Edvard Munch: At the Grand Piano
Finns det måndagmorgnar i musiken? Finns det musik som är att jämföra med industrins måndagsexemplar? Eller finns det bara slutsatser som blir fel, som när Max Martin får Polarpriset och vi alla därmed väntar på att nästa steg neråt på kvalitetsstegen blir att McDonald’s i Fågelmara kommer med i The White Guide. ”Många” och ”kvalitet” hänger sällan ihop. Eller handlar det om tisdagsexemplar, när veckan fått fart, när allt är öppet och inbjudande och det inte är långt till helgen, när jag får samma tillfredsställelse, konstmusikaliskt, av Pink Floyds ”Atom Heart Mother” som av ENO:s nya uppsättning av Philip Glass’ ”Akhenaton”?
Eller så ramlar man över WTFB från Torrance, Kalifornien. Lyssnar på en smått makalös, på sitt sätt, publikinspelning, samtidigt som jag tycker om deras beskrivning på fejjan:
“Playing crazy, four-hour shows packed with music by Yes, Frank Zappa, Pink Floyd, Genesis, Parliament/Funkadelic, Phish, ELP, King Crimson, Steely Dan, moe., Rush, Widespread Panic, Jimi Hendrix, ALO, Grateful Dead, Van Morrison, Allman Bros. Band, and much more...”
Eat your heart out, The Watch! Inte kopiera – spela och ha roligt, är deras melodi, att döma av konserten jag hör, konserten som aldrig verkar ta slut, och det utan att spelskickligheten tynar bort i ett trött töcken.
Varje dag ett nytt möte. Minst. En dag utan Bach är en förlorad dag. Favoriterna Ved har kommit med ny skiva men sans promoex blir det inget omdöme. Norska Shamblemaths’ debut får du inte heller missa (och portalägare Patrik tror jag minsann snappade upp mitt tips och lät skivan gå på repeat) som är en enastående uppgörelse med progursprungets 1972, bara 200 ex på cd, ej heller deras ep under namnet Fallen Fowl, den heter ”Do They Love You Now?” får du undvika. Och om du inte riktigt höll med om mina gillande nickar år Cassius Lamberts håll, titta på releasekonserten från Moriskan i Malmö, www.youtube.com/watch?v=WQd9T9PZzWE, sådan spelskicklighet vid så unga år i bandet, det ger oss alla prestationsångest.
Och på tal om unga: Khadavra hade jag förmånen att se häromkvällen på kulturhuset i Frölunda, även de spelskickliga så man blir rent nervös, trevligt varierad prog i den konstnärliga fåran, lagom pretentiöst och mer än lovligt intressant. Debutskivan redan avklarad, nu håller de på att spela in uppföljaren som riskerar, tacksam nog, att bli en dubbel.
Eller den nystöpta duon Aaron Hawk som så här länge bara finns i form av en konsertinspelning, men Stefan Falk (gitarr) och Bernard LeBrun (syntar och theremin) gör att jag nu håller utkik efter elektronisk musik i Nürnberg-skolan och inte bara i Berlin-diton.
Men till skivorna. Samma dag som det kom promoex av The Enids senaste och sista skiva ”Dust” (Operation Seraphim), kom också ett exemplar av ”Fand”, bandets egentliga nionde släpp som på det för progmusiken inte helt glada åttiotalet Robert John Godfrey själv tvingades utge, 500 exemplar dåförtiden, en skiva som dessutom saknas i diskografin på de flesta ställen jag letar, även om stycket i sig återutgetts i omarbetade former.
Godfrey har alltid varit åsiktsrik, från tiden i Barclay James Harvest till idag när han, drabbad av Alzheimers, avslutar sin karriär (men låter bandet fortsätta utan sig). Inför släppet av ”Dust” fick han också känslorna att svalla hos en del progfans när han i en intervju - Now prog is bog - ansåg att dagens prog är rätt tråkig och att exempelvis Steven Wilson är överskattad (båda åsikterna är svåra att inte i någon mån dela – det finns, som alltid i alla genrer, delar som är tråkig i mina, dina eller andras öron, samtidigt som jag hoppas de här spalterna pekar på att den progressiva musikens diamantgruva fortfarande, varje månad, levererar musik av hög karat; Wilson är en fantastisk producent och ljudtekniker, men jag får erkänna att hans skivor från senare år inte bränner till som fordom (och då tänker jag inte på hans tid som Pink Floyd-wannabe), när han inte ger sig i lag med spännande kompisar som t.ex. i No-Man – men du behöver ju inte hålla med, eller hur?), troligen var han lika öppenhjärtig, som vanligt, och troligen var han lika ointresserad av reaktionerna, som vanligt.
Men musiken då, skivan? ”Dust” är en vacker avslutning på en lång karriär där kontrasten mellan Godfreys imposanta person och den smäckra, finlemmade musiken i ett älvasnår ibland varit påtaglig, men där den här sista skivan (och den tredje delen i den tänkta trilogin som började med ”Journey’s End” (2010) och ”Invicta” (2012)) nog är den skiva som står Godfreys persona närmast, att det inte är så mycket sötma kvar i aerie faerie-honungen, inte minst av Joe Paynes högst påtagliga stämma. Godfreys ambitioner i den klassiska musikens riktning, det symfoniska, är påtagliga på skivan, samtidigt som den har en samhörighet med tiljornas musikaler (men inte alls på det sätt som när tidiga The Flower Kings-skivor lät som Andrew Lloyd Webber hade hälsat på), säkert en bild förmedlad av att Godfrey aldrig tidigare varit så intresserad av att berätta något, kanske för att han nu satt punkt, kanske i frustration över att sjukdomen satt punkt.
Italienska (från Turin) N.y.X.:s tredje album (om jag räknat rätt) ”The News” (Bad Elephants Music) bjuder på omväxling i en ljudbild som kränger hit och dit och som inte riktigt vill ha med mig att göra, som vill ge egna intryck som jag inte med lätthet landar i. Komplext ibland, enkelt ibland, snällt och fint som övergår till något tungt, ett band som ger en musikalisk bild som är så lik en åldrande Robert Fripp man kan tänka sig, kostymklädd, närsynt äldre herre som sittandes genom en elgitarrs försorg får de flesta hårdrockare att vara oskulder i jämförelse. Men det låter inte Fripp, det låter inte King Crimson (men, ok, Adrian Belew och Trey Gunn gästar på varsin låt), men det låter som en elektroniskt smyckad och smaksatt prog med dynamik som tänjer på högtalarsladdarnas förmedlande förmåga. Kanske de hittat en egen form av prog, en åttiotalsretro i stället för 1972? Walter F. Nyx är långt från Joe Payne ovan, men hans uttagna svängar passar bra här, liksom de innovativa musikaliska idéerna som ibland (nej, rätt ofta) förverkligas på ett sätt som både kan hatas och älskas på åttiotalsmanér. Det är en ohelig allians av något som vilar på proginfluenser av de mer jazzutmanande och något som vill vara elektroniskt utan att för den skull vara uppdaterat. Jag var tvungen att fråga Walter om de där förbaskade syntetiska trummorna som både tillför något men som kan vara i lika stor utsträckning irriterande. Svaret lät inte vänta på sig och förklarade en del:
”Concerning the electronic drums, we basically wanted to make an electronic work so we decided to use the Roland V-Drum. The idea is a typical drum machine sound but played live by a real drummer. Also, to be honest, it’s so much easier to record, compared to acoustic drums, and it allowed us to play all together (with guitar amplifiers) in a quite small room with no mic problems. It's an important part of the sound but I can perfectly understand that someone might not like it at some stages.”
Ok, ibland får man köpa att det kliar på ställen där det är svårt att klia sig, samtidigt som man kan försjunka i den intensitet som omgivningen ger och som får en att glömma klådan. Det här är en lurig skiva, en lurvig skiva, som växer för varje genomlyssning. Nu måste en obildad sälle som undertecknad leta upp deras två första (ja, det är fantastiskt skönt att det finns stora hål i min musikaliska bildning att fylla).
Filip Wiśniewski (gitarr), Paweł Łapuć (piano/keyboard), Kamil Kluczyński (trummor) och Mateusz Wiśniewski (bas) kommer du att träffa på Slottsskogen Goes Progressive den 27 augusti. De utgör det polska bandet Art Of Illusion och därför kan det vara på sin plats att skriva ett par rader om deras debutalbum ”Round Square Of The Triangle” (Lynx Music) från 2014 (en debut rätt många år efter det att bandet startade, 2002, förvisso, men bandet avslöjar att tillkomsten och alla dessa år, alla dessa hundratals versioner av låtarna, skulle förtjäna en bok) för har du det inte redan, kommer du givetvis att köpa det på plats. Albumet är klädsamt frenetiskt med många musikaliska idéer per spelad minut, relativt tungt med bara ett lugnare stycke (som förvisso även det får fart), gitarr och klaver står i centrum (sax och flöjt är gäster i sättningen på skivan), det är betagande melodiskt utan att vända ut och in på sig, jazz och österlandets toner kryddar taktartsbyten och annat välkänt centralprogaktigt. Låter som? Ett mer omväxlande Riverside kanske? Paweł Łapuć berättar i brev att de börjar bli vana vid att spela på festivaler och varit förband till SBB och Collage bland andra. Han skriver också att
”we’re very happy that we’re invited to come and perform at Slottsskogen Goes Progressive. Personally, I believe that Swedish music has always inspired me a lot and I really like listening to such bands as Pain of Salvation or Opeth. As a pianist interested in “European” jazz I’m also a great fan of e.s.t. and Jan Johansson.”
Han avslöjar också att de håller på att färdigställa sitt andra album för release mot slutet av året, “there will be much more singing on the new album” i jämförelse med att det bara är tre stycken som har sånginsatser på debutskivan. Redan i Slottsskogen kommer vi att få höra nya låtar, de är redan med i deras liverepertoar.
Naturlyrisk romantik, kan det vara något? Far From Your Suns skiva ”In The Beginning… Was The Emotion” (egen utgivning) är där någonstans, men defintivit mer artrock än snårskuttande älvor, bandets egen etikettering att det här är åtta separata stycken ihoplagda till ett album är inte helt fel ute, även om texterna kan bli pompösa, även de inlånade, i den här omgivningen. För det är låtar på samma sätt som band som Sparks och Roxy Music gjorde låtar en gång i tiden, små, avgränsade musikberättelser där det kan rymmas mycket på 4:31 (skivans längsta, ”Annabel Lee”, är en bit över tolv minuter, men det är ett undantag), även om det är till långsamhetens lov, det pålitliga snickrandet som får ta sin tid. Men tro nu inte att det här är komplexa låtar som bångstyrigt släpper iväg dig och dina öron på en vild rodeoritt med intrikata taktarter, nej, tvärtom är det lugnt och följsamt, rockprog i en kuvös. Eftertänksamt som en strimma ljus. Från Paris låter de hälsa:
”Far From Your Sun is an artistic project which started in Paris in September 2013, aiming at presenting rock music original compositions in association with creations from talented artists from a number of different disciplines such as photography, painting and writing. Laden with romanticism, poetry, sometimes dark and disturbing, every piece is the illustration of a sensation, an experience, the key actors of which are nature and the human being. Far From Your Sun means that it’s possible to live a happy and fulfilled life far from conventions, typical lifestyles, away from a sun that’s flattering yet often illusive and deceitful”.
Jag skriver ibland om storstadens mer smutsiga ambient, den som blir kvar på parkeringen utanför ravepartyt i den nedlagda industrilokalen eller den som möter morgonrodnaden tillsammans med sopmaskiner och annan teknologi som rensar staden från nattens excesser. Det har på sistone oftast varit gamla rävar i technosvängen som på gamla dagar, alltså när de med allt fler gråa hår och närhet till döden passerat trettio, stått bakom de här vackra skivorna, då technoräven/-rävarna tagit sin tillflykt i bergen, i skogen eller i Japan för att skriva musiken. Men hur låter det när det sker möten mellan rävar inom den icke-dansanta elektroniska genren? Erik Matheisens och Rike Caspers samarbete är ett sådant exempel, erfarna från åttiotalet och framåt, nu under gemensam flagg som RikeErik med egenutgivna skivan ”Contact”. Och det blir annorlunda om man är uppväxt i genren från det hållet, när man är en del av inspirationskällorna, detaljrikedomen blir större, på gott och ont, som en vårlig såningsman som gödslar litet extra för att vara på den säkra sidan, lyser även här ett annat hantverk igenom som inte kommit sig av plug+play i en laptop, utan som har sitt ursprung från tiden när man precis slutade stoppa sladdarna i olika kontakter i moogväggen och den elektroniska telefonväxeln ersattes av digital teknik, om än i bruna lådor och med grönsvarta skärmar. En hemskt trevlig skiva som samtidigt är ett smärre smörgåsbord i vad genren kunnat uträtta och fortfarande kan uppdatera om man kommer ner från berget, från skogen, från Japan och inte stannar på parkeringen utanför industrilokalen, utan går till hobbyrummet, låser dörren, kastar bort nyckeln, låter tidsmaskinen värmas upp och ställer in kontrollen på ”vilken-tidsålder-efter-Jarre-som-helst”!
John Derek Bishop kallar sig ibland för något annat och ett av dessa “något annat” är Tortusa. ”I Know This Place: The Eivind Aarset Collages” (Jazzland) är Tortusas sant fascinerande tag om livet på Eivind. Bishops collageteknik har gett ett eget uttryck på skivan, där basen är mångahanda lån från Aarsets skivor överförda på olika sätt, med olika tekniker till detta ambienta collage som har fältinspelningar från Bishops stuga utanför Egersund som någon form av sammanhållande ljudlänk. Skivan är gjord både med Aarsets goda minne och med viss kreativ input, som det heter, och blir ett fascinerande stycke musik som står för sig själv. Jag skulle inte vilja byta ut mina Aarset-cd, jag tycker kanske att det alltid är roligare när även det ljudande materialet är unikt för tonsättaren, men slutresultatet av Tortusas collageresa gör väntan på avgångsstationen värd tiden.
En annan som har lånta fjädrar är Jan Lundgren, denne eminente jazzpianist som likt många andra på sistone tagit sig an Jan Johanssons tolkningar av svensk, rysk och ungersk folkmusik. Och det är ju just det där mellansteget, att det inte är ursprungsmusiken som Lundgren spelar, utan (ännu) en sorts hommage till Johanssons unika sätt att transformera det till något johanssonskt som det handlar om. Jag tyckte det var lyckat när Merit Hemmingson gjorde sin hommage förra året, även om det lät mer Merit än Jan, inte helt oväntat. Här låter det både Jan och Jan på liveinspelningen ”The Ystad Concert: A Tribute To Jan Johansson” (Act) tillsammans med stråkkvartetten Bonfiglioli Weber och Mattias Svensson, kontrabas. Ibland hajar jag till och tror att Johansson går igen och ersatt Lundgren vid pianot, ibland blir det mer en fortsättning än en hyllning när stråkkvartetten ger nya dimensioner till det jazzfolkliga. I det här sammanhanget blir också den enda originalkompositionen från Johanssons penna, ledmotivet till ”Här kommer Pippi Långstrump”, en smärt kamelritt, ungefär som när Merit tog sig an den vid konserten på Psykjuntan häromåret. En förbluffande fin liten skiva det här, magin vid konserten märks inte minst på den andäktigt tysta publiken.
Heron Oblivions självbetitlade debut (Sub Pop) har utmålats som ett stjärnbestrött projekt, en supergrupp, men då får man nog vara hyfsat musikaliskt påläst. Två av medlemmarna kommer från Comets of Fire, sångerskan (och tillika trummisen) Meg Baird kommer från bandet Espers, men tillsammans blir det verkligen skön musik, en folkpsykedelika med ett gitarrljud (det andra på antiisländskt sätt skulle kalla ”sound”) som är väldigt trevligt och en sångerska som påminner mig om hur det lät i The Albion Dance Band en gång i tiden, särpräglad och passande. Musiken hänger sig fast i öronen, släpper inte taget, men bara med en övertygelse baserad på harmoni och attraktivitet, med volymkontrollen högt uppdragen, det här är en tidsmässig uppgradering som passar, ett format som passar, gitarrer-gitarrer-gitarrer, ungefär som att uppgradera från Tame Impala till King Gizzard & The Lizard Wizard. Utmärkt skiva. Både gitarrmässig skönhet och amerikansk råstyrka som från vilken sjuttiotalsfestival som helst. Neil Young, behöver du inte ett nytt kompband?
Enoks skiva “2000” (Hoob) bjuder på avantgardejazz av erfarna trion Thomas Gustafsson (sopransax), Göran Klinghagen (gitarr) och Anders Kjellberg (trummor), på skivan förstärkta av Fabian Kallerdahl på klaviaturer. Improvisationerna gjorda i Göteborg i slutet av förra året fick ta egna musikaliska vägar, här var det stunden, ögonblicket, som fick råda och det blir intressanta möten och passager där i studion – först efteråt hittar de en liknelse till det de upplevt i studion och ibland är det bättre att musikerna själva kastar ett i efterhand förklarande ljus i stället för att jag ska göra det, att det är ”underbart uppfriskande med märkliga omständigheter och saker som står utom vår kontroll” och så berättas legenden om slaget i Galvsjön (som är för bra att inte citeras ur pressmaterialet som bifogades skivan): ”Det är 1890-tal och den vackra Galvsjön ligger spegelblank, inte en krusning. Det är sommar, ljust och varmt men ändå lite smådisigt. Så där som det gärna är på morgonkvisten. Några bybor tittar förundrat ut över den mytiska sjön. Vad är det som utspelar sig därute? Det verkar som två krigsfartyg från 1600-talet är inbegripna i en sjöstrid! Men något är konstigt. Inte ett ljud hörs förutom lommens skri. Märkligt, säger någon, att ett sjöslag från 1600-talet pågår här och nu. Vilgot säger sig förstå att det är ett fartyg ifrån den spanska armadan i strid mot ett ifrån den engelska flottan. Astrid kommenterar att det är 300 år försent. Men, so what, man ser vad man ser. Sägnen om slaget i Galvsjön är ett faktum.” Med den informationen i bakhuvudet lyssnade jag igenom skivan igen och nu hörde jag något helt annat. Prova själv.
Looptok feat. Maja Långbacka bjuder på Cirkus Cirkör-musik på ”Limits” (egen utgivning) från föreställningen med samma namn. Looptok heter egentligen Samuel Andersson och honom känner jag från Hedningarna, här är det inte high-speedad folkmusik, utan klart berättande instrumentalmusik från nycirkusföreställningar, det här är tredje gången, tror jag, han tonsatt Cirkus Cirkör. Hade man inte vetat sammanhanget, kunde det här varit en provkarta över europeiska flyktingvägar eller en resa tvärs över vår del av klotet i en gammal Citroën, för det är många kulturer som ljuder, en stilla häxkittel.
När Lost Kites debutskiva kom för några år sedan skrev jag bland annat så här i Nya upplagan:
”Lost Kites debutskiva är något så trevligt som en cd från Linköping gjord av far och son, sextioåringen Stefan Carlsson möter tjugofemårige David. När hände det senast? Pappa spelade i Kultivator på sjuttiotalet och med David började han trixa med Beatles-tolkningar som Project Walrus, studio byggdes i trädgården och ett år efter inspelningsstarten lyssnar jag på debuten som både låter jazzfusionaktig fläckvis, med tydliga tramp i gammal, god progressiv rocks hjulspår, välspelat, hemmagjort och riktigt spännande.”
Nu har skiva nummer tre kommit, ”Remains” (egen utgivning), och det är tack och lov mer av samma engagerande tidlösa prog med jazzövertoner, folkmusikinspiration (inte minst på ”Dark Woods – Dawn Meadows” som innehåller mycket under nästan tolv minuter), gitarrtyngd – högst varierande och aldrig tråkig. (Kultivators skiva Barndomens Stigar återutges i dagarna på vinyl av Record Heaven, med en hel bonus-lp med outgivet material, bara 300 ex, skynda fynda.)
Moderats ”III” (Monkeytown Records) är en trio bildad av två: duon Modeselektor, Gernot Bronsert och Sebastian Szary, och Apparat, alltså Sascha Ring. Skivan är nästan progressiv i sitt anslag med kraftfull pop som verkar vilja svämma över bräddarna, men när nittiotalsglitchigheten får ta plats genom att dra ner ljudbilden och öka dansvänligheten blir det en skön resa, där Rings röst blir ett instrument bland de andra, tolv år efter debuten, någonstans mellan Field och Four Tet, avslutar i ett avtagande elektroniskt töcken. Trevligt.
Ill Wicker låter på sin andra skiva, ”Untamed” (The Sign Records), som svartsynt folkmusik eller helt enkelt prog (eller ”psych folk” som de anglofierar det själva). Från Göteborg kommer de, på andra skivan är det inte lika mycket 1967 längre även om rötterna spretar därifrån, Comus är fortfarande en grundläggande inspirationskälla. Nu har det en bredare ljudbild, fler instrument, om än fortfarande väldigt jordnära och analoga sådana, mer som kan kallas ”intrikat” och folklåren har kommit i tonåren. Riktigt rekommendabelt. Man ska inte gå omkring och vara så jävla glad hela tiden, det är sant. John Dowland hade ringt om han levat nu. Den som sade att Ill Wicker är den raka motpolen till The Incredible String Band har så rätt, så rätt.
Hammocks ”Everything And Nothing” (egen utgivning) är duons sjunde och jag vill inte, trots att de kommer från Nashville, på något sätt kalla det här för hästambient, det är bara väldigt välkomponerad, välkombinerad ambient med elektroniska ljud, loopar, gitarrpedaler i högsätet, men på hemmamarknaden kanske man blivit översköljd och dold av regelbundna tidvattenvågor av musik från Steve Roach.
Samma andas barn är den ena av två nya lp från Flora & Fauna, Andreas Söderströms ”Om solen väl går upp”. Själv sade han vid den förföriskt vackra releasekonserten på Folkets hus i Göteborg att ”det är bra musik att somna till” och det här är skörhetens, stillhetens lov som målas upp i en blandning av elektroniskt dis och gitarrpedaler. Den andra skivan, Trauma Traumas självbetitlade debut, är något helt annat, friformad elektronisk musik som byggs upp till dansanta moduler på ett sätt man inte hittar så ofta utanför Fylkingen.
Niagaras ”Hyperocean” (Monotreme) inleder påminnande om en gammal favorit, ”Zero Set”, man duon David Tomat och Gabriele Ottino från Turin bjuder sedan på ett liten sightseeingtur i electronicagenren, en bit mot nittiotalet, doppar sig i något fjärdevärldigt från litet längre tillbaka, men också sådant som nästan är nytt. En intressant, och bitvis omedveten retro-, tur på denna deras tredje skiva.
Daniela Savoldis ”Trasformazioni” (egen utgivning) är små, ekande cellofigurer i Arvo Pärt-land, på egen hand med cello och en loopmackapär rör hon sig i sådan musik hon nog kommit på i stunden, sådant som kan hittas i Algeriet, modern klassisk musik, med ett eget uttryck, med lån och grimascher. Brasilianskt-italienskt påbrå men det är inget som märks, däremot är, förvisso, detta hennes solodebut, men hon är välmeriterad som studiomusiker, ackompanjatör, bandmedlem etc. till en uppsjö italienska musiker/konstellationer, men även t.ex. till bekantingar för oss som Muse.
Black Mountains ”IV” (Jagjaguwar) är varierad så man nästan blir matt, med inledande melodiös stoner som gränsar till progen, men det finns också söta ballader, tydliga melodiska krokar som hänger kvar, det spretar på ett trevligt sätt. En skiva som är väldigt svår att inte tycka om, att bli nyfiken på, eftersom intrycket de ger varierar hela tiden, Prog man man sjunga med i? Inte dumt alls.
John Carpenter har letat fram mer filmmusik som saknar en film och på typiskt hollywoodmanér döpt den till ”Lost Themes II” (Sacred Bones). Den första volymen var verkligen bildskapande med hans egna musikaliska signum och stämpel, självrefererande på sitt sätt, den här andra följer den första i spåren med hans direkt igenkännbara syntslingor. Hoppa över den förgängliga mixskivan som gjordes, välvilligt men onödigt, på ettan och gå direkt till den här för fortsatt nöje.
Juliana Barwicks ”Will” (Dead Oceans) bjuder oss välkommen till 4AD-land, där ljudbild med eko, musik på distans, vacker kvinnlig sångröst, här befinner vi oss i en moderniserad verison en bit från Cocteau Twin-slätten i en tämligen klimatneutral skog, utan skuttande dalahästar, men med lätt tatuerade skogsrån, tomtar med jeansvästar. Vi har hört det förut, men inte just det här. Det blir det inte sämre av. Mer musik för Andreas att somna till. Garanterat söta drömmar, inga konstgjorda sötningsmedel här, inte.
På samma tema fast med en annan tyngd är Dan Styffes skiva ”Octophonia” (Simax) där han och hans kontrabas på egen hand lyfter fram instrumentet som ett värdigt solosådant. I mina öron låter dels Arne Nordheims tre stycken på skivan (”Three Stanzas For Double Bass Alone”, ”Partita For Six Double Basses” (där Dan får hjälp av fem instrumentkollegor och inte loopar sig själv, tacksamt nog) och ”Clamavi”), dels vår egen Ingvar Lidholms ”Fantasia Sopra Laudi”. ”Gravitetiskt” är ordet jag söker, en fin skiva.
En bok, kanske? “Singuhr 2007–2014 – Hoergalerie 2007–2014 Sound Art In Berlin”, redigerad av Carsten Seiffarth och Markus Steffens, skriven av Helga de la Motte-Hauber, Catherine Nichols och Hajo Schiff (Kehrer Verlag). Det det handlar om är att man sedan 1996 på the singuhr – hoergalerie (sound art gallery) utvecklat och producerat ljudkonstinstallationer och det här är den andra boken om deras verksamhet. Nu handlar det om åren mellan 2007 och 2014 och de 33 utställningar som gjordes (bland artisterna/konstnärererna kan jag nämna Robert Henke, Arnold Dreyblatt, Michael J. Schumacher och Paul Panhuysen likväl som studentprojekt) på Wasserspeicher, en vattencistern/-torn i Berlins Prenzlauer Berg-distrikt. Boken är detaljerat dokumenterande i en konstnärlig men inte särskilt fungerande typografi, bildurvalet rikt (trots en fantastisk massa text har man fått in 233 foton på 272 sidor!) och det finns nog inte något som hänt i de här utrymmena som inte återfinns återgivet i boken. För oss nördar. Dessutom finns en ljudande dvd med exempel av de verk som nämns texten, fem timmar musik där du på skärmen också kan se var i cisternerna de spelades in.
Sist men inte minst King Crimsons “Live In Toronto” (DGM), från Queen Elizabeth Theatre i Toronto den 20 november förra året. Jag har tidigare erkänt att samma turnés stopp (och förvisso den sista konserten på fjolårets europeiska turnében) i Utrecht var en närmast religiös upplevelse, där jag förvisso inte vill kalla den här sättningen den ultimata, men där den här bandsättningen är det mest lämpliga nu, när senare års vältande musik och den tidiga djupt i jazzen förankrade möts nästan utan spår av åttiotalet. Det här är ett fantastiskt dokument över hur de fungerar idag, hur de är omåttligt inspirerande på scen, en bekräftelse för mig att det räckte att se dem i Utrecht, att jag inte ser konserterna i Köpenhamn eller i Stockholm, det går inte att överträffa en konsert som nog tog sig in på topp tre i det här jordelivet. (Men Tony Levin försöker övertala genom att i intervjuer prata om att det kommer att vara en ny spellista och att den också kommer att inkludera nytt material – även om han inte vet vad det är – det vi dock vet är att en trummis är utbytt i höst, att Jeremy Stacey ersätter Bill Reiflin.) Att lyssna till hur det lät i Toronto tar inte bort den upplevelsen, det blir mer som en vykort. Ett vackert vykort. En bootleg som vykort.
Också värda att nämna är:
Anders Callenbergs ”Lost In The Mail” (C & P Bend Records) som förenar dåtidens folksångare/protestsångare/trubadur med en drånande, krautig musik på ett högst angenämt sätt medan morgondimman lättar och frukosten intages på bryggan.
Lizzies’ ”Good Luck” (The Sign), de är inte de nya Runaways men riktigt schysst hårdrock från en spansk tjejkvartett (och det är ju dumt att skriva så, ungefär som ”allsvenskan i fotboll” och ”damallsvenskan i fotboll”).
Highriders debut-ep ”Armageddon Rock” (The Sign) är nog rätt renlärig heavy metal (skriver jag som inte lyssnat på någon sådan sedan jag köpte trippelvinylen med okända holländska heavy metal-band från åttiotalet) med mycket driv, orgel och gränsfall till än tyngre saker (och de är från Sverige).
Charles Bradleys “Changes” (Dunham) med, just det, en cover på Black Sabbaths gamla låt som titelmelodi, en soulrökare i Charles’ händer, i övrigt är det ett tidsmässigt stillestånd någonstans i lokalerna där Motown och James Brown höll sig och så ska det ju vara, utveckling är av ondo (och Charles Bradley ska ses live, får du chansen till det, ta den, det är stor soulunderhållning vi inte sett sedan Sam & Daves dagar).
A Giant Dogs ”Pile” (Merge) är frejdig tonårig punkrock som skulle ge Arre! Arre! en match.
Och avslutningsvis givetvis malmöitiska Nightmen som på ”15 Minutes Of Pain” (Lövely) dels har årets tramsigaste skivtitel (och fånigaste bandbild, ursäkta), dels bjuder på den bästa Blondie-rocken sedan Debbie Harry konkurrerade ut ”singelbandet” Ramones på CBGBs (och de som liknar Nightmen vid just Ramones får nog lyssna litet mer på Ramones), briljant rock. Men för att citera ett annat välkänt band, ”det här är inte New York, det här är Malmö stad”.
- Jan-Erik Zandersson, jan-erik.zandersson@telia.com
