Och hur var det här, då? Dags att bli nyfiken på ett smalt, men kvalitetstyngt, urval av musik utgiven på skiva på sistone? Ske så:
Vi börjar för länge sedan, vi färdas tillbaka till året 2014 och det rustika bandet Å och deras självbetitlade debut-lp. Vi talar alltså om genremusik här på hemmaplan som gått mig helt förbi, en trio från Uppsala som själva säger att de spelar ”skogsrock från framtiden/framtidsrock från skogen” när de i själva verket spelar i den ack så svenska proggenre som karakteriseras av folkmusikinspiration, hårdrockstyngd och inte så litet jazzkänsla. Kebnekajse, Agusa, Merit – ja, du förstår, fast tyngre, skitigare och, höll jag på att skriva, ärligare, men rakt på, utan krusiduller. Tungt allt som oftast, inget pjosk, gott sväng. Jag är väldigt glad för upptäckten, eftersom de elva låtarna på skivan bjuder på just en avgränsad upplevelse, de går inte ner sig i något som är riktningslöst, utan det är hela tiden en känsla av ”just så” – och visst drar jag på smilbanden när de kör en cover på Felix Körlings ”Nej, se det snöar” (1913).
Det här mäter sig med de vi förväntar oss levererar kvalitet i denna skogsproggenre, dock utförd med en larvfotsförsedd avverkningsmaskin mitt ute i skogsbruket, och jag ser fram emot uppföljaren, som Joel i bandet utlovat kommer till sommaren, allt beroende på hur lång tid det tar att pressa vinyl i vår. För det var så jag upptäckte dem över huvud taget, via sympatiske David Svedmyrs fejja, där han skrev att han varit i Silence-studion och producerat bandet i fråga. Joel skriver att jag inte ska förledas av smakprovet från den kommande skivan som de släppt ifrån sig, en oväntat snäll tolkning av ”Uti vår hage” (snart stapelvara bland svenska folkprogare; ”snäll” eftersom jag upplevt rena vulkanutbrott av den här melodin tolkad live av Agusa), utan den nya skivan ska bli mer progressiv, tyngre och ha längre låtar. Det ser jag fram emot. Å, ett av det här spaltens fynd, om än nästan två år senare!
”Sommarkassetten” med Albin (Rundgång) är inte alls någon kassett utan en 7”:a. Som allt som släppts i skivväg med Malmös egen favoritorganist speglar den inte alls var han befinner sig musikaliskt just nu, utan skivorna blir arkeologiska artefakter som minner som konserter och studior som passerats och lämnats. Trevligt är det i alla fall, fortfarande målas bilderna upp i mitt huvud av ett Sjöwall/Wahlöö-sjuttiotal när allt var så mycket mer svart-vitt, och då inte bara polisbilarna. Kunde varit kompletterande musik till Björn J:son Lindhs till Widerbergs film Mannen på taket.
The Waking Seas ”Cetacean”; de är från New York, mer postrock än renodlad prog, gitarrdrivet som en hund som driver en fårskock, med pauser då musikens innehåll inte pockar på uppmärksamhet, men så kommer gitarrfigurerna igen, väcker oss, ruskar om oss som lyssnar. Det är skönt att postrocken fortfarande utvecklas och att det kan debuteras med ett album som ”Cetacean”, med den självklarhet som ursprunget står för och den mönster som musikens vävs i. Det behöver inte vara ebb och flod i styckena, det behöver inte vara gitarrmattor som lägger sig över hela ljudbilden, det kan också vara postrock som en kringgående rörelse, inkluderande annat hört på vägen, oavsett om det är jazz à la e.s.t. i sina sista stunder eller något progressivt som tack och lov är långt ifrån att vara neo. En kvartett att följa i spåren, rekommenderas varmt. (Tänker faktiskt litet på Pontus Gunve och att jag nog inte riktigt gjorde gällande, i förra spalten, att hans ep verkligen var intressant och bra, att hans sätt att göra gitarrbaserad prog med östinfluenser har en fascination som inte blir mindre vid återbesök.)
Ett av mina favoritbolag i Norge, Jansen Plateproduksjon, har slagit sig sammans med skivaffären Big Dipper för att återutge svårfångade och sedan länge utgångna norska klassiker i rockgenren. Bolaget heter passande nog Round 2 (och jag kommer inte att använda en enda boxningsmetafor!), släpper ljudmässigt uppsnyggade men utförandemässigt originalen trogna lp, planerar fyra utgåvor per år, och jag har fått två av de första. Först ut var en sådan där helig graal i den norska progen, debut-lp:n med Folque, som jag bara hört tidigare i visset skick via youtube, nu var det högst tillfredsställande att få höra förstlingsverket på riktigt. Brød & Vin hette de när de startade 1972, året därpå hade de bytt namn och debutskivan släpptes 1974 (med inhyrd trummis – folkloreisterna hade blivit allt mer elektriska men någon trummis hade inte anslutit – än). Vi är mitt i en närmast anglosaxisk folkrockmusik (med översatta låtar därifrån bl.a.), men intressant genomförd med attraktiva melodier, lån från norsk folkmusik, vacker som en dag, med viss svärta, viss tyngd. Långt ifrån The Albion Dance Band men nära Steeleye Span. Efter skivsläppet ändrades deras sättning, något som varit legio över de kommande sju albumen; jag ser på bandets hemsida att de nu är inne i sin tredje comebackperiod (inledd 2014). Men skaffa debuten nu när den ånyo finns, dessutom med bra ljud och på en utmärkt pressning.
Undertakers Circus’ skiva ”Ragnarok” var den andra Round 2-skivan, ursprungligen släppt 1973. Det här är ett riktigt storband med en schysst blåssektion (får litet Solar Plexus-känsla här, av någon orsak som inte är blåsets) som spelar utmärkt progressiv rock som har fördelen att den också både svänger och är sensuell, en rejält trevlig upptäckt för undertecknad som haft cd-återutgivningen från 2004 på söklistan ett tag. Undertakers Circus skapades 1967 av medlemmar från två band i Lilleström: The Undertakers och The Cydicats. Att de svänger på debut-lp:n har nog sitt ursprung i att de spelade soul och funk när inledde karriären, debutsjuan (1972) bestod av två Curtis Mayfield-covers, berättar de på sin hemsida. Men den här progen som ”Ragnarok” uppvisar är sig själv nog, kan idémässigt mäta sig med de bästa samtida banden från England och jag njuter i fulla drag. Bandet finns fortfarande och håller igång, promotionbilden på deras hemsida är helskön, ett dussin gamla farbröder i flygarkläder från förra sekelskiftet, som om de rymt från äldreboendet för att byta ett inrutat liv med sittgympa och anhörigstöd där mot fler äventyr ute i vida världen. Ännu en skiva att köpa. Jag skickar en tacksam tanke till Erik Jensen som gjort det här möjligt samtidigt som jag undrar, kan man få önska sig uppföljaren, ”Brød & Cirkus” (1975), nu?
Vi fortsätter med Erik i högsätet, men nu hans helt egna skivbolag, Jansen Plateproduksjon. Jag lärde känna honom när han bl.a. skötte pr på norska distributören Musikkoperatørene och helt på egen hand såg till så att jag kunde skriva om mycket norsk musik i Nya upplagan på sin tid, vilket fick många att upptäcka t.ex. skivbolaget Hubro. Sedan något år har han helt fokus på sitt eget skivbolag och det är alltid intressanta skivor som utges där. Den här gången täcker jag två. Först Electric Eyes andra skiva, ”Different Sun” (den första, ”Pick-up, Lift-up, Space, Time” kom på Klangkollektivet), som trycker på alla knapparna: ”stoner”, ”rymdrock” och ”viss psykedeliskt snurr” men också ”oväntat korta låtar” vilket gör att de skakar tass med sextiotalspsykedelika likväl som sentida utdragna övningar bakom gitarrer och envetna basar. Vi börjar så smått vänja oss vid att skivor inte är längre än sisådär 40 minuter och att det ska, på den här sortens, i alla fall, vara med litet sitarer, fuzz och fizz, ekoeffekter, baklängesspelande eller vad man nu ska kalla det för etc. Ett rent skolboksexempel på en genreskiva och ett lika gott skolexempel på hur en genreskiva låter fullkomligt utmärkt. Disciplinerat, ibland storvulet och tuggande, ibland bluesblått, ibland på väg ut till någon snurrande månstation. Som vore kvartetten uppfödd på Pink Floyds ”Echoes” som pedagogisk musik för att öka inlärningen. Utmärkt.
För att fortsätta på den inslagna stigen benämnd ”Jansen Plateproduksjon” tar vi den andra skivan som Erik skickade, som också är Atlanters andra skiva, “Jewels of crime”. Jag blev väldigt överrumplad av debutskivan ”Vidde” (2013), denna vackra, rejält dynamiska prog som också flirtade med såväl melodier och som blues och ökendito, som likt gamla progspår som ”The Carpet Crawlers” satt fast i huvudet och gick att nynna på. ”Viddeblues” kom den genre de skapade att kallas hemma i Norge, blandningen av ökenblues, Robert Johnson och progressiv rock. Den genren fortsätter att utvecklas i en attraktiv riktning på nya skivan, ingredienserna finns kvar som den rytmiska, snustorra bluesen och de stora tagen med progekans åror väl förankrade i genrens årtullar, instrumentala stycken blandas med Jens J. Carelius Krogsveens sång, det är mer dansant, det är mer medryckande, med stora gester och ett bra driv, det är en ny sorts norsk världsmusik. Enastående bra, en kvartett jag vill se live.
Över till en etikett för uneasy listening: God’s Records. En gång i halvåret tar jag en uppföljning av utgivningen, då det kommer ett vinylpaket med musik med svärta och integritet. Den här gången var det: GOD 28: Bernhard Lang: ”DW 16”/”Songbook I”: honom har jag skrivit om tidigare, t.ex. när Klangforum Wien spelade in hans ”Monadologie XII” (GOD 16), här är det dels en del av hans pågående verk ”DW” (Differenz/Wiederholung – Difference/Repetition) som bygger just på upprepade element och drån, suggestivt och motsträvigt; ”Songbook I” är mer musik baserad på hans ”damaged beats” där han låter modern rock/pop vara grundmaterialet för sönderfallande musik. Det här är en skiva som visar att Lang fortfarande är en av de bråkigare men intressantare minimalisterna idag.
GOD 30: Alvin Lucier: ”Dark Matter”: en av mina gamla favoriter vars egensinniga minimalism och musik i upplösning (ta bara hans ”I Am Sitting In A Room” från 1969 där han loopar och förskjuter just den frasen till oigenkännlighet, blir allt mer musik och allt mindre begriplig efter hand, bandkonster värdiga Stockhausen men med annat grundmaterial), här är det flöjtisterna Manuel Zurria och Erik Drescher som omärkligt får utdragna toner att skifta karaktär, vackert, skärande, suggestivt.
GOD 31: Polwechsel: ”Untitled (No. 7)”: det kan vara ljudet av att, med famnen fylld av grejor, falla ner för en trappa, men det kan också upplevas som något helt annat, om än med stor rörlighet och utan en ledstång eller röd tråd som stör. Werner Dafeldecker, kontrabas, Michael Moser, cello, Martin Brandlmayr och Burkhard Beins, båda slagverk, utmanar lyssnaren och kommer aldrig att kunna göra samma musik igen.
GOD 32: Opcion: ”MONOS/UND”: här är det två sidor av ett improviserad, noisigt musikslag, där den första lp-sidan är mer stillsam i nästan något som kunde varit utgivet av holländska skivbolaget Groove när det gäller elektroniska anslag (eller skrivet av en filmmusikutagerande Carpenter eller Zimmer), baksidan tar fart som något Müntzing kunnat komma på, både bra och enerverande, först helt improviserat, sedan kommer lager på lager av saker som inte uppträder naturligt i vårt kosmos.
GOD 33: Slobodan Kajkut: ”Terrible Fake”: skivbolagsägaren själv har skrivit detta (som också återkommer i en dub-version), säger så här ”’Terrible Fake’ explores rhythmic relationships between drums and piano in context of somewhat crippled art of trip-hop. It is mostly based on irregular beats in order to create kind of fragmented groove. Different characters are alsoemphasized through mostly chromatic movements of piano in different registers, producing either undefined tonal system or droning wall of sound.” Det här är som om någon tar tag i den musik som New York-skolan presterade (Feldman, Wolff etc.), stämmer ur, röker på, ger någon trumslagare ett dysfunktionellt klick-track att följa och ut kommer ett Portishead eller en Tricky som drogats till vansinnets gräns. Märkligt. Om ett halvår återkommer jag till fler utgåvor från Guds eget skivbolag.
Från Maryland i USA kom en cd med Odin’s Courts återutgivna ”Deathanity”, nu remixad, med nya sångpålägg och remastrad; allt detta ”re” gör att Matt Brookins, som startade bandet redan 2001, döpt om den till ”Deathanity (R3)” (D2C Studios). Ursprungligen växte skivan fram åren 2004–2008, ett temaalbum om konsekvenserna av att vi gör raka motsatsen mot vad Sparks sjöng om i ”Never Turn Your Back On Mother Earth”, en av de första låtarna om vår rovdrift av den enda jord vi har, så budskapet nu när skivan släpps, uppfräschad, igen har aldrig varit så aktuellt. Tyvärr. Varje stycke på temaskivan har sin egen karaktär, sitt eget budskap, allt mynnar ut i en skiva som tillhör den tyngre, symfoniska progen, jag skulle inte vilja kalla den för ”prog metal”, detta bastardiska namn på nonexistent musik, snarare är det hårdrock nära Steven Wilsons gitarrmangel i Porcupine Tree innan han blev pop, men Brookins (som skrivit det mesta av musiken) lånar också från Beethoven, från jazzen, från stilla Canterbury. En skiva som överraskade mig, både för budskap och musikalisk uppfinningsrikedom. Sjuttio minuter som länder till eftertanke. Ibland är det skönt att vår genre, stundtals genomsyrad av enhörningar, alver och allsköns bråte, kan ha den effekten. Bandets senaste skiva är ”Turtles All The Way Down” från i fjol, får kanske tillfälle att återkomma till den.
I april kommer Snowy Dunes debutskiva, som cd och dubbel-lp. När jag träffade basisten i bandet, Carl Oredson, på baren Loch Ness (hemtrevligt hak, gå dit!) vid Mariatorget i Stockholm för några år sedan, där han fortfarande sköter baren, hade de precis börjat och vi pratade om vilka möjligheter att få en skiva inspelad och utgiven som fanns. (Om det nu inte var bandet Space Elevators han menade dåförtiden, förstås.) Därför är det extra kul att ge förhandsinfo om kommande skiva och när de spelade på Plan B i Malmö häromveckan, som förband till Skraekoedlan (vars nya skiva ”Sagor” inte är dum), fick jag också en teaser-singel, det som blir den fjärde lp-sidan, det framjammade stycket ”Atlantis, part I”. Det bådar gott, det här är en stonerrock-/psykedeliakvartett som definitivt passar bra i det längre, improviserade formatet – ser fram emot dubbel-lp:n.
Avslutningsvis vill jag berätta att Annie Haslam och hennes nuvarande besättning i Renaissance släppt en live-dvd, ”Live At The Union Chapel” (Symphonic Rock Recordings), inspelad i London i april förra året. Folkrock av klassiskt snitt, alltså, filmad i en stilla och vacker miljö, en smärre tidsresa till dagar då musiken som var kommersiell var hemsk och den som var idealistisk var angenäm. Slår mig att det ju fortfarande är så…
