Allra först ett tips om en skiva utgiven för ett tag sedan och säkert bortglömd, men orättvist så: på The Underground Railroads andra fullängdare ”The Origin Of Consciousness” från 2005 händer det en faslig massa roligt, om man gillar litet mer avancerad prog.
Vid en nylig konsert hade jag en intressant diskussion med en av Malmös ledande musiker. Frågan han ställde var helt enkelt ”hur låter framtiden?”, med tanke dels på den stora retrovåg som sköljer över oss, dels att föregiven ny musik hela tiden påminner om något vi redan hört. Det är en befogad fråga, inte minst för musikens utveckling, det var ett bra tag sedan det var ett riktigt skifte, kanske inte ett paradigmdito, men ändå, att det kom något som lät helt nytt, helt eget, helt annorlunda. Det mest omvälvande i mer modern tid var väl Darmstadt-skolan som också genererade en ny tysk samtidsmusik för ungdomsgenerationen, och då inte bara som reaktion på tanz- och tyrolermusik, utan något helt annat, musikaliskt, med rötterna hos Stockhausen och hans genomgripande omvärdering av musikens väsen, fjärran Harry Partchs uppfinningsrikedom eller John Cages ytlighet, utmynnande i Can, Tangerine Dream, Ashra, Kraftwerk och så vidare.
Så vad är då framtidens musik? Finns det någon artist som idag står för den? På den sista frågan får jag nog säga ett ”nej”, trots att jag lyssnar brett och djupt, att, inte minst den musik som tilltalar mig, minner om något som redan sedan tidigare tänt musiknjutningens lyktor hos mig, men även vrider musikens innehåll ett varv till. Men att det är självständigt enastående som något tidigare ohört är det aldrig.
Jag erkänner villigt att jag inte tycker det är fel att vara inspirerad av t.ex. sjuttiotalets riffrika hårdrock idag eller åttiotalsdrypande skräckfilmsmusik à la Goblin eller John Carpenter, bara man inte kopierar, utan tillför något, så det blir både en påminnelse och en väg framåt, men det är ändå reaktiv och inte proaktiv musik.
Om det bara är så, då är vi snart inne i konstmusikens version av dansbanden, formulamusik. Men vi kanske ska vara nöjda med graden av nyskapande, ungefär som den känsla jag fick i nackhåren när jag hörde Ved första gången i Hammenhög, Gösta Berlings saga första gången i Frölunda, Mackaper första gången på skiva?
Retrotrendens vinylglädje har haft det usla med sig att flertalet pressningar låter förskräckligt och när jag i somras i rad lyssnade på ett gäng lp släppta det senaste året blev jag till sist tokig av allt knäppande, alla brusiga skivsidor, alla störande ljud som bara kommer av ett dåligt genomfört hantverk.
Därför var det en fröjd att rensa öronen med Yes’ gamla ”Going For The One” i Audio Fidelitys version – ett ljud som nästan ledde in min själ i en fjärde dimension av perfektionsupplevelse, dit en skicklig Steven Wilson har en bra bit kvar till, om man har möjlighet att jämföra.
I vardagen räcker det att prioritera cd-köp av japanska pressningar för att högtalare, kablar och förstärkare ska få en kvalitetstyngd workout och då blir man riktigt irriterad på dagens vinylpressningsslarv.
Så till månadens partiella inköpslista, här är några förslag.
Att två personer kan låta som många fler är nordamerikanska (från Greensboro, North Carolina) duon The Bronzed Chorus tredje fullängdare ”Summering” (Doubleplusgood Records) ett bra exempel på, Adam Joyce spelar gitarr och och Hunter Allen spelar trummor, klaviatur och ”old things that shouldn’t be used for music but we decided to do it anyway”.
Nu finns ny skiva med dem, “Prog Noir” (Iapetus/MoonJune), deras femte studioplatta, och den är, på ett sätt, mer av samma, men med den stora men inte avgörande skillnaden att nu sjungs det minsann både här och där. Att spåren då mer ger en känsla av ”låtar” förstärker de mörka, dova känslorna som strömmar genom hela skivan, nästan som en temperaturtagare på samtiden.
(Det finns en version av albumet med en bonus-cd där det lär finnas ”’noir’ instrumental interludes” men den har jag inte fått för anmälan, tyvärr.)
Att Tony inte är en högklassig sångare spelare inte så stor roll då han gör det med ett gott mått av integritet. Visst är det oväntat, som att svänga vänster i en rondell, men skivan fungerar och Peter Gabriel kommer att vilja göra en coverversion av ”The Tempest”. Därmed inte sagt att detta helt plötsligt blivit topplistematerial, det är däremot fortfarande strålande, egensinnig pinnprog.
Klaviaturspelaren Leon Alvarado har tagit sin egen science fiction-novell som utgångspunkt för en högeligen traditionell progplatta, ”The Future Left Behind” (Melodic Revolution), som i kortare vignetter med förstärkande berättarröst håller sig inom lp-längd och berättar om öden och äventyr när Jorden, litet längre fram än väntat, är förspilld och förbrukad.
På denna hans fjärde platta fortsätter han sin tradition att låna in två proglegendarer/album som medspelare, den här gången Rick Wakeman och Billy Sherwood (tidigare har han lockat allt från Bill Bruford till Trey Gunn).
Habil platta, det här, inget att yvas över, inget som vi inte hört förut, men habilt genomfört, inte tråkigt alls – det enda tråkiga är det gubbsjuka omslaget som vi kunde varit utan, i en annars även visuellt snyggt genomförd skiva.
I det senaste numret av det brittiska, ärevördiga månadsmagasinet för klassisk musik, The Gramophone, världens näst bästa, efter nordamerikanska Fanfare, är David Lang intervjuad.
Samtidigt har t.ex. den nu åldrande generationen av gamla minimalister utgett sig själva i parti och minut (mest Philip Glass, vars skivbolag släppt mer än 100 cd med hans musik, men även Michael Nyman och Gavin Bryars har varit självutgivande, om än inte i samma omfattning) och kan ses som etablerade, samtidigt som det är litet rörande att John Adams, vars strålande opera ”Nixon In China” jag såg i Stockholm häromdagen (i ett strålande framförande en tisdagkväll), fortfarande benämns minimalist.
En skiva där musiken både kommer från medlemmarna själva (alla sprungna ur Norges musikaliska akademi) och samtida namn som giganten Alvin Lucier och frekvente Oren Ambarchi (som här skrivit tillsammans med James Rushford).
Utan att ha konvolutet tillgängligt vid första lyssningen flöt det här ihop till ett enda örrörande verk, där jag bara gissade rätt på Luciers drånande stycke, och om det är en avsedd effekt eller inte, att bli del av en helhet musikaliskt, vet jag givetvis inte, men det gav en spännande lyssnartimme på okända vatten, dit jag snart återvänder för återhörandets glädje.
Övergången till The Echologists senaste techno-ep ”The Flame” kändes inte lyssnarmässigt svår, spåret ”Dirtbox” samma andas barn som det norskarna presenterat. Musiklivet är ständigt spännande och överraskningsdigert.
En klar stämningsskapare i ett IDM-landskap som får ta tid att växa är Abstraxions andra fullängdare ”She Thought She Would Last Forever” (Biologic). Det intressanta är att även Harold Boué (så heter han i kyrkoböckerna) låter sin musik sisådär tio år in i ”karriären” låta som omgivningen låter, borde låta eller i värsta fall kan låta. Jag blir påmind om avståndet mellan parkeringsplatsen och skogen, i pressmaterialet pratar han själv om kontrasterna mellan dystopin och euforin, mellan melankolin och spänningsfältet förväntningar/verklighet.
Det känns som det bara är den sortens elektroniska skivor jag väljer bland promoskivorna att skriva om, de vuxna kontrasterna, i det här fallet också framhävda i en väldigt vacker musik, där de renodlade ambientstyckena kilas in mellan mer smådansant elektronik. Den elektroniska dansen har verkligen blivit vuxen och en spegel av samtiden.
Och den här samlingen rör sig över dansgenrerna som en spastisk bläckfisk, med åttiotalsdisco, techno, electro – ja, det mesta är representerat, så det ger en intressant dryg timme på dansgolvet, i glada vänners lag; Mayers glada vänners lag. Må vara en dansmusikens ”ditty”, den här skivan, men det förringar inte dess kompisbudskap.
Det är långt ifrån den första versionen för mig, en gammal favorit är Konrad Jünghänels nu litet mer än tio år gamla på Harmonia Mundi, där han leder Cantus Cölln, men konkurrensen är knivskarp med bland annat Gardiner, Katchner, Suzuki, Kuijken, Jacobs, van Veldhoven, Rademann och Haller i hyllan, eller den där Purcellkvartetten ger finlemmat understöd till Michael Chance och Emma Kirby, eller Les Voix Baroques’, liksom en liveversion ledd av Mike Fentross som jag hämtat från radion – det är trångt på knappnålshuvudet.
Peter Wallin startade kören när årtusendet var nytt och jag har hört dem live vid tillfällen i Lund, det är välförtjänt att just deras Buxtehude hamnar på skiva, även här en finlemmad, stilla, innerlig version som förvisso inte slår Jünghänels, får man väl säga, så här långt definitiva, men som står sig väl i den internationella konkurrensen och kanske genom den här cd:n ger möjlighet till fler skivinspelningar av barockverk för Malmö-Lundakören.
Kontexten är väsentlig eller helt oväsentlig, att musiken är en reaktion på de livsfrågor som ställts i ett projekt i en nordvästskånsk församling, om livet och döden och däremellan, de stora frågorna som sällan har ett svar och som oftast leder in till något annat, mer tro än vetande.
Tonsättaren själv spelar piano av känt varumärke och har använt olika elektroniska effekter och på ett sätt leder detta rätt in i new age-land, precis som modet är just nu. Eller till något annat.
Just new age-genren har varit bespottad i många år, ofta har skivor nedlusade av panflöjt, keltiska harpor och valljud satt upplevelseagendan, samtidigt som man bortsett från den hårfina linje som många gånger funnits mellan svårhittade new age-kassetter med elektronisk stämningsmusik utgiven i USA, Jonn Serries planetariummusik eller bara elektroniska klanger från Tangerine Dream eller Vangelis eller Rolf Trostel i en mer renodlad ELM-genre.
Skivbolag, budskap och budget är nog bara det som skiljer, därför har kassett-newagen fått en renässans på samma sätt som den bästa library-musiken. Från andra håller har Tim Story och Brian Eno kommit, med mer allvarligt menad pianomusik av det slag som ger en skön ljudtapet i vilket själsligt upplyst rum som helst, generationen efter, som Tim Hecker, Nils Frahm, Jóhann Jóhannsson och Max Richter, bland andra, har först på egen hand skapat stor musik i ett litet format, för att nu möta en klassiskt skolad musik på traditionellt seriösa skivbolag som exempelvis Deutsche Grammophon.
På Bandcamp vimlar det av DIY-skivbolag vars artister i många år gjort den här ambientdoftande musiken under radarn, vare sig de finns i Ryssland eller i Rumänien eller i USA. I detta ljus blir det inte alls konstigt, inte alls ”smörigt”, när en av landets mest innovativa komponister gör ett nedslag i genren, utan minsta ironi, utan ett sätt att försöka använda så litet som möjligt ur den musikaliska verktygslådan, att begränsa sig, men ändå vara tillgänglig, ja, rent av vackert ljudande. Smörpaketet stannar i kylskåpet, definitivt.
Så kanske min inledande fråga om framtidens musik kan få sitt svar, att de som inte lär av dåtiden lär göra om misstagen nu från då. Kanske också därför dåtidens science fiction-musik som Luciano Michelinis till filmen ”La Conquista Di Luna”, Mario Molinos ”Inside” eller vad som helst av Piero Umiliani låter mer framtid än Howard Shores och John Williams’ Wagner-lite.
Eller så är kanske svaret på frågan när ett gäng unga tjejer döper sin grupp till Let’s Eat Grandma och på skivan ”I, Gemini” sysslar med en genrehopping fjärran vad deras klasskompisar lyssnar på. Nå, ursäkta avbrottet, vidare:
Vokonis’ debutskiva “Olde One Ascending” (Ozium Records) ger mig déja-vú-känslor så det sjunger om det, påminner verkligen om det jag skrev i inledningen, att man tar något gammalt och blåser liv i det, här tung rock från sjuttiotalet som får en mer drånande och långsam, men rejält riffig, karaktär. Gillar det skarpt, förutom sångaren som inte bara är något för bräkande för min smak, han bräker också falskt allt som oftast, vilket mina öron alltid oförlåtande snappar upp, vare sig det är Simon Ohlsson eller Nina Persson. Någon i studion skulle snappat upp det, men bortsett från det är det en kraftfull trio med en utmärkt debutskiva.
Avslutningsvis några kortisar av viss rang:
- En opera med blandade tilltag musikaliskt, är Henrik Hellstenius’ färska ”Ophelias – Death By Water Singing” (Lawo), klassiskt 
Och en av de vackraste sångerna de senaste veckorna är ”Faux Call” från King Creosotes skiva ”Astronaut Meets Appleman” (Domino).
- Jan-Erik Zandersson, jan-erik.zandersson@telia.com
