söndag 19 juni 2016

Zandersson juni - 16

1

Det äldre gardet i proggenren rör på sig, skärper sig (eller inte, verkar det), plockar fram gammalt som dammas av, mastras om och utges igen, eller så fortsätter man skrida framåt på den nästintill utstakade vägen genom ännu en skiva, ännu ett musikaliskt kliv, framåt – eller snarare, bakåt eller på stället. Och inte sällan live. Så kändes det när den senaste kartongen kom från en av de trevliga pr-mäklarna i England. Inte före, men när jag lyssnat igenom skivorna och sett dvd:erna. Du kommer att känna igen det, kanske till och med redan har någon av skivorna i fråga eller överväger att våga testa något invant, prog som inte riktigt än är rollatormässig, men gränsande till. Nästan. Eller mer än nästan.

Som omväxling är den här korta spalten inte dominerad av välljud och nya klassiker i våra favoritgenre och närslutet, utan motsatsen är fallet rakt igenom. Oturligt nog. Du behöver givetvis inte hålla med mig, men ibland finns det skäl att blicka åt annat håll, i stället för att få den där känslan man får när man läser en ”recension” i tidningen Prog (ungefär som att få i sig en light-läsk (sötsliskigt utan att vara naturligt, lämnar en otrevlig smak i munnen ett bra tag efter; ett färskt exempel är när man skriver om Roine Stolts och Jon Andersons samarbete och där jag aldrig blir riktigt klok på hur det egentligen låter, förutom att det låter, utan att kunna göra det, typ, som skribenten funderar, som ”Olias Of Sunhillow” – men jag lämnar ämnet, sorry). Det är ibland bättre att inte säga något om man inte kan säga något positivt. Ibland får man ändå påminna om att det är högst bedrägligt, det där med bandnamn och artister, när man jämför stordåd fordom och det som idag ska sno fansen på ölpengarna.

Den enda i högen som är en helt ny skiva med nytt material är Darryl Ways ”Myths, Legends And Tales” (Right Honourable Records), violinisten som en gång i urtiden startade Curved Air och som solokvist släppt hyfsade skivor som ”The Human Condition”, ”Under The Soft” och (som Darryl Way’s Wolf) ”Saturation Point”. Den nya skivan ska du dock inte skaffa. Räcker så. Artificiell musik och en sång som någon skulle hindrat.

Greg Lakes självbetitlade solodebut och uppföljaren “Manoeuvres” (egen utgivning) från tidigt åttiotal är nu återutgivna med bonusspår, Gary Moore fanns med på båda, det här är snäll rock, snälla ballader, i mittfåran och litet, litet påminnande om det som hördes på den sista ELP-skivan. Prog it ain’t, dock, men lyssnarstunden är inte helt bortkastad, inte minst för att Lake, till skillnad från Way ovan, har en hyfsad sångröst.

Och på temat Asia, nu har ”Phoenix” (egen utgivning) återutgetts, 2008-albumet som var det första på mången god dag (25 år…) med originalbemanningen (Geoff Downes, Steve Howe, Carl Palmer och John Wetton). Det här är en tämligen komplett utgåva, för det är både den europeiska och nordamerikanska versionen som återfinns på det här dubbelalbumet. Bonus handlar om två låtar som fanns på den ”utländska” (som det faktiskt står i pressmaterialet) versionen, vilket nog inte innebär den brittiska eller amerikanska, och så är den amerikanska utgåvan annorlunda mastrad och den inledande låten ”Never Again” är annorlunda mixad. Men det är en småtrevlig skiva i spåren av alla de versioner av Asia som framträtt under namnet under åren, men en bra bit från debuten, alltnog.

Lucifer’s Friends ”Live @ Sweden Rock 2015” (Lucifer’s Records) är just det, ett dokument för främst fansen, med habilt framförande men alldeles för mycket publikinteraktion för att fungera om och om igen på en skiva. Någon utveckling är det inte tal om, men det är kanske inte det som förväntas, särskilt inte på festivalen i Norje.

Nå, Japan är ett land där gamla proglegender hittar konsertintäkter, i skrivande stund är väl både Steve Hackett och Camel där för att underhålla på ett kvalitetsmässigt sätt. Så är det inte alltid. 2011 var Billy Sherwood och Tony Kaye där och nu finns resultatet i form av “Live In Japan” (Backyard Levitation, 2 cd + dvd). Tony spelar gitarr, Billy spelar klaviatur, men det finns också av Billy förinspelade trummor och bas att tillgå, om det nu räcker. Och så meckar man med Tonys sång hela tiden, av någon anledning. Det här är inte roligt, det här blir samma karaoke-version som när Sparks för några år sedan reste världen runt som en duo med det mesta förinspelat (ja, redan Adolphson-Falk gjorde det när de turnerade första gången efter genombrottet med ”Med rymden i blodet”) – men de genomförde däremot en fin ”hämnd” mot oss som klagat på duoturnén när de häromåret var på en japansk karaokebar och Russell framförde ”This Town Ain’t Big Enough For Both Of Us” där… Här blir det i stället mestadels karaoke-Yes, en för mig ny genre.

Avslutningsvis finns Martin Turners “New Live Dates” (Dirty Dog Discs) med konserter från 2005/2006 som nu återutgivits som en dubbel, och “Life Begins” (Dirty Dog Records) från 10 mars 2013 i Leicester, hela “Argus” och annat (2 cd + dvd), för den som inte fick nog av Wishbone Ash när det begav sig. Och det finns ju egenutgivna liveplattor med dem också, om man nu är så hågad. Jag säger då det.

Ja, jag vet, jag ber om ursäkt, se det som ren konsumentupplysning och ett rent avsteg. Nästa gång återvänder vi till de elyséiska fälten, de saligas ängder. Förlåt.

- Jan-Erik Zandersson, jan-erik.zandersson@telia.com

Inga kommentarer: