När jag läser ett gammalt nummer av musiktidningen Sonic och nuddar en recension av ännu en samling med David Bowies ”bästa” (sic), slås jag av att det nu finns en tradition som kan bli hur intressant som helst, om bara någon upptäcker den, inser att den existerar. I USA finns det den halvt obegränsade och halvt begränsade ”The American Songbook” som lyfter ut de dängor som blivit kulturskatter och som artister, främst inom jazzfacket, spelat in valda delar ur, denna sångliga kanon, hopknypplat över åren.
På samma sätt är David Bowies låtar en början till en brittisk sångbok, femtio års melodier som definitivt både överlever och kanske suktar efter annorlunda behandling nu när upphovsmannen är borta. Minns hur Bowie vid varje liveframförande kramade och bände och vände på låtarna, för att hela tiden göra dem annorlunda, eller bättre, eller bara annorlunda – ungefär som hans reaktion efter första spelningen på första USA-turnén när han höll på att klappa ihop när han insåg att han skulle upprepa samma sak fyrtio kvällar till – nej, det ville han inte, han ville ändra låtordningen, arrangemangen, backdropen, allt, varje kväll, för att vara ny och fräsch och utmanande, inte minst mot sig själv, varje gång, och hans promotor höll på att få slag. Nu är det väl då dags för en början till ”The British Songbook” eller i alla fall ”The Bowie Songbook”?
Vill man förenkla det väldigt mycket, är det så här Genesis borde låtit om bandet fortsatt på den inslagna spången, kanske med en Gabriel eller, framför allt, en Hackett med i truppen längre fram i tiden. Värt också att nämna att Rikard Sjöblom nu är med i bandet och med tanke på Beardfishs utmärkta texter till sin likaledes utmärkta prog är det ett intressant tillskott. Som sagt, en av genrens bättre och klokare skivor i vår.
En cd från Helsingborg, Montgolfières självbetitlade debutskiva (PRC Music/4ONE8 Records) smakade mer, kvartetten (Josefine Eckerström Persson, Jesper Eckerström Persson, Linus Hedberg och Markus Andersson) tillhör det jag upplever är en ny våg av unga band som spelar finfin progressiv rock (Khadavra i Göteborg är ett annat som också kan bli hur stora som helst, med tanke på låtmaterial och spelskicklighet, liksom Postures). Här är det mer psykedelika och ett jammande som delvis påminner om nyare svenska band som, om det inte är festivalspelningar, kan börja veva litet längre stycken (Blues Pills är ett sådant, som förvisso inte räcker till på skiva än, men som live i rätt miljö tvärtom är värda att lyssna på), men samtidigt är det musik som, än en gång, pekar på djupet i skivsamlingen, när varje låt på skivan blir längre än den föregående (vi börjar på fem minuter, litet drygt, och slutar på tio), när mer och mer material och tankar får ta plats för varje nummer. Rymdrocken övergår i en mer jordnära, men växande, melodisk prog som inte är för fin för att kännas framjammad, det finns rejäl tyngd i produktionen när det passar, men också tangerande Canterbury och skuttande ängspromenader liksom bara för att visa bredden, det är en högst mänsklig resa, in i mörker och ut i ljus. Rekommenderas varmt och skynda dig köpa, bara 100 cd gjorda!
The Mighty Handful sprider de tre första delarna (av fem) av ”Still Sitting In Danny’s Car” på två cd (egen utgivning) och ibland kan man liksom inte låta bli att släppa fram bandets egen sammanfattande tolkning av det man skapat:
”It takes listeners on a trek through three millenia of history, juxtaposes classic comic book stories with a failing relationship, looks at the events and people who influence us consciously or otherwise, searches for the perfect woman and takes minor detours via 80s hair rock and gin.”
Visst blir du sugen på att höra de två första skivorna? Det berättas genom storslagen prog, eftertänksamt lågmäld, elgitarr- eller klaviaturburen, närmast operaaktiga körer, storvulna drag liksom de där stilla och sådant som blir Neal Morse-rock eller något ur Flower Kings mer teatraliska ögonblick. Ja, det är min själ en resa de drar ut mig på, även om det ska finnas två delar till att se fram emot, behövs en liten återhämtningspaus mellan de två första skivorna (del ett och två på den första, del tre på en andra), egentligen inte en lugn stund, bara mer och mer spänning runt hörnet. Den som vill ha sin progressiva rock varierad, inspirerad och tacknämligt bekant men ändå inte, har, liksom jag, mycket att hämta här, alla tipsen i den stora progboken tas nästan till. Rekommenderas varmt även dessa, ett verkligt fynd i vårens skivflod. Och det är definitivt de första progskivorna i min ägo som har en Vauxhall Cavalier på omslaget (alltså en Opel Ascona för oss som bor på det europeiska fastlandet).
Men Ben Craven kommer från Australien, här släpper han verkligen taget och gör en storslagen, på mer än ett sätt, skiva där det inte sparas på något, måhända är taktartsbytena frånvarande i det mesta, men tjutande gitarrer och evigt-byggande-syntar, ylande syntar.
En melodisk ångvält som bör undvikas lyssnas på vid motorvägskörande, här kan det lätt trampas litet mer än vad skyltningen medger. Bombastiskt, inbjudande och makalöst energiskt, får ta och leta upp hans tidigare släpp för mer symfonirockorgier av det mer hämningslösa slaget.
Också detta är alltså en av vårens höjdpunkter utanför den centralt upptrampade och nu ganska geriatriska progvägen, andlös symfonirock med glädje och den där spänsten som kommer av att få ta del av prog som motiverar pogande. Sällan det händer. Dessutom är William Shatner med på ett hörn. Bara det!
Därför är det nästan givet att mer ur den rättrogna progens led just från Prag är utmärkt: duon (Filip Kittnar, trummor, och Martin Schuster, sång och alla upptänkliga instrument) Face The Days skiva ”Corroding Dreams” (egen utgivning) visar att det inte bara var jazzfolket på de rökiga 
Melodierna, harmonierna, står i centrum, det här är en berättande prog, en prog som inte gör sig till, inte apar sig med att visa hur många takter man kan avverka per låt, men redan inledande ”Changes” bjuder på mycket innehåll under knappt tolv minuter, från det finstämda till det med mer tyngd (läs: gitarren). Ibland låter duon som lettiska Brainstorm när det gäller harmonierna, om skörheten och skönheten, om nu bara Brainstorm varit mer episka än de är (och de är det hyfsat mycket, viss likhet finns också mellan Schuster och den lettiske sångaren Renārs Kaupers i vissa lägen). Face The Days debut var en fin upplevelse i ett nytt men bekant progressivt landskap, med eftertanke och skir skönhet utan spår av Tingeling.
The Mystery Lights självbetitlade debut (Wick) är gammaldags, tung riffrock av bästa märke. Gitarristerna Mike Brandon och L.A. Solano växte upp i Kalifornien (i bandet finns även basisten Alex Amini och organisten Kevin Harris), men nu är bandet baserat i Queens i New York och utges av Daptones nya rock’n’roll-etikett, från en studio man påstår inte innehåller en endaste en liten dator, allt är analogt, rullband etc.
Gruppens musik är en form av garagepsykedelika, men malande och med riffvilligheten i högsätet. Det svänger och manar på, inte en lugn stund, borde gå hem både hos Radio Moscow-fansen, postpunkarna och de som tycker Endless Boogie gör för korta låtar. Ett fynd någonstans mellan sjuttiotalshårdrock, sextiotalspop och så det där bråkiga inne i garaget.
Sången är både berättande och en bakgrund, ibland kommer rytmerna upp till ytan (får mig att tänka på Aarset och Molvaer, men också på annat, upplevt eller på randen till upplevelse), Samuels gitarr befinner sig i många olika ljudliga rum här – och för mig stannar liksom tiden när det ur ljudskuggorna stiger fram ”Amazing Grace” i ”Amazingglace – Feeling Goo” och den hjärtskärande och från för många begravningar minnande sången blir en urfolkshymn.
Det efterföljande stycket tar omärkligt vid och leder oss försiktigt upp för floden, men tempot ökar, det är inte längre försiktigt, det är mer en hisnande färd, kanske en flykt, kanske bort från civilisationen, kanske bort från de många eldhärdarna – oerhört filmisk musik, det här, avslutande ”Wakeup Happiness” blir just det, att drömmarna från den fjärde världen var just drömmar, att vakna upp i ett stilla sommarsovrum, hundar som ligger och snusar i sitt eget lugn, en översvallande känsla av trygghet. Ännu en fantastisk liten skiva i raden av fantastiska Hällkvist-skivor här mitt i livet.
Om vi lånar litet från Wikipedia så säger man där att
”Majestic 12 är, enligt en populär konspirationsteori, en hemlig organisation i USA som länge känt till och hemlighåller att främmande civilisationer besökt jorden. Syftet är att studera den främmande civilisationens teknologi och utnyttja de vunna kunskaperna. Stanton Friedman är en av de ufologer som hävdar dess äkthet. Organisationen ska ha bildats av USA:s president Harry Truman efter Roswellincidenten i New Mexico 1947. Bland medlemmarna ska ha funnits bland andra James Forrestal, Vannevar Bush och Robert Oppenheimer. Efter detta har organisationen vuxit till internationella proportioner: såväl Ryssland som Kina anses vara inblandade.”
Nåväl, i pressmaterialet berättar Percy att han och Stephen Moses, en av medlemmarna i det nya bandet, brukade ta in gäster när de spelade och då blev det MJ + 1 eller 2. Voilà, ett nytt band var fött (de + 2 är Dave Phelps och Chris Bacas).
Mycket av musiken har improviserats fram och nedtecknats när den börjat få form och likt vilket rockabillyband som helst behövde de bara två dagar i studion för att spela in den, debutskivan, den självbetitlade (Gonzo Multimedia). Och det är så sitt sätt rätt skönt att konstatera att ränderna inte (kanske aldrig?) går ur, att Jones’ basspel är lätt att känna igen med sitt traskande och ivriga fingerplock, och att avståndet till gamla Brand X inte är så stort att det stör (kanske för att konstellationen framfört gamla Brand X-låter på scen under senare år?).
Percy Jones är i alla fall i samma fina form som när han gästade IB Expo 2014. Om jag var missmodig över delar av den äldre, beprövade generationen prog:are i förrförra spalten, hur motiverade skivsläppen var och, i åtminstone ett fall, rent förskräckliga, kan man hysa hopp när kreativitet och lust tänder på alla cylindrar som hos Jones & co. Rekommenderas. (Behöver jag skriva det i den här spalten? Allt jag nämner är ju tips, ja, mer än så, rena inköpsråd, anmaningar, annars hade de inte varit med här, skivorna.)
Den andra skivan är också med gamla Cineploit-bekantingar, Orgasmo Sonore. ”Themes International” heter den och kanadensarna är kända för att både ha gjort covers på nämnda italienska filmmusik men även på library music från pojkar som Rino de Filippi, Giuliano Sorgini och Alessandro Alessandroni.
Den här gången tar de steget fullt ut och komponerar själva, men helt och totalt influerade av den musik de täckt tidigare. De spelade in 21 låtar på två veckor, valde tolv till skivan och här går det vilt till mellan influenser och genrer, titlar som ”Spaghetti Western” är bara ett exempel som verkligen leder tankarna på rätt håll. Frisk, frejdigt, inte bara med en glimt i ögat, utan på allvar, mer kärlek och en vilja att göra det här till sitt eget efter åren med lånade musikkläder.
Om hans debut var en experimentellt brötig och brusande och minimalistisk och, helt enkelt, rätt svår skiva för den gemene technolyssnaren, är den nya litet mer strukturerad, genrevarierad, men fortfarande minutiöst utmejslad, men nu tidlöst dansant (ta bara spåret ”Traanc” som är ren Månbas Alpha-techno), helt enkelt det bästa, både som traditionellt rörelseskapande och prov på sådan dansmusik som inte riktigt är uppfunnen än. Ett av vårens bästa dansalbum, alla kategorier. Nu får vi hoppas att det inte dröjer elva år till nästa album. Eller så gör vi det, om kvaliteten blir sådan här.
Kvartetten pojkar har hållit på ett tag, första ep:n kom redan 2008 följd av en till 2011, båda på egen etikett, precis som debutalbumet förra året. Det här är klart inspirerat av Steven Wilson i Porcupine Tree-kläder, stundtals onödigt tungt och en smak av metall sprider sig i munnen, men när de får till det, får de till det.
Det är en enkelt texthantverk, men de musikaliska idéerna känns hyfsat intressanta, även om de borde räckt till ett helt nytt album i stället. Och för att trakassera oss lyssnare är det två bonusspår på dubbel-lp:n och i den digitala nedladdningen, men inte på cd:n. Hur tänkte de där?
Nåja, om de drar ner på chugga-chugga-gitarren och snyggar till texterna, har de nog talang att bli festivalfavoriter. Än en gång undrar jag vad som egentligen, musikaliskt, försiggår i Danmark.
”Lounge music for the digital age” tyckte en recensent så den utmärkt beskrivande beskrivningen lånar jag, men med varningen att oliven kommer att trilla ur martiniglaset snabbt när du fångas av rytmerna. Rekommenderas.
Det stycket är skrivet direkt för Lie, baserat på det ”språk” med olikfärgade knutar inkaindianerna uppfann och använde för att kunna hålla ordning på ekonomi och annat i sitt stora rike, samtidigt som ”kommunikatorn” skulle vara klimatbeständig och behändig att ha med sig. Som vanligt läser jag tonsättarens beskrivning efteråt och tankarna om ett enkelt kommunikationssystem ger musiken ytterligare en dimension, liksom de elektroniska effekterna för mig speglar något helt annat.
”Tryllesangen” är skivans andra verk, egentligen skrivet för barn och unga för ett bra tag sedan, men fungerande i sammanhanget, inte minst för det konstfärdiga i att sångens berättelse kräver att det ska gå att spela baklänges också.
Det tredje stycket är en ”systerkomposition” till Bachs femte cellosvit, här tämligen annorlunda och uppdaterad (utan att känna till förväntan före lyssningen gjorde jag ingen Bach-koppling) i ”Prelude, Sarabande, Gig”. Spännande och bråkig musik, härligt att norska skivbolag inte ryggar för samtida musik utan tvärtom uppskattar och utger.
Vidare på de klassiska vandringslederna där vi hittar skivbolaget Tröstlösa och deras högeligen fräscha version av melodier ur Allan Petterssons ”Barfotasånger”. Det är en kvartett som ger de här nu kanoniska sångerna en helt annan fräschör än de mer traditionella tolkningarna av Sjunnesson/Larsson eller Rödin/Saedén/Östman eller Groop/Garben (för att inte tala om de mästerliga versionerna Karl Sjunnesson och pianisten Carl Rune Larsson levererade på den cd som följde med Laila Barkefors’ biografi på Pettersson, ”Det brinner en sol inom oss”) eller den på sångerna baserade sviten som bl.a. Musica Vitae spelat in.
Varierande nedslag har också gjorts i olika sättningar, från Anders Larsson tillsammans med Nordiska kammarorkestern tillsammans med Christian Lindberg till Mikael Samuelson med Nau-ensemblen.
Här är det elva av de 24 som Ola Sandström (sång), Mikael Karlsson (elgitarr och loopar), Anja Strautmanis (cello) och Johan Renman (vibrafon) ger en fullkomligt samtida dräkt, passande i dessa mörka tider speglandes texternas allvar, förtvivlan, hopp och obändiga rörelse upp mot ytan, en pärla med intensitet.
Allan Pettersson behövs i dessa tider, hans symfonier kan vi slå följe med på väg mot avgrunden, det är intensivt påverkande musik, mörk och hotfull allt som oftast, en klar inspirationskälla för t.ex. Karl-Erik Welins första symfoni.
Christian Lindberg och Norrköpingssymfonikerna gör en stor kulturinsats nu när de spelar in i det närmaste definitiva versioner av symfonierna, något bara svenskälskande tyska skivbolaget cpo gjort tidigare. Som sagt, Allan Pettersson behövs, nu mer än någonsin, för i det bottenlösa mörkret hittar vi hoppet.
Han var ofrånkomligen ett musikgeni, jag kan inte komma på att han gjort någon låt eller stycke som inte på något sätt fastnar och/eller fascinerar, inte ens i de minst kända av hans fjorton musikaler. Här, på den här cd:n, är det småskaligheten som regerar, men det tar inte bort hans säregna sätt att skriva musik, i den här formen framstår de än mer som tidlösa exempel på ”art songs” innan begreppet var påtänkt, hämtade som de är från olika håll, inte minst från en av hans två operor, ”Porgy & Bess”. Rekommenderas, inget att missa i skivfloden.
Och avslutningsvis det närmaste vi härhemma idag har den omfångsrika utgivningen i Norge av samtida musik: dB Productions från Malmö som oförtrutet fortsätter utge spännande skivor med framför allt nu levande komponister.
Tre ensemblestycken/solokonserter i form av ”ritorneller” bjuds det på med Norrbotten Neo under Petter Sundkvist och av Fredrik Hedelin (och i hans cv, född 1965, återfinns, förutom en bra beskrivning av hans intresse för såväl kammar- som elektroakustisk musik och gedigna utbildningsbakgrund, också passusen ”De senaste åren har Hedelin återupptagit sitt intresse för filosofi och filosofisk estetik genom att vid Luleå tekniska universitet skriva en avhandling om musikaliskt skapande i relation till begreppet ritornell i Deleuze och Guattaris filosofi”), alla i det numera ack så svenska formatet ”knappt en kvart”, som om de musikaliska idéerna inte räcker längre än så för dagens tonsättare (undantag finns, jag vet!).
Flöjtkonsertens solist Sara Hammarström vänder och vrider på materialet, Cecilia Zilliacus tar ett bestämt tag om violinkonserten och Mårten Landström flyttar pianokonserten från Ircam till ett annat ställe – men tveklöst är det Norrbotten Neo som tar det s.k. ”priset” för skicklighet och något som träffar precis.
Men innan jag går, bara ett ord eller två om Bergen Barokks härligt knäppa ”Suite Life” (Lawo) där vi besöker Solkungens hov på Versailles och får barocktonsättarnas musik uppdelad efter känsla (om ni så vill) eller tonart (mer rättvisande). Fyra sviter med ett hopkok av 1600-talets slottsmusik av Marais, Hotteterre, Phillidor etc. Ett intressant grepp som jag inte hoppas fler följer. Rekommenderas.
- Jan-Erik Zandersson, jan-erik.zandersson@telia.com
