Ingen Psykjunta i år. Den tråkiga nyheten kom för någon vecka sedan. Dock finns det hopp, eftersom arrangörsgänget säger att det bara är en paus, att det förvisso inte blir någon junta i år, men väl 2017. När chocken lagt sig har vi alltså en festival att se fram emot nästa år redan nu. Alltid något. Själv återgår jag i år till barockfestivalen i Höör den helgen juntan skulle begåtts. Och bara nu i mars finns det mycket att se fram emot på konsertscener i närområdet: Tonbruket, Skeppet, Albin, Mozart, Magic Jove, Julia Kent och så hyllningen till nyligen bortgångna eam-giganten Else Marie Pade på Inkonst i Malmö den siste mars.
Växlar vi sedan över till april, är det dags för den tredje upplagan av Progressive Circus, den här gången på Slagthuset i Malmö med IQ, Anekdoten och Atlas bland andra grupper. Längre fram är det så dags för Slottsskogen goes progressive där huvudnumren för mig är svenska giganterna Hooffoot och norska d’Accord (visst är det lustigt att jag för flera år sedan, när jag recenserade deras ”Helike” i Nya upplagan, skrev
”Och jag älskar progressiva band som släpper skivor med namn som ”Helike” och som bara består av två låtar: ”part I” och ”part II”. Det här är norsk artrock i den fantastiskt bakåttittande skolan, det är så väl förankrat i den progressiva eran (framför allt Genesis och Van der Graaf Generator, methinks), av så klassiskt slag att man blir alldeles betagen, fjärran från strömmat, obetalbart treminuterselände på Spotify eller annat räligt. D’Accord heter de, verket utspelar sig i det ”verkliga” Atlantis och det episka anslaget passar dem väl, om än ljudbilden kunde rattats litet till, episkt precis som på den självbetitlade debuten som kanske spretade en aning, något att önska till Slottsskogen goes progressive i Göteborg i augusti?”)
Men även polska instrumentalprogarna Art Of Illusion lockar. På scen även italienska Genesis-coverbandet The Watch som jag hoppas spelar sin egen utmärkta musik som omväxling, och den ungdomliga sextiotalspsychkvartetten Inventors Of The Universe som ger den lokala prägeln så de offentliga sponsorerna blir glada (ja, pojkarna är från Göteborg). Den 27 augusti ses vi.
Progressiva band som släpper singlar har väl inte funnits sedan det glada sjuttiotalet, med en och annan, om än få, för radio nedkortade låtar/stycken. Alltså innan The Orb lärde världen att en singel visst kunde vara en hel timme lång – men, jomen, på vinyltiden var det svårt att få en sjutummare så lång, även på 16 varv! Pingvinorkestern från Malmö är de som väcker mina urtida minnen med singeln ”Stora Moerdarbacken”/”Who Was The Man In The Raincoat?”. Skivfavoriter sedan tidigare är bandet, som minnesgoda läsare vet, men även live är det alltid en överraskning vad dessa slipade och mångsysslande musikanter ska bjuda på (som i somras när jag såg dem på Far i hatten i Malmö när de blandade in ledmotivet till den gamla tv-serien ”Kullamannen” i sitt set; ”Kråkguldet” nästa?). Här är det två kortare låtar (och en bonus), där den första är småtypisk för dem, en cirkusmusik av östligt snitt (även om det lånade SVT-sportreferatet från någon skidtävling + låtens titel talar ett annat språk, rent inspirationsmässigt), den andra mer ger oss en bild av Me And My Kites och ett folklåristiskt sextiotal med tvärflöjt och stämsång från skogen. Undrar vad de ska hitta på härnäst?
Men låt oss börja med en skiva som jag egentligen inte skulle skriva om eftersom den bara finns digitalt utgiven. Vanligen dyker det upp mer eller mindre begåvade, självutgivna saker på Bandcamp och många gånger är frånvaron av kvalitetsstämpel och ”bara utgiven digitalt” synonyma där, även om jag inte ska vara onödigt kategorisk eftersom många band når en ny publik i andra delar av världen utan att använda reguljär cd-mässig postgång. Ungerska Sungazers är i princip genomsympatiske Gergő Géczi, som säger att han vill utge debutskivan ”Eye Can't Act” på lp och cd, men att resurserna inte finns än. Då är det min plikt att se till så att resurserna byggs upp eftersom jag tycker du ska betala för nedladdningen. Det här är ett förvisso smått splittrat förstlingsverk, trots tanken på någon konceptform, men jag gillar det klaviatur- och gitarrdrivna jag hör, där den finlemmade uppbyggnaden avbryts med sådan där chuga-chuga-chuga-gitarr (tänk ”Enter Sandman” eller något på en gren på Porcupine Tree:det) som skapar både dramatik och tyngd, gitarrfingrarna går som lärkvingar, pondus och taktarter som vindlar. Det varierar rakt igenom albumet, det lånas ljudspår från Nasa, inte bara det första steget på månen, även annat, och det här är anspråkslöst trevligt, instrumentalt mestadels, klädsamt intrikata slingor, inte förrän en bra bit in (spår fyra) hörs Mária Molnárs röst, bekvämlighetsprogressivt skulle jag nog kalla det för, en hel del av talangfullheten infrias, det är bara de två sista låtarna som kanske blir förenklingar av det vi hört tidigare. ”Stomach Invader Butterfly” inleder, börja där, eller med det påföljande titelspårets utmanande nio minuter, och säg sedan inte att du inte tyckte om det.
Fransmannen Franck Zaragoza kallar sig för Ocœur och på sin fjärde skiva, ”Reversed” (n5MD), befinner han sig i ett landskap delvis redan befolkat av Nils Frahm, Harold Budd och Max Richter, bland andra, försiktig, oerhört stämningsfullt, på gränsen till intelligent new age, pianomusik med ett stort inslag av påträngande påminnelser om världen utanför det här landskapet, skapade av fältinspelningar som ackompanjerar piano- och syntslingorna. Ambientmusik som stundtals svärtas något, tapetmusikens klister släpper något i kanterna, det blir aldrig enkelt eller en ren bakgrund, men hela tiden, helt enkelt, vackert, alla avgränsade musiknoveller på ett par minuter, som ett ljus som blåses ut och lämnar minnet av något levande.
Den av de från e.s.t. som tydligast har den trions dna i sin nya musik är tveklöst Magnus Öström. På nya skivan (till vilken han också bytt skivbolag) “Parachute” (Diesel) är det små piano- eller gitarrfigurer som bygger något som oftast är mer triojazz än något annat, att jämföra med Dan Berglunds Tonbruket var musiktextur Bill Bruford anmärkte inte återfinns någon annanstans i proggenren, framför allt inte i England. På IB Expo i höstas visade Magnus att han kan spela i princip allt, inklusive rockabilly (!), och jag lade nästan mest märke till att den djupa koncentration och buttra ansiktsuttryck jag sett honom bära på e.s.t.-konserter var förbytt i ett brett leende, en uppmärksamt hängiven interaktion med de övriga musikerna vid detta, för att citera Tom Trick, engångsmirakel till konsert. På den nya skivan kommer både vemod och intensitet upp till ytan och mellan raderna hör jag en outsinlig saknad.
I samma genre men ännu mer förankrad i triojazz i sextettform är Arne Torviks debutskiva ”Northwestern Sounds” (Øra Fonogram) där det är långt till skronket men där det glimtar till att tuggmotstånd och disharmonier i allt det följsamma, påminner stundtals om danska Kasper Staub trio. Snyggt.
Men där genregränserna helt försvinner är den värld som Eivind Aarset rör sig i, aldrig har han varit mer stillsamt energigivande som på nya ”I.E.” (Jazzland), där det hela tiden är något som bara bryter ytspänningens dramatiska intet och ger tecken ifrån sig. Den ende av de sedvanliga följeslagarna från tidigare skivor som fått följa med i detta stillastående är Jan Bang, det är tystnad som råder, försiktighet, det som ligger mellan tonerna är det som skapar spänning, en märklig pärla till cd, ett tystnaden monument. Aarset är ett musikaliskt geni.
Och innan en trio klassiska, en randanmärkning om progressiv skiva, Different Lights ”The Burden Of Paradise” som är en snäll version av den mittivägenprog som exempelvis The Flower Kings oftast bedriver, men med åtminstone marginellt bättre texter, med gilmourgitarr och annat som minner om senare års lättjefyllda Pink Floyd-alster. När den här skivan är som bäst är det mycket gitarr och klaviatur, men Trevor Tabone och hans kompisar i Prag har också ett och annat spår som inte kan anses vara annat än utfyllnad, men som ändå fyller sin funktion – för vi ska komma ihåg att det här är ett temaalbum, där det handlar om individens frihet och att han/hon ska acceptera sig som han/hon är, men där jag i texterna mest hör rena kärleksbetygelser, förvisso en bra bit från Love Almqvist och Lundell, men ändå. Summerar jag håller jag med Trevor som i följebrevet kallar det här för neoprog, trots att de hållit på sedan starten 1994 på Malta, men bandet har haft svängdörrar när det gäller besättningen och det är bara Trevor själv som är kvar. Kanske en omstart, kanske förklaring till att skivan ger ett så skiftande intryck? Samtidigt har jag inte tänkt på Flower Kings som stundtals neoprog förrän nu…
Tre klassiska: ännu en dubbel-cd i Lawos kompletta utgåva av Bachs orgelverk (blir nio dubbel-cd när allt är utgivet), Kåre Nordstoga är den här gången i Hamburg och spelar på en gammal, stånkande orgel i S:t Jacobikyrkan där, det här är på god väg att bli en av de kompletta utgåvor som står i främsta ledet, inte minst de idiosynkratiska orgelvalen borgar för det, temperament och salongsfäighet skiftar från skiva till skiva, från kyrka till kyrka, från orgel till orgel. Den andra klassiska är den inhemska favoriten och arbetsmyran Mats Larsson Gothe som fått en porträttskiva på eminenta dB Productions. I ropet som flitig operakomponist, men också som genuint begåvad orkestertonsättare, tydligt bevisat på skivan, där Helsingborgs symfoniorkester sprudlar sig igenom hans smått monumentala, halvtimmeslånga andra symfoni (åren med Andrew Manze var till nytta för helsingborgarna, det hörs), Västerås sinfonietta (som just nu har Mats som hustonsättare) tappar alls icke intresset i ”The Autumn Diary” eller ”The Apotheosis Of The Dance” – alla tre styckena ledda av Fredrik Burstedt. Med tanke på hur ofta Mats’ musik ljuder i P2 från de mest skiftande scener, är det egentligen både fantastiskt och genuint sorgligt att en skiva helt ägnad hans musik inte kommer från nu, men så är skivklimatet i vårt land, i grannländerna hade nog både en rad av hans operor och annat redan funnits på skiva, om han varit medborgare där. Heder därför åt kämpande Erik Nilssons skivbolag. Nästa projekt borde väl vara en statsfinansierad monumentalutgåva av allt nationalklenoden Sven-David Sandström skrivit? Nummer tre kanske inte ens ska klassas som ”klassisk musik”, men det är samtida musik där det improviserade hela tiden inte alls ligger på lur utan oftast och inte stundtals tar över. Vi är (givetvis!) i Norge, det är trion POING (Rolf-Erik Nystrøm, saxofon, Frode Haltli (som vi känner från andra ensembler), dragspel, och Håkon Thelin (som vi också känner från andra ensembler), kontrabas) som fått en pro- och en epilog från Helmut Oehring som består av ett kollage av triomedlemmarnas prat om vad de gör, om sina instrument, inslag från konserter, inslag av Oehrings musik – låter knäppt när jag skriver det, men skapat med ett stort mått kärlek eller tjurskallighet; Richard Barretts ”Cell” är antingen aninglöst tyst eller låter som en ljudsatt trafikolycka (hej, Sven-Åke Johansson!) och Paul Lovens’ nästan halvtimmeslånga ”Blow Out!” (där Lovens själv bidrar med trumspel, mycket trumspel) är enbart och endast ett improviserat möte mellan honom och trion som får guldet i högtalarsladdarna att smälta. Inte för alla, kanske inte klassisk musik, kanske inget annat än ett jävla oljud, men i så fall ett intressant jävla oljud.
