torsdag 24 november 2016

Zandersson november 2 – 16

Bildresultat för TENDERTONVi lämnar Hubro men vi lämnar inte Norge. Det räcker att någon viskar bandnamnet Atlanter så går jag igång och blir förväntasfull. Kvartetten Tendertons självbetitlade debutskiva (Little Birdie) är en sådan viskning, hälften av medlemmarna kommer från Atlanter (Arild Hammerø, gitarr, och Morten Kvam, bas; den andra halvan består av trummisen Marius Simonsen och klaviaturtämjaren Haakon-Marius Pettersen, båda från bandet Montée).

Det ska sägas direkt: det är dags att göra plats på stolarna längst fram, där man placerar årets bästa genreutgivningar. Ja, jag bryr mig inte väldigt mycket om vad de fyra musikanterna själva säger om sin musik, i mina öron är dessa improviserade tiominuterslåtar både progressiva och rockiga.

Visst anas ett visst släktskap med andra band som improviserar sig fram, men med den tyngd och finess de gör det är det långt ifrån Grateful Dead och de tyngsta konserterna med Öresund Space Collective som de enda orienteringsskärmarna att stämpla vid, det finns saker som fångar in såväl Wobbler som Tonbruket (nu på sitt mest fräsiga humör, åtminstone live) som något finlemmat som inte vill visa sig helt och fullt.

Fyra låtar som andas, ryter till, lugnar ner sig och känns självskrivna som det norska inslaget på nästa års Slottsskogen Goes Progressive. Köp. Skaffa. Lyssna. Höstens ögonbrynslyftare par excellence.

Bildresultat för Morudes Sinister BeatVi stannar i Norge ett tag till. Melodikrysset den här gången har följande ledtrådar: ”röd-vit duo som bankade och rockade hårt”, ”vit-vit duo som slog igenom först vid sjunde albumet eller så”, ”vänsterhänt gitarrist som inte ens en svensk fästmö kunde rädda” och ”bandnamn där dammsugarmärke och röd planet kombinerats”.

Feltrycket i ledtrådarna den här gången är ”psykedelisk ökenblues”, tänk bort det. Svaren är ”The White Stripes”, ”The Black Keys”, ”Jimi Hendrix” och ”Mars Volta”. Om man sätter ihop bokstäverna lodrätt blir bandnamnet Morudes och skivans titel vågrätt ”Sinister Beat” (Snaxville).

Visst är det så himla orättvist att berätta om en hårdslående, tuff och sjuttiotalssvängande skiva genom de band och artister som ekar genom låtarna (Vintage Trouble, Led Zeppelin… ja, korsordet kan utökas), men det är bara för att du ska veta var du är på kartan.

Morudes är tvillingarna Amund (gitarr, sång) och Henrik Maarud (trummor, sång) (och bandnamnet lär komma sig av att man vid utrikiska konserter gick på under det att inkastaren gapade ”and now here’s the Morudes”, typ) och det jag gillar mest är allt det (det mesta) som påminner om en mer städad version av Mars Volta, med ensartade gitarriff och taktartsbyten som vore de mer progiga än vad som var tänkt. Ren, smått förvanskad och slirande rock. Hårdsvängande.

image91_thumbMin favoritmusik kommer i flera klädnader; Barberos självbetitlade debutfullängdare (OFFSET Records/Dream Machine) kommer i en rosa pappficka och Liverpool-trion bjuder på intensiv matterock/noice/prog som varken är rosa eller rosenröd, möjligen mer blodröd, intensiv och skvättande, som ett blottat hjärta fyllt av lust.

Två trummisar och en klaverspelare, som också använder sin röst som instrument. Sedan 2008 har de hållit på, släppt ett par ep och annat, turnerar halvflitigt, varit förband till Gnod, Battles, Acid Mothers Temple och Swans bland andra. Ger en fingervisning om hur trion låter. Det här är kokande rytmiskt, fartfyllt och stundtals riktigt dansant också.

Till Italien. ”Silence Between Sounds” heter Karmamois tredje skiva (egen utgivning) och trion (Daniele Giovannoni, trummor, Alessandro Cefalì, bas, och Alex Massari, gitarr) har den här gången fått hjälp av såväl vokalister som instrumentalister som lagt till bl.a. cello och piano i den annars hyfsat traditionella ljudbilden, men ibland i den tyngre skolan.

Det skiftar rakt igenom skivan, mellan försiktiga, lugna delar och de där gitarren börjar bli smått högljudd eller i alla fall kräver att taktarterna förändras. Richard Wright-likt piano och skiftande sånginsatser, cello och clavinet (alltså ett elektriskt klavikord, ett av Elvis’ favoritinstrument) skapar stämning i de lugna partierna.

Sammantaget tror jag nog de trivs bäst när de får skramla på, men andra spåret, ”Atma”, är på sitt sätt typiskt, med två–tre lugna minuter, sedan stegras förväntningarna när gitarren kommer in i bilden, och så återgår vi till en lugnare avslutning.

Eller att varannan låt börjar med småylande gitarr, för att sedan stilla sig. Ungefär. Inga melodier som fastnar i minnet, men en känsla av en riktigt habil progskiva med ett gäng goda idéer som förvaltas väl, med ett extra plus för de smakfulla valen av kvinnliga sångerskor, vars röster passar utmärkt i valda låtar, inte minst när Sara Rinaldi varierar sig i ”Plato’s Cave” (som kanske dessutom har en refräng som fastnar, minsann, när jag tänker efter).

Cary Grace flyttade från USA till England 2005 och nu sitter hon bygger analoga syntar hela dagarna. Och spelar musik, gärna minns jag ”Perpetual Motion”, en dubbel med två ansikten från 2009, men där improvisationen står högt i kurs.

En av årets konserter är nu förevigad som ”The Uffculme Variations” (Door 13 Music) eftersom festivalen Kozfest hölls där, det är mestadels exkursioner baserade på spår från hennes skivor men det improviseras och förändras rätt friskt, det här är en psykedelisk rymdrock som nog i de här versionerna är mer progressiv än sina förlagor.

EMS VCS3 spelar Cary själv (och inte en Wiard, som är de hon bygger), och sjunger, hennes turnéband är Andy Budge (bas), David Payne (trummor) och Victoria Reyes (klaviatur, sång, slagverk), men på den här konserten gästar även Steffe Sharpstrings (kan man heta så när man spelar gitarr?) och Graham Clark (violin) och det är Steffes gitarr och dess olika uttryck som är en röd tråd genom hela konserten, nästan påminnande om tyska eller ex-jugoslaviska space-/stonerband eller, för den delen, David Gilmour innan muren byggdes eller någon version av Gong (gästerna har spelar i Planet Gong (Steffe) och Gong (Graham).

Men, som sagt, mest tycker jag det här låter som progressiv rock, riktigt bra sådan, och det har Cary inte riktigt släppt fram tidigare, i alla fall inte på skivorna.

Bildresultat för Vespero Azmari: Abyssinian Liventure”Vad är det nu det brukar stå på rymdrockarnas bakrutesdekal? ”Rymdrockare tar tid på sig”? Vesperos nya liveskiva ”Azmari: Abyssinian Liventure” uppfyller bara det löftet i första spåret, sedan är det mestadels party där gitarr och violin (och sax) turas om att röra om i nudlarna, men, som sagt, mer party från de här erfarna pojkarna är långsamt uppbyggda spår på väg ut i universum.

Viss Curved Air-känsla, men det är nog sättningens fel mer än musikens.

Det finns ett rotsystem av förgreningar mellan de olika verken, även om de på ytan kan låta väldigt olika. Några takter eller idéer hänger alltid kvar från ett stycke in i ett annat. Jag brukar göra jämförelsen med min farmors kokkonst: hon gjorde middag av gårdagens rester, som i sin tur var gjord på resterna från dagen innan. Ungefär så går det också till när jag skriver musik.”

ghost-inside-ghost-2Citatet tillhör tonsättaren Anna Eriksson och det kastar ett förklarande ljus över hennes andra skiva med kammarmusik, ”Ghost Inside Ghost”.

Dessutom har hon helt klart för sig var, hur och vad som inspirerat musiken, vare sig det är titelsviten vars satser baseras på några takter från Beethovens femte pianotrio, döpt till ”Spöktrion”, och är tänkta att spelas inuti (!) Beethovens verk.

Piano och sopranflöjt spelar bordtennis i ”Ping and Pong”, ”En flygvärdinnas sånger” baseras på de latinska namnen på olika molnformationer och citerar Joni Mitchell – och så fortsätter det.

Till sin hjälp har hon en kvartett interpreter, som också tagit sig namnet Ghost Inside Ghost, för att iscensätta denna vindlande cd-resa (och har regelbundet spelat musiken live): My Hellgren (cello), Åsa Nordgren (sopran, ljudobjekt), Sara Sjödahl (piano, dragspel) och Anna Svensdotter (flöjt, ljudobjekt).

Hennes första porträttskiva ”Moose Imitating Moss” kom på C-Y häromåret och när jag skrev om den i Nya upplagan summerade jag intrycken med ”egensinnigt, bitvis naivt, men spännande” och det skriver jag under på även denna andra gång.

Rasslande, fjärran, nära och ibland bedårande vackert. Det som jag sparat är skivbolaget: det är nämligen Lamour i Gävle som nu på sitt åttonde levnadsår breddat sig ytterligare och gett sig in i den mer renodlade samtida konstmusiken, ett beundransvärt och kanske inte helt oväntat drag, när man tänker efter.

Bildresultat för Göteborgselektronikerna nattrafikOch mer Lamour ska det bli: en ep med Göteborgselektronikerna döpt till ”Nattrafik”, en skiva med färre medlemmar än symfonikerversionen (de är en kvartett) men med Kraftwerk-pastischer i rockärmen, t.ex. där de åker längs mer spårvagnslinje 11 och gör musik i stället för en tågresa tvärs över Europa.

Det blir en fransk/tysk/engelsk dekokt av syntpop säkerligen inspirerad av mer än Kraftwerk (Jarre, t.ex. och malmöitiska Page). Kul är det, i stället för kärnkraftverk rabblas spårvagnshållplatserna på linjen 11:an på ”Hållplatz”, det blir en uppdatering i en tidlös elektronisk genre där man inte kan släppa ifrån sig skivan bara med kommentaren att den var ”kul”, jag tror den är viktigare än så, som en markör i marken, en currylinje dragen mellan Düsseldorft och Paris.

Eller mellan Malmö och Landskrona där syntpopen var livfull på åttiotalet. Sex spår värda att föreviga. Moog och analoga syntar i en fin förening, det fanns andra som använde vocoder före Daft Punk, melodiskt, sitter som en smäck i örat, går inte att skaka loss hur man än försöker. Mer Page än Jarre, förresten.

Mer från Lamour, men nu på kassett: Llarks ”Radio Starslide Forever”. Det finns drån och det finns drån. Och så finns det drån.

Jag tycker att genren, inte minst bland alla drånande skivor man vadar till knäna bland på Bandcamp, är tämligen välfylld och det är svårt att hitta verk som står ut.

Llarks’ kassett gör det, eftersom förändringen i musiken, till skillnad från det mesta som drånar över lp- eller kassettsidor, är märkbar och inte enbart subtil.

Drån som vill göra dig uppmärksam på något. Jag vet dock inte vad, det räcker kanske med att jag lyssnar mer aktivt än jag brukar när föregiven stasis råder i högtalarna och det bara vid ett tillfälle kan igenkännas ett fysiskt instrument (en elgitarr)? Christopher Llarks (née Jeely) är ingen duvunge, han har gjort musik i tjugo år vid det här laget, från hardcore till band- och ljudexperiment under namnet Accelera Deck till dagens målande och gryniga ambient förklädd till omväxlande drån. Bara det!

Nu har du närmare 87 minuter sådan på en kassett att njuta. Gör så.

Bildresultat för The Wooden Bodys ”Aftermath QuietudesNästa kassett från Lamour är The Wooden Bodys ”Aftermath Quietudes” vars första spår minner om en något mer positiv version av den stråkdoom grekiska Mohammad bjuder på, musik från övergivna källare och dåligt upplysta platser, de resterande tre verken fortsätter stämningsladdat, musik som fungerade väl i allhelgonatid.

Violin och cello, kvartetten musiker är Matt Howden, Jo Quail, Katt Hernandez och Liam Morrissey, som var och en skrivit ett stycke tillsammans med musikern och producenten Per Åhlund. Spännande med ännu ett släpp i konstmusikens hägn från skivbolaget.

Bildresultat för Sport PowelDansmusik för spastiker, rena pappslöjden i studion, ibland ljud som från den där elektroniska experimentlådan för barn och unga man kunde köpa från Hobbex per postorder, ibland bara delar av mer eller mindre kloka konversationer, musikaliska eller talade.

”Sport” heter Powels skiva och han har verkligen ansträngt sig för att ideligen avvika från en rytmmässig linje, hälla ner sina mixljud i en cementblandare och se vad som kommer ut när blandaren tvingats centrifugera.

Som om Aphex Twin hade haft humor och inte bara varit putslustig.

Bildresultat för C. Duncan The Midnight SunOm man tänker sig en mer vattenkammad version av Godspeed You! Black Emperor som dessutom tillbringar en lugn stund på en strand på Österlen, spejandes efter inspiration av stillsamt slag, är man rätt ute när man lyssnar på ”Primitives” med Bayonne (City Slang).

Eller om postrocken gifte sig med den minimalistiska musiken à la Glass, Reich och Adams. Fast inte på Polyrocks sätt när de lät Philip Glass producera deras andra skiva ”Changing Hearts” (1981), utan ett modernt äktenskap där små celler bygger upp låtarna/styckena, endera åt pophållet eller åt ett mer repetetivt och suggestivt.

BildresultatC. Duncans debutskiva ”Architect” gillade jag mycket, trots att pressreleaser och annat mest pratade om hur begåvad han var (är!), att hans föräldrar är musiker och att han, likt Aphex Twin eller någon annan från generationen före, suttit i pojkrummet och skapat musiken helt på egen hand.

På nya ”The Midnight Sun” (Fat Cat) fortsätter de bedårande melodierna att regera cd-spelaren, han har en känsla för vackra harmonier som han utnyttjar precis så mycket att balansgången mellan skir skönhet och kitch inte alls är svår. Kanske vill han att vi ska leva i en pastoral 4AD-värld minnande om sextiotalets ungkarlslyors plastiga men sköna bakgrundsmusik från lp-skivor vars omslag dominerades av bikinibrudar eller formel 1-bilar, kanske vet han mer än vi vet eftersom det här blir den dokumentära musiken till det Twilight Zone-avsnitt han lånat skivtiteln från, där Jorden rubbats ur sin bana och vi närmar oss solen och förintelsen, elliptiskt. Rod Serling var nog något på spåren och vårt leverne dagar kan nog också räknas som få med tanke på hur otrogna (pace Sparks) vi är Moder Jord.

Historia Sancti Olavi - Gregoriansk sang <span>-</span> Consortium Vocale Oslo / Graces & VoicesKlassiskt? Gregoriansk sång som under 300 år ljudit på Sankt Olaf-dagen i Norge den 29 juli har nu förevigats på en dubbel-cd, ”Historia Sancti Olavi” (Lawo).

Consortium Vocale och Graces & Voices har använt den kompletta texten från 1520 (som finns i Stockholm) och den efterföljande polyfona musiken må ha vindlat kontrapunktiskt skönt mot katedralsvalven, men denna mer entoniga gregorianik gör att tiden stannar. Mäktigt.

Ett litet sista tips: Rachel Yamagatas ”Tightrope Walker” (Frankenfish Records) var en fin liten uppbrottsskiva, med variationer från kvinnan som ger Tom Waits en match över utmärkta minisymfonin ”Over” till ren stråkkvartett. En skir skiva i höstmörkret, varma texter mestadels om att skiljas. Fjärde skivan, kanske dags för ett genombrott?

Kan också, rent parentetiskt nämna Raimes ”Tooth” (Blackest Ever Black) som bjuder på små, elektroniska snuttar som repeteras till förbannelse, samt den rena, stompiga feelgood Nick Waterhouse levererar på ”Never Twice” (Innovative Leisure).

Eller den närmast orkestrala pop’n’roll som The Slow Show levererar på utmärkta stämningsskaparen ”Dream Darling” (Haldern).

Och glöm inte bort RPM-samlingen ”Svenska Shakers – R&B crunchers, Mob grooves, Freakbeat and Psycho-pop from Sweden 1964–1968”, 41 låtar som verkligen visar att det var i Sverige det hände, att det här fanns den häftigaste popen som fick tidiga singlar från The Who, Kinks och de andra att förblekna. En fullkomligt lysande samling.

Nog så.

- Jan-Erik Zandersson, jan-erik.zandersson@telia.com

Inga kommentarer: