”Att lyssna på musik påminner för mycket om arbete.” Ungefär så säger XTC:s Andy Partridge i senaste numret av Mojo. Det är då tur att man inte är musiker utan bara en njutningstörstande lyssnare. Och en kräsen sådan. Det var ordet jag letade efter. Jag är kräsen. Det tycker jag man ska vara. Livet är för kort för oväsentligheter. Viss längtan mår man bra av – som att se fram emot Van der Graaf Generators nya grammofonskiva som kommer i september – men uppfyllelsen av denna längtan kan ibland te sig som något tomt och annorlunda. Eller så sker bekräftelse – eller så överträffas den. Så fortsätt längta, se fram emot, lev i den tid som inte finns än, men ha fötterna förankrade i ett upplevelserikt nu. Därför skivorna, så här, ungefär:
Parra for Cuva & Senoys ”darwīš” (Project Mooncircle) är ännu ett exempel på musiker i Berlin, i det här fallet Nicolas Demuth och Jonas Lechenmayr, som tog sin husbil och åkte till den spanska ostkusten, guldkusten, för att hitta inspiration och lät tre veckors intryck bligandes över havet ge en stillsamt rytmisk IDM med solglitter i vatten och på gula Lamborghinis framskärmar. Andra beger sig till Japan, till bergen, till avlägsna stugor med sina elektroniska maskiner för att få avskild inspiration fjärran de industriellt svärtade storstäderna och klubbarna, Nicolas’ och Jonas’ tur till en solblekt mañanakultur som blandar historia och rikemansdrömmar är törstsläckande som aldrig en Sol-öl med eller utan lime, från hamnar och tavernor där det finns fler Koenigsegg än i Ängelholm och risken att springa på Sean Connery i marinan är överhängande (tro mig, jag har gjort det). Sommarlängtanskapande musik, som också gav mersmak när jag hörde ena halvan av duon, Parra for Cuvas, liveset för det tyska radioprogrammet Electro Beats i Potsdam när man gjorde en grej om skivbolaget Project Mooncircle.
Till Israel och Apercos skiva “The Battle” (egen utgivning), sjuttiotalsskolad småsymfonisk prog, debuten så här ett par år efter det att bandet bildades är, självklart, en temaskiva om människans livscykel, med tankar om att varje del ska beskriva ett känsloläge eller ett stadium i cykeln. (De är förband till Deep Purple när dessa spelar i Israel den 22 maj, no less!) Pompöst på ett trevligt bakåt- och framåtblickande sätt, mycket klaver och tvärflöjt eller en talande elgitarr, melodiskt på ett nästan folkmusikaliskt sätt, upplyftande och vackert, inget som är skevt eller skaver. Stundtals Enid- eller Flower Kings-vibbar, men det symfoniska anslaget tar över. Rekommenderas verkligen för rättrogna proglyssnare, så här kan man också utveckla genren utan att ta den ett enda steg framåt eller ens riskerar att göra det. Rätt så.
Efter B. B. Kings bortgång skrev rockpressen om att när nu den siste av de ursprungliga bluesfarbröderna var borta, var det också slut med den genuina bluesen och radade upp exempel på artister som måste släppa in MOR-låtar på sina skivor för att bli a) utgivna och b) spelade. Må så vara, men det finns de som inte verkar bry sig. Joe Bonamassas ”Blues Of Desperation” (Provogue) är ännu en titel i hans nu skivtäta katalog där han vågat skriva allt själv (typ) och han fyller genreskorna bra, om än frekvensen kanske är litet väl hög för att man ska tro att kvaliteten går hand i hand, skuttandes på de ängar där medvetna val och säkerställande av historisk relevans blommar.
Annars är det ju kvinnorna som står för det som är intressant i genren, dels Shakura S’Aida, dels Joanne Shaw Taylor vars ett par år gamla ”Almost Always Never” är en sjuhelvetes bluesskiva med gitarrsolon som smälter strängarna.
Och så har vi Sven. Sven Zetterberg. Den svenska bluesens och soulens nationalklenod som nu som pensionär låter bättre än någonsin, både live (såg honom senast i somras – Sven är en av de artister jag sett oftast genom åren, tillsammans med t.ex. Wilmer X och Ved) och på nya skivan ”Something For Everybody” (Gamlestans grammofonbolag) där han blandar covers med sådant han själv skrivit, solokvist eller i samarbete med sitt snortajta band (Anders Lewén, gitarr, klaverguiden Matti Olikainen, piano och orgel, Mikael Fahleryd, bas, och Jim Ingvarsson, trummor, plus gäster på blås, kör och annat). Han klär sina egna låtar i dubbelknäppt kavaj, brylcreme och myggjagare, så den oinitierade eller på Eva Eastwood uppväxte (som snart kommer med ny skiva, hon också, tack och lov på väg tillbaka till rockabillyn) kan minsann svårligen märka skillnaden. Sven, vi ses hos Dr Rock på S:t Gertrud i Malmö i sommar som vanligt.
Jag ser mycket sällan filmer jag redan läst. Därför är det högst otroligt att jag kommer att se filmatiseringen av J. G. Ballards lysande roman High-Rise (1975), men Clint Mansells musik till den (på Silva Screen) har jag avnjutit. Mansell tillhör den nya generationen filmusikkomponister (även om han är jämnårig med mig…) och hans sätt att lära sig genren har varit intressant, samtidigt som han, när redskapen var på plats, har satt sin egen prägel på den musik han låtit följa med bilderna. Det är långt från bandet Pop Will Eat Itself där han skrev låtarna, sjöng och lirade gitarr. Han blev närmast hustonsättare åt regissören Darren Aronofsky – samarbetet inleddes med ”π” 1998 och sedan den minnesvärda musiken till ”Requiem for a Dream” – och nu får han anses etablerad i Hollywood. (Glöm för all del inte den strålande musiken till en av de senaste årens bättre sf-filmer, Moon.) Det tar sin tid. Jag tänker på när jag i samband med Way Out West häromåret såg en butikspelning vid lunchtid på lördagen med Koreless, alltså Lewis Roberts, från Glasgow. Han spelar en sorts uppdaterad ambient techno, stillsam IDM med lån från gamla brittiska electronicafavoriter. Träffade honom efter spelningen och förutom att prata om hans farfar (eller om det var morfar) som var exorcist, på riktigt, och som även skrev en bok om det, Holy Ghostbuster (och han var dock ingen Max von Sydow-figur, utan någon som tog sig tid att prata med spökena för att de skulle komma på bättre tankar), kom vi in på science fiction. Det hade nämligen skrivits om att sf inspirerade Koreless’ stillsamma dansmusik: ”Yeah, that’s right” sade Lewis och beklagade att filmerna på scen inte fungerade vid framträdandet i butiken Weekday, då skulle jag förstått vad han menade, sade han. Han sade sig varken vara en hardcore-sf-fan eller gilla hardcore sf, däremot köper han gamla nummer av det legendariska brittiska sf-magazinet New Worlds där den så kallade nya vågen i sf-litteraturen skapades under ledning av Michael Moorcock på sextiotalet. J.G. Ballard med sina urbana landskap, öar av betong och desillusionerade människor ensamma i storstaden, isolerade i höghusen, betraktare och inte deltagare, var en favoritförfattare i magasinet. Den kopplingen finns även i Mansells musik till Ballards vision, i alla fall som jag minns den från boken utan att ha sett filmen. Utmärkt för sig själv, utan en film på näthinnan.
En handfull klassiska. Tre pianosonater och ett variationsstycke (Hob.XVII:6) av Josef Haydn återfinns på Lars Haugbros cd (Lawo Classics) och det som på ytan kan ses som en fin samling klavermusik från den produktive Haydn, får en annan dimension när man läser Haugbros texter, att det här är en väldigt personlig samling stycken, där det senaste av dem är det han använde i sin första recital, när ”Haydn inte längre sjöng för mig utan talade till mig”, som Lars uttrycker det. Variationsstycket är å sin sida det första han framträdde med efter det att han drabbats av en svår olycka, en konsert han genomförde i rullstol. Haydns pianosonater är inte på något sätt sönderspelade av alla pianots eller cembalons stora, tvärtom är finns det utrymme och när man gör ett så här personligt urval, med spelskicklighet på ett inte helt rangligt fortepiano, får det min rekommendation, av flera skäl, förståeligt nog.
Från samma eminenta skivbolag kommer saxofonisten Lars Liens ”Phonetix” (Lawo Classics) där han får hjälp i ny samtidsmusik av sopranerna Berit Norbakken Solset och Siri Torjesen, organisten Anders Eidstein Dahl och slagverkaren Teodor Berg. Precis som i fallet Haugbro ovan är det debut på det här skivbolaget och även Lien har ett underliggande tema, men i det här fallet handlar det om saxofonens sångbarhet kombinerad med existentiella frågor. Vår Karin Rehnqvists tre kortare stycken (fem minuter/stycket) ger mig minst, som jag dessvärre vant mig vid när det gäller hennes, i konkurrensen, fantasilösa musik, men de utgör undantagen i den här samlingen, tvärtom kretsar det kring Håkon Berges ”Søster sång” som Lien uruppförde i en skog utanför Kristiansand för femton år sedan tillsammans med sopranen Berit Norbakken Solset. Lars Skoglunds ”Haikus Before Sleep” är också en utmärkt stämningsskapare och Liens jakt på svaren på livsfrågorna fortsätter.
Marin Marais’ musik för viola da gamba tillhör den mer enigmatiska och eggande, som en övergivenhetens spegel av en hopplös evighet. Det var väldigt många år sedan jag fastnade för hans och Sainte-Colombes mörka, sorgtyngda musik (inte för inte är det många ”tombeau” de komponerat, till minne av hädangångna), där viola da gamban i exempelvis Jordi Savalls händer närmast kramat fram både förlösande tårar och blod ur greppbrädan. Marais’ femte samling (publicerad i Paris 1725) ger Leif Henrikson, viola da gamba, och Lars-Erik Larsson, teorb, en timmes eftertänksamhet på en ny Daphne-cd. Det är en stilla intensitet som både imploderar och ljudlöst förlöses i den här på-sin-höjdpunkt-skrivna musiken och Henrikson gamba-lir inger respekt i ett konkurrensperspektiv där bara de mest krävande av musiker kan ge sig på detta.
Kristine Wests blockflöjtsskiva heter helt enkelt ”Kristine West, Recorder” (Daphne) och det är vad vi får mer än en timme av, ackompanjerad av ett gäng musiker jag inte stött på tidigare, vad jag kan se. Folkmusik blandad med Bach, Barsanti, Vivaldi och, troligen, Förster (en sonat Johann Sebastians grabb C. P. E. påstod pappa skrivit, men som troligen Christoph Förster (1693–1745) låg bakom) med två nyskrivna stycken som avslutande pendang (jag upplever dem så, eftersom de bryter stämningen på skivan) Somei Satoh och Marcus Zahnhausen.
Och avslutningsvis en skiva som får folket på Timbro att drömma mardrömmar, en svensk Scott Bradlee fastän ändå så annorlunda, användande tradjazz på annat sätt, till annat. Vad sägs om litet demokratipåminnande swing på Cats And Dinosaurs’ cd ”Swing på barrikaderna” (PACAYA)? Härlig plakatprogg (med två ”g”!) men utförd som gammeljazz, med anor som kopplar det här folkliga motståndet, gemensamhetstankarna och samtidskritik till en tid då musiken kunde burit budskapen på jazzklubbarna, kunde burit de här titlarna ”För dum för demokrati”, ”Swing it, rasisten” och ”Varning till dom rika”. Med tanke på den senaste mätningen i USA om hur många studenter där som tror att kapitalismen är ett fungerade system (inte många), så kan den här skivan översättas med framgång. Kan man få se bandet på nästa swingfestival, Gunhild Carling?
