onsdag 29 juni 2016

Zandersson juni 2 - 16

image

Du får ta igen dig nu när sommaren är som fagrast och högst, för i slutet av den blir det mycket prog att hålla reda på på scen: 27/8 är det Slottsskogen goes progressive i Göteborg med höjdpunkter som bland annat Art of Illusion, D’accord och Hooffoot. Helgen efter spelar A.C.T. i både Malmö och Göteborg och helgen därpå skrivs det ännu ett kapitel i framgångssagan Progressive Circus när det på scen på Folkets bar i Malmö ges plats åt legendariska Le Orme, men också Kaipa Da Capo, Hooffoot (igen!) och så spelar Hasse Bruniusson Samla Mammas Manna-musik. John Carpenters konsert i september föredrar jag dock att glömma, eftersom arrangören tar så hutlöst betalt för biljetterna.

SGP_2016_affisch_2              Poster_2016_partIII-724x1024

”Själen tappar andan.” Det är en fin beskrivning av upplevelsen när musiken slår till som bäst. Som mest. Ibland kan det gå längre, ännu längre. ”Själen tappar hakan.” Det är inte helt fel, det heller.

imageVi börjar därför med det bästa, där vår folkmusik möter den beskrivande instrumentalmusiken men med en smått utländsk omskakning: tyska Birgitta Flicks kvartetts ”Dalarna” (Double Moon). Fakta vs. upplevelse. Fakta: Birgitta Flick kommer från Tyskland, spelar saxofon och klarinett. På skivan är de inte fyra, de är sju, för två gästblåsare i form av Nico Lohmann och Silke Eberhard finns med, liksom Lina Nyberg, ett svenskt inslag på sång/hummanden/nynnanden, kompletterande bas/trummor/piano-sättningen. Birgitta har varit på plats i Dalarna, engagerad i ett forskningsprojekt om folkmusiken där, både träffat utövare och varit i arkiven och rotat runt. Någon uppsats eller motsvarande resultat av denna hennes forskning har jag inte tagit del av (mer än vad som skrivs i texthäftet), men det klingande resultatet är en skiva där dalakoraler och vallmusik möter en både bekant som friformig jazz.

Det var faktadelen. Nu upplevelsen. Låt mig då först konstatera att det här är en av vårens bästa skivor. Jag upplever att det här mötet bänder isär våra förväntningar och sätter ihop dem igen, som ett förflyttat kardborrband, samma funktion men på ett annat ställe. Jag ivrar regelbundet för den instrumentalmusik som är så bunden till våra ängar, träd, enefälader, grusvägar och allt annat som på något sätt är bestående svenskt, men som kan brytas mot intryck utifrån, där det inte alltid verkar räcka med att stå med båda benen i myllan eller vid fjällets fot, det finns mer att hämta. Nyligen tog Kullhammar och kompisarna och mixtrade med förra generationens jazzomtag på svensk folkmusik (Riedel, Johansson, Wallin et. al), Merit Hemmingson har satt sin prägel historiskt sett, Jan Johansson sin, och det finns fler oss mer nära i tiden som också använt dessa gamla, mjukt nedslitna musikbeståndsdelar från dal och berg för att göra något annat, som Christian Lappalainens märkligt fantastiska ”Acid på svenska”. I Birgittas fall fungerar det mer än utmärkt, det finns hela tiden en kontrastvilja i musiken, inga statiska uttryck, utan hela tiden försök att bryta ut meningsfulla uttryck. Det är det det innebär att vara progressiv. Köp. Enkelt. Köp.

image Trettioåriga krigets ”Seaside Air” (Mellotronen) är deras nionde eller tionde skiva (på deras egen hemsida kan de inte bestämma sig – men om vi räknar in liveskivor är detta deras tolfte), nu helt på engelska, törhända en eftergift till deras månghövdade internationella fanskara, men något som inte känns helt nödvändigt, särskilt som grammatik, ordförråd och uttal inte riktigt sitter. Men musiken känns väl igen, med mellotron i högsätet men typiska Kriget-låtar, inte progressivt långa, utan mer rockmässigt utförda under albumets knappa tre kvart (det har helt plötsligt, i lp-skivans tid av renässans, blivit både ok och legio att släppa ifrån sig skivor fjärran cd:n dryga 80 möjliga minuter, något som brukade få kritik för inte så väldigt många månvarv sedan). Tidvis sväng och bett, tidvis något som inte är ett progressivt uttryck alls, utan något mer likt mer traditionella rockbands, något jag antingen inte vill minnas eller har förträngt, hur stor nu skillnaden verkligen är, från tidigare album. Det är väl genomfört, bra producerat, tillräckligt för att placera skivan på betygsskalans övre del, men den där jämrans engelskan gnisslar i mina öron.

image Armonite har uppfattningen att ”The Sun Is New Each Day” (egen utgivning) och den villfarelsen behöver man ju inte ta ur dem när de levererar en så bekväm och välskräddad progskiva, särskilt som det bara är bandets andra sedan debuten 1999 – men historieskrivningen säger att bandet bildades 1996 men lade av ett tag efter debutskivan. Violinisten Jacopo Bigi och komponisten Paolo Fosso startade ett nytt band 2015 och gav det samma namn som sitt gamla. Nu är det andra medmusiker än gamla skolkompisar, trummis är holländaren Jasper Barendregt och basisten den hyfsat namnkunnige Colin Edwin, med ett förflutet i Porcupine Tree, allt producerat att Paul Reeve som var den som satte Muses ljudbild en gång i tiden när bandet inte ens fick KB i Malmö att vara mer än halvfullt vid konsert.

Nå, nu är det mer ”UK möter PFM” på något sätt, instrumentalt är albumet och elviolinen sätter de spår en gitarr eller sångröst skulle lämna, men det blir ett möte med det man kan få för sig var den utmärkta delen av den italienska sjuttiotalsprogen. Låtmaterialet är dock högeligen varierat, med 8-bitarsinslag (från vår egen Anders Carlsson), hyllning till Michael Endes roman Momo och tankar om människans (avbrutna) väg ut i rymden. Inte ett spår utan en eftertanke, med andra ord, och trots spretigheten, finns deras eget sound som sammanbindande länk. Taktartsbyten, artrockingredienserna nedvispade på ett snyggt sätt i musikbunken, variationsrikedomen spritsad över anrättningen, intressant om än inte utmanande. Lyssna själv, det kostar inget om du inte vill betala dem en slant för nöjet att höra skivan/försäkra sig om att de får mat för dagen:

imageAfrobeatarna Music Is The Weapons andra fullängdare är nu ett faktum: ”Sweet Choral Motion” (Fashionpolice). Elva spår, inget längre än 5.23. Det är märkligt, med tanke på den musik de spelar, där varje låt egentligen inte borde ha en ände, utan bara tona ut i ett rytmiskt intet efter någon timme. Debuten för detta elvamannalag (med nästan lika många gäster) kom 2012 och den nya skivan känns något mer städad än den stompiga, hängivna första. Mindre rymdpsykedelika den här gången, mer västafrika och Kuti, men svänget är kvar, det här är självklart svårt att föra över till studion från scenen, så varför inte slå till med en livetrippel nästa gång? Men bra är det och du behöver skaffa båda skivorna – i väntan på trippeln…

imageStoner är en del av rocken som vaknat till liv, i många fall till en kvalitetstyngd morgon och inget slödåsande bakom gitarrerna. Svenskar verkar i genren, som Stonewall Noise Orchestra som passerat tioårsstrecket sedan debutskivan och som på “The Machine, The Devil & The Dope” (Steamhammer) bytt skivbolag, men även om de lämnat Skivarp bakom sig, låter det som man väntar sig, alltså hårdrock som är förankrad i sitt sjuttiotal, men med litet mer smuts under naglarna, litet mer ”stoner” i begreppet ”heavy” och kombinerat med en och annan melodislinga som fastnar, är det här ännu en välkommen skiva i genren, just därför – trallvänlig hårdrock’n’roll är att föredra. Inget har hänt sedan sjuttiotalet, ändå har det hänt så mycket, det är vad musiken andas och lever. Ingen kommer att bli helgonförklarad för att ha skapat den här skivan, men en stunds svängig rock som morrar är aldrig fel.

image

För ett tag sedan skrev jag litet om vad som komma skulle på skivbolaget Lamour. Nu har en det av det utkommit. David Lehnberg använder bara sitt efternamn när han gör musik (och troligen även en del elektroniska instrument, så att inte syftningsfelet blir för graverande), efter en ep kom kassetten ”Namah” med housig nästan-dansmusik med asiatiska inslag över fem spår (bara minus för kassettens lo-fi-brusighet) och med skivbolagsmogulen Slim Vic själv på baksidan, ihopknåpandes en finstämd, halvtimmeslång ambientmix av Davids a-sideslåtar. 108 ex gjorda, skynda fynda.

När jag började spela Oskar Mobergs kassett ”Grå materia” kastade jag mig formligen på kassettdäcket, eftersom det lät som bandet börjat gå snett i spelaren och var på väg att skapa egna, säregna mönster inuti kassettdäcket. Icke så. Det ska låta så.

Oskar, som liksom skivbolaget och Slim Vic kommer från Gävle, använde två bandspelare med loopar med gamla bandbitar som han spelade in och mixade i realtid. Då kan det låta så, att själva kassetten är på väg in i tejpförgängligheten, men det är bara inledningen som är sådan, vartefter blir det mer musik som påminner om gammaldags elektroakustiska experiment, men åt industrihållet, med återkommande element och ljudslingor. För att vara så slumpmässigt genomförd låter inspelningen mer genomtänkt än den kanske är i stunden, rekommenderas.

imageVidare med Düsseldorf By Nights kassett ”Images For Tape” som är litet samma andas barn som Oskars kassett. Patrik Kristoffer Book heter killen som inte alls är från Düsseldorf, men även han har tagit gamla loppiskassetter och använt dem som grundmaterial för en elektronisk världsbild som är grynig och förvrängd. Det är också på sitt sätt lustigt hur mycket kassetternas lo-fi-värld ger dimension till grundmaterialets uselhet, skulle jag säga, men jämfört med det Oskar Moberg gjort, är Düsseldorf By Nights ljudande resultat helt annorlunda, närmare mina berlinska favoritfarbröders mogna verk post technonätterna, en ljudsättning av en J. G. Ballard-värld i betongens ensamhet, där strofer ur ”Spanska ögon” långsamt dör ut i ett lika långsamt intet, påminnande om marknadsekonomins ofrånkomliga entropi. Här finns inte många påtagliga spår av grundmaterialet, bara genomprocessade ljudbilder från landskap man inte vill besöka eller ta del av.

imageDen irländske tonsättaren Francis Heery (som givetvis nu bor i Berlin) har också släppt en kassett på Lamour, ”Cascade”, två kassettlånga stycken där a-sidan minner om det sena femtiotalets bandexperiment i någon fransk eller tysk studio (givetvis med komponisten iklädd vit rock) och baksidan har mer gemensamt med när Jana Winderen jagade kräftdjur vid Nordpolen och spelade in deras undervattenljud som pirrar och knirrar och knäpper, processade dem och blev en självklar Touch-artist. (Jag vill i sammanhanget också rekommendera hans digitala skiva ”Garry Kasparov vs. Deep Blue”: ”Garry Kasparov vs. Deep Blue is an algorithmic work in six movements. The album is based on the famous chess match in 1997, between the then chess grandmaster Garry Kasparov and the IBM supercomputer Deep Blue. The music is derived from the moves made in the six games of that match, which was billed at the time as the ultimate man vs. machine encounter.” Kasparov förlorade… vi har kommit en bra bit från Kjell Höglunds “Maskinerna är våra vänner”.)

image PRO 424:s kassett ”424 1” var knastrande och ekande elektronisk musik som passat till gestaltningen av öde operationssalar med blinkande lysrör, även här ett soundtrack för de tillfällen när det nästan uppnås stasis, tyst, övergivet, alienerat. Att ha i hörlurarna på en t-baneresa mot de flämtande ljusen i förorten när ditt eget gråpappersanlete speglas i den mörka, rispade rutan. Stämningsskapande och laddat, baksidan övergår mer i en form minnande om Berlin-skolan, eller i alla fall Berlin-förskolan, försiktigt och spaciöst.

imageSist ut bland banden är ett blandband, en dubbelkassett med alla upptänkliga former av drån du kan föreställa dig: enkla, deskriptiva, multipla, engagerande, skrämmande. ”Droning Ukrainians” heter samlingen och artistnamnen säger mig inte ett dyft, de blir bara isärhållande markörer i minnet, litar på Lamour-Viktor att det här är idel ukrainsk drån för då blir det också intressant att i sinnet fundera på vilka av styckena som gjordes före och vilka som gjordes efter det att ryssarna invaderat. Lyssna med politiska/humana förtecken, eller låt bli, det är en fantastisk samling bildskapande musik.

Sammantaget är Lamours kassettutgivning högstående kvalitetsmässigt, där andra låter kassetten bilda enhet med lo-fi-estetik (som Joakim Granlunds etikett Zeon Light mestadels gör) gör inte Lamour det uteslutande när det gäller det klingande materialet, vilket får mig att önska att alla kassetterna var utgivna på cd i stället. Men det är inte bara kassetter som Lamour utger, även vinyl står på programmet.

WOBZ’ ”Sagan om Lilla Vargen” är en modern fabel, en dagsaktuell, elektronisk musiksaga fjärran Disney men nära verkligheten, om Lilla Vargen som tvingas flytta från skogen till staden och därmed blir åsiktsbäraren om utveckling kontra liv, om staden kontra landsbygden, om frihet kontra ofrihet. Sedelärande, en given musikstund på dagis på samma sätt som ”Peter och vargen” eller den unges guide till orkestern; som någon skrev: om man bygger en mur runt staden, kommer det inte att finnas några klösmärken på den på utsidan… WOBZ är kompositörerna Olle Åberg, Girilal Baars, Joakim Westlund och mr Lamour själv, Viktor Zeidner, allt illustrerat av Elin Hjulström Lord.

imageSist ut från Lamour även det en vinyl: Bottenvikens Silverkyrkas ep ”Det stora uppvaknandet”, där religionen är acid, dock inte sådan acid som man ”tappar”, utan technon, men tematiskt lånar man, med ett brett leende (nästan som en smiley…), från den vedertagna väckelserörelsemusiken, blandar och ger, resultatet tämligen ensartat, stundtals dansant och säkerligen norrländskt förankrat, vemodsmässigt, ”303 steg från evigheten”, givetvis. Kyrkorglar och samplade predikanter. Vad är mer att begära när silverkyrkan lättar på förlåten?

imageIsländske Bjarkis “Б” (Трип) var den första av tre planerade lp i sommar, där han häller ner det han samlat på sig på hårddisken, ner i vinylen. För att vara elektroniska musikprylar åt både techno- och ambienthållet, är det märkligt, vid genomlyssnandet, att mycket av materialet hittills fått stanna i Bjarkis skaparverkstad, för i den aldrig slutande rad av skivor som kommer från technons högborgar i Berlin, Malmö och Peking står den här elektroniska häxbrygden ut och jag ser fram emot de två kommande albumen ”Lefhanded Fuqs” (i augusti) and ”Æ” (i september). De samlingsskivor som i övrigt kommer från skivbolaget Трип har jag också fått ta del av och det är vindlande spår i spåren på de vinyler som göms i dagiskonvoluten, intressant/dansant.

image

Avslutningsvis något i det klassiska facket, norrmannen Olav Anton Thommessens kammaropera ”The Hermaphrodite” (Aurora), där delar av verket hade premiär redan 1976 och det här i Sverige, i Vadstena. Temat är en människas vaknande sexualitet, det självklara och det mindre självklara. Thommessen har valt texter i ett spektra från Bibeln till D. H. Lawrence och Oslos sinfonietta under Christian Eggen sparar inte på dramatiken tillsammans med en helnorsk sångarensemble, rekommenderas.

- Jan-Erik Zandersson, jan-erik.zandersson@telia.com

Inga kommentarer: