Hur lätt är det att begripa det man hör? Hur lätt är det att ge råd och vägledning genom att berätta vad musiken man hör påminner om? Förminskar man då artisten? Hur många av vår favoritgenres band och artister har inte jämförts med Yes eller Genesis eller King Crimson, eller, när det gäller gitarrbaserad instrumentalmusik, gemenligen kallad postrock, Mogwai? Är det inte bara slött, ska vi inte ge oss på terser och kvinter i stället, eller är det att kräva för mycket av läsaren? Räkna takterna i stället för att bara säga att det är många taktartsbyten i musiken? Blir musikupplevelsen tydligare om jag lägger ett kalkerpapper över som säger ”Gentle Giant”?
Tveklöst är det mycket lättare att skriva ner musik än upp. Man kan göra snygga, konstfärdigt skrivna avrättningar av musik som inte uppfyller ens de allra som lägst ställda kvalitetskraven eller så bara avfärdar man dem som ”funktionsmusik” eller ”musik som inte ens är sämre som mp3”.
Eller så är det så för oss audionauter att ränderna aldrig går ur, att det inte går att blicka bakåt, bara se framåt, nyfiket titta runt hörnet och se vad framtiden avslöjar. Så tänkte jag när jag återvände till ungerska Napoleon Boulevards debut-lp, att det här är progbandet Solaris förstärkta med sångerskan Lilla Vincze, vi befinner oss i mitten av åttiotalet och den som lyssnade på Solaris då det begav sig, skulle nog först vara litet förvånad över Napoleon Boulevards skiva, sedan nicka igenkännande och se detta som en väg framåt, något som inte lurade runt hörnet, men som fanns där och bara behövde plockas upp, i ett annat format, med ett annat anslag. Se det bara som ett exempel bland flera.
Den här gången är vi alla audionauter. På mitt skrivbord tronar två staplar med nyanlända cd (och någon lp, det medges) som jag med stor glädje och belåtenhet har lyssnat igenom, ett musikaliskt julbord som inte gett någon mättnadskänsla, bara en hunger efter mer, fler. Om man unnar sig nöjet att lyssna på god musik, fungerar det så, vilket gör att den musik som inte faller i smaken helt stilla kan lämnas därhän, minnet av den bleknar snabbt. För, som vanligt, fanns där i de ursprungliga högarna skivor som inte riktigt gav mig det jag önskade. Jag vill inte säga att de inte höll måttet, för det finns säkert glada, goda människor där ute i världen som kommer att få sina egna, personligt upplyftande upplevelser av musik som jag är mer oberörd av. Samtidigt kommer det att i textsjoken att finnas en liten avdelning med skivor som är mer intressanta än kanske renodlat högtstående, eftersom de visar upp enträgenhet och i några av fallen andra sidor av artister som är oss bekanta. Men det återkommer jag till, troligen redan i nästa spalt. Men redan nu: Lossa säkerhetsbältet, fäst pick-up:en vid hjälmradion så ger vi oss ut i det gränslösa, ljudande universum som vi audionauter trivs så bra i, där det inte finns ett icke-ljudbärande vakuum, utan materia som både blänker och låter, ungefär som när David Bowman passerade genom monoliten i 2001 – ”the thing’s hollow – it goes on forever – and, oh my God, it’s full of stars!”
Musiken kan stå för helt unika upplevelser. En gång om året finns det garanterat en sådan, när IB Expo går av stapeln i Halmstad. Vi i publiken vet inte i förväg vad som vankas under tre timmars konsert, men efteråt vet vi att vi inte kommer att uppleva det igen, utan det var en konsert som verkligen existerade i nuet, som inte fanns före och som efteråt bara är ett minne som gör en varm i kroppen som minnet av en sommardag, väl medveten om att detta unika inte går att upprepa. David Rhodes, en av gästerna på scen i årets upplaga, sade att det här är en världsunik händelse, IB Expo i Halmstad, och jag är övertygad om att han har rätt, att det inte finns så drivna, så galna musiker någon annanstans, som vågar göra något som inte kan upprepas, som bara är beständigt i våra minnen. Konserter kan bli repriser om det inte finns något nytt att säga, den risken är obefintlig under Isildurs Banes beskydd. Att leva på känslan, inte att leva för en upprepning eller söka sig till det påtagligt bekanta.
Mer från Italien, men av någon långt mer erfaren, fjortonde albumet från trumpetaren Franco Baggiani heter “Divergent Directions” (Sound Records) och kvintetten (sax, elbas, slagverk, trummor) på plattan rör sig i ett gränsland mellan jazz och något mer colemanskt friformigt, eller kanske mer åt något annat improviserat. En man som definitivt träder över currylinjerna och då och då stampar till dem.
Vidare i Europa, nu till Dresden och bandet Wucan och fullängdaren “Sow The Wind” (Hänsel & Gretel). Fullängdare och fullängdare: nu när vinylskivan börjar bli det tidsmässiga rättesnöret får man vara glad om man får 40 minuter musik för pengarna. Ah well. Här handlar det om en fin och kraftigt löddrande mix av progressiv rock med folkliga anslag, Francis sjunger, spelar tvärflöjt och theremin och det är förvisso inte knätofs hon bjuder på, men stämningsfullhet som ångvältes med en hårdare progressiv rock med stundtals stonerambitioner och det blir en syntes som nog också fungerar utmärkt på scen, några snäpp roligare än våra egna Blues Pills. Ännu en grupp som vinkar välkomnande till det tidiga sjuttiotalets hårdrock.
Och som inte delade lp-skivor räckte, har det börjat dyka upp fler och fler delade ep, som The Ocean: “The Quiet Observer”/Mono: “Death In Reverse” (Pelagic) där det blir postrockande, med först The Oceans mer försiktiga och mer progressivt byggande till Monos gradvisa frontalanfall av pur gitarrskönhet. Ep, 23 minuter, skaffa.
På samma skivbolag finns isländske gitarristen Sigurđur Rögnvaldsson och hans Dark Forest, nya skivan “Kisima” (Eclipse Music) trampar på duktigt, här är det mycket energi som ska ut, jazzrock som tänder till, med improvisationer som bänder cd:ns aluminium krokig, märks att han har vänner både i jazz- och noise-lägren, han torde få, eller rent av ha, många vänner i Frankrike. Rekommenderas.
De klassiska inslagen blir få i spalten, nu när den delen av branschen nästan inte sprider sig utanför ghettot. Men gamla, beprövade Cikadaensemblen (startade sin bana 1989; uppträder även i andra sättningar, som stråkkvartett och duo) har nyligen släppt lös “Live At Huddersfield Contemporary Music Festival” (Lawo) där två stycken av australiensiska Liza Lim (“Winding Bodies: 3 Knots” och “The Heart’s Ear”) och ett av naturromantikern Jon Øivind Ness (“Gimilen”) inte alltid stryker lyssnaren medhårs, snarare visar den på fler möjligheter och rena effekter en norsk motsvarighet till KammarensembleN kan prestera 2014. Imponerande. (Min favorit med cikadorna är cd:n från 1995 där de tar sig an Cecilie Ores stråkkvartetter, magnifik är den.)
Men högarna är inte borta från skrivbordet, fortsättning följer. Under tiden ska du också prova Elifantrees “Movers And Shakers” (Eclipse Music; sax, trummor och sång i en eklektisk mix) och malmökvartetten Arre! Arre!s snabbrörliga rock’n’pop på ”A.T.T.A.C.K.” (Rundgång) går hoppeligen och blir P3 Guld-vinnare i kategorin ”årets rock/metal”, en av höstens roligaste partyskivor i väntan på Nightmens fullängdare.
- Jan-Erik Zandersson,
