tisdag 8 december 2015

Zandersson december 1 - 15

image

Hur lätt är det att begripa det man hör? Hur lätt är det att ge råd och vägledning genom att berätta vad musiken man hör påminner om? Förminskar man då artisten? Hur många av vår favoritgenres band och artister har inte jämförts med Yes eller Genesis eller King Crimson, eller, när det gäller gitarrbaserad instrumentalmusik, gemenligen kallad postrock, Mogwai? Är det inte bara slött, ska vi inte ge oss på terser och kvinter i stället, eller är det att kräva för mycket av läsaren? Räkna takterna i stället för att bara säga att det är många taktartsbyten i musiken? Blir musikupplevelsen tydligare om jag lägger ett kalkerpapper över som säger ”Gentle Giant”?

Tveklöst är det mycket lättare att skriva ner musik än upp. Man kan göra snygga, konstfärdigt skrivna avrättningar av musik som inte uppfyller ens de allra som lägst ställda kvalitetskraven eller så bara avfärdar man dem som ”funktionsmusik” eller ”musik som inte ens är sämre som mp3”.

Eller så är det så för oss audionauter att ränderna aldrig går ur, att det inte går att blicka bakåt, bara se framåt, nyfiket titta runt hörnet och se vad framtiden avslöjar. Så tänkte jag när jag återvände till ungerska Napoleon Boulevards debut-lp, att det här är progbandet Solaris förstärkta med sångerskan Lilla Vincze, vi befinner oss i mitten av åttiotalet och den som lyssnade på Solaris då det begav sig, skulle nog först vara litet förvånad över Napoleon Boulevards skiva, sedan nicka igenkännande och se detta som en väg framåt, något som inte lurade runt hörnet, men som fanns där och bara behövde plockas upp, i ett annat format, med ett annat anslag. Se det bara som ett exempel bland flera.

Den här gången är vi alla audionauter. På mitt skrivbord tronar två staplar med nyanlända cd (och någon lp, det medges) som jag med stor glädje och belåtenhet har lyssnat igenom, ett musikaliskt julbord som inte gett någon mättnadskänsla, bara en hunger efter mer, fler. Om man unnar sig nöjet att lyssna på god musik, fungerar det så, vilket gör att den musik som inte faller i smaken helt stilla kan lämnas därhän, minnet av den bleknar snabbt. För, som vanligt, fanns där i de ursprungliga högarna skivor som inte riktigt gav mig det jag önskade. Jag vill inte säga att de inte höll måttet, för det finns säkert glada, goda människor där ute i världen som kommer att få sina egna, personligt upplyftande upplevelser av musik som jag är mer oberörd av. Samtidigt kommer det att i textsjoken att finnas en liten avdelning med skivor som är mer intressanta än kanske renodlat högtstående, eftersom de visar upp enträgenhet och i några av fallen andra sidor av artister som är oss bekanta. Men det återkommer jag till, troligen redan i nästa spalt. Men redan nu: Lossa säkerhetsbältet, fäst pick-up:en vid hjälmradion så ger vi oss ut i det gränslösa, ljudande universum som vi audionauter trivs så bra i, där det inte finns ett icke-ljudbärande vakuum, utan materia som både blänker och låter, ungefär som när David Bowman passerade genom monoliten i 2001 – ”the thing’s hollow – it goes on forever – and, oh my God, it’s full of stars!”

Musiken kan stå för helt unika upplevelser. En gång om året finns det garanterat en sådan, när IB Expo går av stapeln i Halmstad. Vi i publiken vet inte i förväg vad som vankas under tre timmars konsert, men efteråt vet vi att vi inte kommer att uppleva det igen, utan det var en konsert som verkligen existerade i nuet, som inte fanns före och som efteråt bara är ett minne som gör en varm i kroppen som minnet av en sommardag, väl medveten om att detta unika inte går att upprepa. David Rhodes, en av gästerna på scen i årets upplaga, sade att det här är en världsunik händelse, IB Expo i Halmstad, och jag är övertygad om att han har rätt, att det inte finns så drivna, så galna musiker någon annanstans, som vågar göra något som inte kan upprepas, som bara är beständigt i våra minnen. Konserter kan bli repriser om det inte finns något nytt att säga, den risken är obefintlig under Isildurs Banes beskydd. Att leva på känslan, inte att leva för en upprepning eller söka sig till det påtagligt bekanta.

imageVi börjar med det som kan kallas för renlärig prog. Från Ferrara i Italien kommer kvintetten Marchesi Scamorza och deras andra (eller tredje? Discogs ger den däremot debutstämpel…) album “Hypnophonia” (Ma.Ra.Cash Records) är verkligen en positiv tillbakagång till det som en gång var. Komplex symfonirock med övergripande tema, gjuten i formar från ett brittiskt sjuttiotal men kanske ännu mer från det italienska dåförtiden, inte minst när Pirandello-texter lånas och det blir ett tungt, stundtals smått hårdrockande, anslag där det än en gång påminns om det jag skrev häromåret vid genomgång av andra italienska nyutgivna progskivor, att vi må höra ekon från det angenäma förgångna, men framfört av musiker som behandlar sina instrument som de vore födda med dem. Unga är de, analogt har de spelat in och det ska applåderas att de släpper iväg sig helt i tvenne stycken om en knapp kvart vardera; däremellan alls icke några transportsträckor.

Mer från Italien, men av någon långt mer erfaren, fjortonde albumet från trumpetaren Franco Baggiani heter “Divergent Directions” (Sound Records) och kvintetten (sax, elbas, slagverk, trummor) på plattan rör sig i ett gränsland mellan jazz och något mer colemanskt friformigt, eller kanske mer åt något annat improviserat. En man som definitivt träder över currylinjerna och då och då stampar till dem.

image

Vidare i Europa, nu till Dresden och bandet Wucan och fullängdaren “Sow The Wind” (Hänsel & Gretel). Fullängdare och fullängdare: nu när vinylskivan börjar bli det tidsmässiga rättesnöret får man vara glad om man får 40 minuter musik för pengarna. Ah well. Här handlar det om en fin och kraftigt löddrande mix av progressiv rock med folkliga anslag, Francis sjunger, spelar tvärflöjt och theremin och det är förvisso inte knätofs hon bjuder på, men stämningsfullhet som ångvältes med en hårdare progressiv rock med stundtals stonerambitioner och det blir en syntes som nog också fungerar utmärkt på scen, några snäpp roligare än våra egna Blues Pills. Ännu en grupp som vinkar välkomnande till det tidiga sjuttiotalets hårdrock.

imageOch om vi håller oss i samma härad fast i den nya världen, Providence, Rhode Island, finner vi mer stenad hårdrock med progressiva förtecken i Elders tredje fullängdare, “Lore” (Stickman). Här helt enkelt måste tiominutersstrecket passeras, det finns inte utrymme annars för att utveckla idéerna, riffen måste ta plats. Fantastiskt, välgörande tungt, där de melodiösa riffen verkligen leder någonstans, doomstoner att ta på allvar, ingen monotoni, motorvägsmusik för raksträckor.

imageStycken som bara är hälften så långa finns på Espen Eriksen Trios tredje, “Never Ending January” (Rune Grammofon), och det tydligaste ekot, orättvist, säkert, i mina öron kommer från e.s.t., även om jag vet att det nu runnit mycket vatten under broarna (ta bara Magnus Öströms lyckliga trummande på lidna IB Expo där han också visade att han minsann kan lira rockabilly bara omgivningen är rätt!). Men det är inte bara sättningen som påminner, det blir nästan en deltidshommage när det just ekar av andra saker, men i nya kläder, ibland bara med en ny livrem i byxorna, inte andra plagg av nytt snitt, men det här är romantiserad, välspelad triojazz fjärran reklambyråreceptionerna.

a1820048854_16Hills senaste, “Frid” (Rocket), kom redan i augusti och den onödigt dyra vinylen införskaffades, men för bara ett tag sedan kom promoex av cd:n och då kan jag inte gärna undvika denna samtida ättelägg till det som Coste Aptrea samlade på en jävla massa skivor ur Sveriges Radios arkiv häromåret, monoton psykedelika med svensk-tysk-franska rötter, med en behaglig ljudvägg ur vilken en sångröst framträder då och då. Manuel Göttsching? Check. Lothar Meid? Check. Bo Anders Persson? Check. Inte konstigt att jag fick uppleva mitt livs bästa cover av “Sanningens silverflod” live i Hills’ händer på Sing Sang-studion (salig i åminnelse) i Malmö för några år sedan (nog för att Reine Fiske hjälpte till att skapa den näst bästa på Psykjuntan i fjol, men Hills’ var i en egen klass).

Och som inte delade lp-skivor räckte, har det börjat dyka upp fler och fler delade ep, som The Ocean: “The Quiet Observer”/Mono: “Death In Reverse” (Pelagic) där det blir postrockande, med först The Oceans mer försiktiga och mer progressivt byggande till Monos gradvisa frontalanfall av pur gitarrskönhet. Ep, 23 minuter, skaffa.

imageMot Finland, ett land vars utbud av intressant, progressiv musik i stora stycken är och förblir ett mysterium på den här sidan gränsen, men trummisen Olavi Louhivuoris helt själv inspelade “Existence” (Eclipse Music) är en platta vi borde ta till oss. Olavi lär vara en eftertraktad jazztrummis i sitt hemland och det må vara som det vill med den saken, ”Existence” är mer monoton elektronik och rent ambienta utflykter, tämligen genomproducerad med trevlig detaljrikedom och fjärilvingesound, ibland rent arkaiska inslag (som drum’n’bass!). En spräcklig skiva.

imageMer från Finland i form av Juha Kujanpääs andra skiva, “Kultasiipi – Goldwing” (Eclipse Music). 2013 kom “Kivenpyörittäjä – Tales And Travels” (Eclipse Music) och det var en finländsk motsvarighet till den prog vi känner i Sverige baserad på svensk folkmusik; här var det hemlandstoner från fiol och tusen sjöar som kombinerades med en dramatiskt anlagd prog som mer var jazzrock, hemskt bra, hur man än vänder och vrider på det. Den nya skivan har fortfarande folkmusiken (och/eller folkmusikjazzrocken) som bärlager, men nu är det långt mer symfonirockprogressivt, fast i ett Mike Oldfield-land (som han var då, inte nu) där fiol, dragspel och piano förankrar, ibland rent smärtsamt vackra melodier. Upptäck!

På samma skivbolag finns isländske gitarristen Sigurđur Rögnvaldsson och hans Dark Forest, nya skivan “Kisima” (Eclipse Music) trampar på duktigt, här är det mycket energi som ska ut, jazzrock som tänder till, med improvisationer som bänder cd:ns aluminium krokig, märks att han har vänner både i jazz- och noise-lägren, han torde få, eller rent av ha, många vänner i Frankrike. Rekommenderas.

imageDet kan vara så att din vinter ska vara elektronisk, men med en klar experimentell vinkel, småskitig, nästan industriell, en bra bit från Tesla-fabrikes kliniskt rena golv. Prequel Tapes’ ”Inner Systems” (R’COUP’D) är då ditt livs ljudspår den närmaste tiden. Det spörjs inte vem (eller vilka) som ligger bakom, men bakgrunden är transparent, att musik som den tonårige artisten skapade när han (för det är väl en han?) fastnade för The Cures låtar och sedan blev snärjd av Clock DVA innan technon slog klorna i honom, den har han återupptäckt nu, använt som grund för det som hörs på ”Inner Systems” och som är vuxen experimentell elektronisk musik som ibland ger ifrån sig en rytm också som får fötterna att vilja röra sig. Mystiskt, moget, maskinellt. En kolsotets vintermusik eller bara ditsatta minnen i en androids hjärna.

De klassiska inslagen blir få i spalten, nu när den delen av branschen nästan inte sprider sig utanför ghettot. Men gamla, beprövade Cikadaensemblen (startade sin bana 1989; uppträder även i andra sättningar, som stråkkvartett och duo) har nyligen släppt lös “Live At Huddersfield Contemporary Music Festival” (Lawo) där två stycken av australiensiska Liza Lim (“Winding Bodies: 3 Knots” och “The Heart’s Ear”) och ett av naturromantikern Jon Øivind Ness (“Gimilen”) inte alltid stryker lyssnaren medhårs, snarare visar den på fler möjligheter och rena effekter en norsk motsvarighet till KammarensembleN  kan prestera 2014. Imponerande. (Min favorit med cikadorna är cd:n från 1995 där de tar sig an Cecilie Ores stråkkvartetter, magnifik är den.)

image

Men högarna är inte borta från skrivbordet, fortsättning följer. Under tiden ska du också prova Elifantrees “Movers And Shakers” (Eclipse Music; sax, trummor och sång i en eklektisk mix) och malmökvartetten Arre! Arre!s snabbrörliga rock’n’pop på ”A.T.T.A.C.K.” (Rundgång) går hoppeligen och blir P3 Guld-vinnare i kategorin ”årets rock/metal”, en av höstens roligaste partyskivor i väntan på Nightmens fullängdare.

- Jan-Erik Zandersson,

Inga kommentarer: