it all: a first performance of an epic piece called “Colours Not Found in Nature”, composed by Mats Johansson, Isildurs Bane, and Steve Hogarth from Marillion.”
Och för att snålvattnet ska fortsätta rinna till: I början av december kommer så äntligen en ny skiva med Gösta Berlings saga, ”Sersophane”.
När de var förband till Tonbruket i Lund häromveckan påmindes jag om deras betagande storhet, med gitarrmelodierna, det avspända och på-pricken-varande trumspelet, de stödjande syntslingorna och de egensinniga, motspänstiga vandringarna i basen – fler borde upptäcka dem och upptäcka det kvalitetsmässigt konsekventa och numera tämligen unika skivbolaget Havtorn.
Det är viktigt att ha ett progressivt förhållningssätt till den progressiva rocken, se bara på de två versioner av Yes som just nu turnerar (den ena under namnet Yes, den andra som ”Anderson/Rabin/Wakeman”) på temat ”envar sitt eget Yes”, eller hur Strawbs-farbröderna försöker finna dynamik i olika arrangemang av sin gamla musik i olika sättningar, men där i alla fall Cousins stämma svävar över alla instrument, som en god vän uttryckte det: ”Förvisso blir väl inte Cousins röst bättre med åren som en gammal whisky – snarare som en gammal växelspak: rostig, fläckig och motspänstig i de högre växlarna…” Just så.
Men vi beger oss till Norge för att stämma träff med ett skivbolag som kunde varit bröder och systrar till Havtorn, vi ska ta del av ett axplock av det eminenta skivbolaget Hubros utgivning från de senaste månaderna. Man kallar det jazz, men det är långt ifrån det enda man kan kalla deras skivor för, genremässigt.
Eyvind Kang finns med här, Jenny Hvals röst är gäst, en del av låtarna skrev Jessica tillsammans med Susanna (som sedan tiden med Susanna and the Magical Orchestra sällan behöver säga efternamnet ”Wallumrød”) för en konsert på Henie Onstad Art Center i Oslo (som också har en egen, utmärkt skivetikett med spännande, företrädesvis elektroakustisk, musik, Prisma Records).
Sammantaget blir det en tveklös popmusik för andra öron än de enkelt sökande, stor variation beroende på varierad musikerbesättning (det är m å n g a gäster på skivan), Jessicas röst är den röda tråden, textmaterialet hämtat från olika källor, både hennes egna och det oväntade men välfunna valet av ett snitt ur Harry Martinsons science fiction-diktverk Aniara, nu fast förborgat i genren kanon.
Stein Urheims ”Strandebarm” är ett besök i en före detta kommun i sydvästra Norge, passande nog inspelat i Strandebarms kyrka, ej namnbytt. Urheims kompositioner för akustisk gitarr (ibland sporrad av andra, företrädesvis elektriska, instrument) bjuder mig på en tidsresa i tanken till en tid då Strandebarm hetter Strandebarm, ett mer svartvitt 1965.
Det är en vacker plats att besöka nu, en idyll som inte larmar och går på, den bilden är entydig i Urheims musik. Dessa musikaliska tidsresor borde vara fler, borde bli mer utforskade, utan att vi för den skull ser dem som retromässiga.
Vi befinner oss hela tiden i framtiden, dåtiden passerar oss hela tiden. Inte konstigt att vi ibland önskar att vi fanns i stasis, inte minst för reflektionens skull. Urheims skiva finns i ett dåtida stasis, men som rör sig framåt i takt med att cd:n snurrar. Obönhörligt.
Splashgirl har jag skrivit om tidigare, som ett dovt muller i horisonten, ett mörker som rullar in som okända och oönskade pansarvagnar, men det femte albumet från trion, ”Hibernation”, har en långt mer syntetisk ljudbild än jag minns från tidigare album, det är mer cybernetiska pansarvagnar utan liv som vi känner det, men som har en större samhörighet med eam än med den ”doomjazz” de själva kallat musiken för tidigare. Musik att avnjuta i strålande ensamhet, i väntan på anfallet.
Stein Urheim dyker upp igen, nu som del av trion Building Instrument och skivan heter ”Kem som kan å leve”, liksom Henie Onstad Art Centre där skivan spelades in live ett par dagar i september 2014.
Stillsam pop av elektroniskt slag, snäll men med småvassa kanter, färgad av folkmusik. Det är ingen skarpa gränser mellan musiker, konstellationer och skivor i det Hubro utger, omärkligt blir popen, här som hos Sligter ovan, något som passar på dig som lyssnare, inte låter dig flyta med som vore det något ovalt strömmat skräp, ett otämjt vattendrag i stället för Ganges.
En annan tacknämligt levererande trio är Bly de Blyant (Øyvind Skarbø, trummor, Hilmar Jensson, gitarr, och Shahzad Ismaily, allt annat) vars tredje skiva tydligt och smått lakoniskt döpts till ”The Third Bly de Blyant Album”.
Slagverkaren Chas Smith gästar på den nya skivan, men det är samma lugna vansinne i ett akustiskt ljudutforskande som skivan bjuder på, triojazz it ain’t, improviserat så man trodde Kim Myhr var med.
Det är han däremot på ”In The End His Voice Will Be The Sound Of Paper”, Kim Myhr, alltså, tillsammans med Jenny Hval och Trondheims jazzorkester, ett formexperiment som ligger mer i tiden än de anade, eftersom basen för skivan uppenbarligen handlar om Bob Dylans röst, dess sönderfall och karaktär, men texter och variationsrika musikstycken ställer bredare frågor om röstens roll, inte bara nobelpristagarens, i musikens slutna sammanhang.
Inte så märkligt i en jazzbandskontext, bara ännu ett sätt att hitta inspiration för musik, ett tema som är ett musikaliskt gummiband.
Jenny Hval återfinns även på Kim Myhrs “egen” skiva “Bloom”, och jag tänker på ”Collaborations”, improskivan med bl.a. Stackenäs jag skrev om i somras, hur olika det ändå låter, hur mer nära fransk elektroakustisk musik den här nya skivan är, hur nära den traditionella eam:en är just den improviserade eller den slumpmässiga, att det kan vara det analoga som möter det digitala, det elektroniska, men ändå flöden skapade i stunden i mötet mellan maskin och människa.
Frågan är givetvis ställd: när börjar maskinen improvisera på ett dickskt sätt, bortom programmeringen, en gång för alla gör upp om improherraväldet fjärran I Ching eller andra slumpens lekar?
Kvartetten Moon Relays nya “Full Stop etc.” innehåller också gitarr ställd mot/gift med elektronik och gränsen är inte särskilt tydlig, inget krav alls, givetvis, och genretillhörigheten svävar bort i något obestämt mellan dåtidens stonerrock, dåtidens konstfärdiga prog (varför svävar alltid Fripps ande över slika skivor?) och något som jazzen kanske skulle kalla för pop. Så var vi då ändå där: jazzpop.
En mindre progressiv hög skivor från Hubro den här gången, med andra ord, mer välsnickrad pop fjärran Max Martins löpande band av legotillverkad smörja.
Tredje fullängdaren från trion Monkey Plot heter “Here I Sit, Knowing All Of This”, och om Moon Relays skiva minner om ett ljudligt nittiotal, blir det här en rocktrio à la åttiotalets indiekids, ganska raka rockigt popiga låtar som inte ger några som helst jazzvibbar, litet småskitigt, som om Nisse Hellberg tagit vägen till Wilmer via Lunds universitet.
Hubro fortsätter att överraska i sitt val av utgivningar.
Utgivningsmässigt är vi nu nästan ifatt eftersom den senaste utgåvan från Hubro nu stundar, gitarristen Geir Sundstøls instrumentala ”Langen ro”. Och om gitarren dominerade tonspråket på filmmusiken-på-jakt-efter-en-film-debut-cd:n ”Furulund”, har Geir, i strävan att göra ”undervattensmusik”, som det sägs i pressmaterialet, tagit till mer syntar och elektronik som tar plats och förflyttar oss från Ry Cooder-ödsligheten till något mer Eno-ambient.
Bedövande vackert är det, prominenta norska gästmusiker har lockats till Johanneskyrkan i centrala Oslo där inspelningarna genomfördes i ett gnistrande ljudrum, och ute på andra sidan cd:n är man en aningens aning bättre som människa.
Och att det enda som inte är självskrivet av Sundstøl är ett filmmusiklån är givetvis helt i linje: Giorgio Moroders ”Tony’s Theme” från Scarface. En av höstens absolut vackraste skivor. Gån och köp.
- Jan-Erik Zandersson, jan-erik.zandersson@telia.com
Det här är “bara” första delen av novermberspalten; del två kommer inom kort./ Jan-Erik
