Rätt många uppenbart roliga skivor som inte får något stöd och vissa välkända namn som får det. Är detta som en rättegång vid tingsrätten, att utfallet är rena lotteriet?
Så. Skivorna, utlovad uppföljning på förra spalten.
Vi börjar med en trio från franska Toulouse, Arcane, och deras debut “Alchemi” (egen utgivning) från 2012 som uppvärmning inför deras nya skiva under utvidgat namn. De är en trio som gör instrumentalprog, med trummor, bas och – elektrisk vevlira. Jomen, det var första gången för mig, hur var det för dig? Den är hela tiden i centrum, i långa löpningar genom filter och pedaler, kvider och talar, som en Ponty på speed, samtidigt låter det som en gitarr, kanske en version av något stickmen kunde kommit på, men ändå med en smula folkmusik i mixen. Riktigt kul, det här. Så över till den långt färskare skivan från i höstas, när de nu kallar sig för Arcane Alchemists, “From Tales To Spells” (egen utgivning). Nu har Renaud Perrot tillkommit som fjärde medlem (och inte heller han har en rockorkesters vanligaste instrument: ”trombon och maskiner”), produktionen är mer spaciös, musiken mer varierad, men vevliran sitter fortfarande i högsätet, även om rymtsektionen ligger längre fram i ljudbilden och för ett mer eget liv än det stillsamma ackompanjerandet från förra skivan. Över huvud taget är det här jazzigare, kantigare, tredje spåret ”Transmutation” hyfsat tung rock, som övergår i ”Cubaia” som är latinovevlira och ”maskinerna” i Perrots vagnpark är mestadels klaviaturer. Och så håller de på, det är genresprång så man blir litet smått undrande, men det låter inte bli att vara intressant, en sorts omedveten kulturkrock.
Tredje skivan gillt är det för Yuka Funakoshi och hennes kompisar i Yuka & Chronoship, ett japanskt progband av härligt tematiskt/symfoniskt slag, det som några litet hånfullt kallar ”retro” men som nog är en av de mer livaktiga formera av vår månghövdade favoritgenre, som renhårigt tar upp trådarna från 1972. Tredje skivan, som sagt, sedan de bildades 2009 och skivdebuterade två år senare, denna nya heter ”The 3rd Planetary Chronicles” (Omp Company) och handlar om de teknologiska revolutionerna på denna vår tredje planet i solsystemet, ett genomarbetat konceptalbum som bjuder på en musikalisk tidsresa, där även det som finns kring är av hög kvalitet, som t.ex. att cd:ns häfte är skapat av Hideji Oda, känd japansk mangatecknare. (Och vem har gjort bandets logotype? Roger Dean…) Så här långt i karriären har speltillfällena nästan uteslutande varit i Japan, med avstickare till Frankrike när andra skivan släpptes av Musea, men i september besökte de en progfestival i Italien. Slottsskogen och ni andra, de här borde väl kunna få resebidrag för ett besök i vårt land också? Definitivt en av årets bästa produktioner i den som mest renläriga skolan, bra uttagna svängar som borde injicera liv i vilket Inside Out-band som helst. Förträffligt.
”Young” med Hearts Hearts (TomLab) är en finlemmad popskiva med andra ambitioner, den österrikiska trion (som var en duon) måste har partiturer som ser ut som filigranmönster, kan man kalla det för vacker depp-pop som har solstrålar lånade från något där Sigur Rós blandas med så som det brukar låta när ett postrockstycke börjar? Mönstren ändras när man lyssnar nära eller bara på ytan, ett cd-tillstånd att sjunka in i. Fint.
När jag hörde Krokofants debutskiva ifjol var det som om en sentida inkarnation av King Crimson nu helt plötsligt lösgjorde sig från den norska myllan. När deras uppföljare kommer bara året efter, klokt döpt till ”II” (Rune Grammofon), är den en fortsatt vandring på den väg som är hård och improviserad, även om det nog känns som stigens utstakning i hårdrocksvägskälet är tydligare/mer genomgående. Mycket mangel för pengarna även här och det är en trio som hörs (gitarr, trummor, sax), att Jørgen Mathisen också lirar sax i Zanussi Five (som Jonas Kullhammar brukar utge) är då inget som märks, här är det mer progressivt än uttalat jazzigt, det är klart. Här skulle Dan Berglund trivts att spela bas.
0.
Här har vi nu en särskild avdelning med musik från progens ursprungsbefolkning, hur de rasslar och rör på skeletten fortfarande, utan att vara museala. Eller så är de det. Vi befinner oss i ett gränslöst limbo där de kommersiella aspekterna nog är bortglömda eller bara nedtryckta i Mammons skoskaft. Här litar man på att det finns fans som följt och som fortfarande följer. Detta är exemplen, från 1 till 10:
1.
Först ut är The Keith Emerson Trio. Ja, du läste rätt, men det här är många månvarv före både The Nice och ELP, det här är inspelningar gjorda i föräldrarnas vardagsrum av en tonårig Keith. 1963 var året, sju spår spelades in, sex av dem dåtida jazzstandards och så en originalkomposition av Keith, ”56 Blues”, bas, trummor och piano. Ett stycke levande historia och inte ett endaste ett svärd i klaviaturen. Record Collector utgav de här spåren häromåret som en kopia av de fyra exemplar som producerades 1963 (”made from customer’s recordings” som varningstexten löd på etiketten), nu som 10”-vinyl (går fortfarande att köpa); här så cd-versionen från Keiths eget skivbolag.
2.
Seconds out… nej, andra skivan ut från progens ursprungsfarbröder är från Geoff Downes som än en gång parat ihop sig med låtskrivaren Chris Braide som Downes Braide Association med skivan ”Suburban Ghost” (Cherry Red), vilka de vill nedlägga, alla tankar på deras gemensamma barndom/ungdom i Cheshire i nordvästra England, både minnen från den tiden och tankar på hur annorlunda allt kunde blivit – men som det nu inte blev. Allt tillagat som syntpop/kommersiell MoR, med ett omslag som vore det en gammal discotolva.
3.
Som trea finner vi Martin Turners ”Written In The Stars”, Martin som var med och startade Wishbone Ash en gång under Jura-perioden och det här låter nästan identiskt med de Wishbone Ash-shower av nutida slag som jag hört publikinspelningar av – kanske inte så konstigt eftersom det är i princip samma kompmusiker och Turner är ju fortfarande Turner. Äpplet faller alltså inte långt från päronträdet, även under taget namn.
4.
Fyra i församlingen av äldre proghjältar är John Wetton (ok, han är bara 66 år gammal) som släppt en dubbel-cd med två konserter på ”Live Via Satellite” (Primary Purpose). Den första konserten är från den andre juni 1998, en radioinspelning från Gröna Lund i Stockholm, med en dekokt av karriärens höjdpunkter så långt, vare sig de var med King Crimson, Asia eller solokvist. Fyra och ett halvt år senare i Washington DC är det nästan samma låtuppställning, som i Stockholm är det bara John och en akustisk gitarr, och jag får erkänna att viss magi uppstår, inte minst i den mer förtätade studiostämningen i USA. Hans röst hade kvar kraften, men visst saknar jag både ett band och Johns fläskiga basspel.
5.
En femte del utgöres av en återutgivning av Uriah Heeps märkliga dubbel-cd ”Totally Driven” (Uriah Heep Records) som hette ”Remasters – The Official Anthology” när den kom 2001 (som i sin tur var återutgiven utan bandets medgivande tre år senare som ”Gold: Looking Back 1970–2001”…), en best of-samling som i likhet med Jeff Lynnes ELO-samling häromåret bygger på att de spelat in låtarna igen. Ibland ska man göra det, ibland ska man låta bli, men detta är definitivt något för fansen som vill få ta del av bandets ”second opinion”.
6.
Den sjätte faller egentligen inte inom ramen för detta lilla tema. Ian Danter spelar till vardags i ett Kiss-coverband och är hörbart influerad av åttiotalets pudelrockare i MOR-avdelningen av skivaffären (gemenligen kallad ”classic rock”) på hans andra skiva som lämpligt nog heter ”Second Time Around” (egen utgivning). I det medföljande pressmaterialet är han väldigt stolt över vad han åstadkommit och på något sätt känns det skönt med en artist som verkligen är nöjd med det han gjort och inte bara säger att ”det får fansen avgöra, om det här är bra” eller något annat PK. Melodiskt, rockigt och långhårigt på ett åttiotalssätt, så gillar man den genren mellan Journey och Aerosmith så finns det mycket att hämta.
7 – 8
På det sjunde smäller det. Och det åttonde. På sätt och vis. Det är Billy Sherwood, alltså han som myten berättar var den som Chris Squire på sitt yttersta bad fortsätta med Yes, att inte sluta, utan fortsätta turnera och göra musik, att permanent ta över Chris’ roll som basist. Jag hoppas inte jag på något sätt låter cynisk när Billy nu släpper två album, dels sitt sjunde soloalbum och en samling med melodier från de tidigare sex plus två bonusspår, men Billy passar bra in i det här ursprungsfolkstemat, med farbröderna (för det är ju nästan bara farbröder) som hållit på med det här länge. Soloalbumet heter ”Divided By One” (Backyard Levitation), släpptes digitalt redan förra året och först nu på cd – och fungerar bra som jämförelse mellan Sherwoods egna idéer och de som säkerligen kommer att stötas och blötas på ett kommande album med Yes; på soloskivan har han gjort allt själv, från att ha skrivit låtarna, spelat alla instrumenten och producerad, mixat och, gissar jag, även gjort omslaget. Nej, det här är inte prog, det här är en popskiva av tämligen tillgängligt slag. Lyssnar man på ”Collection” (Backyard Levitation), samlingen med äldre låtar, finns det litet mer tuggmotstånd, även här gör Billy allt, men det är fantastiskt långt ifrån ”Heart Of The Sunrise”, det måste påtalas.
9.
Som det nionde exemplet på vad de äldre musikerna i genren sysslar med idag, dyker Geoff Downes upp igen, den här gången tillsammans med Greg Lake på skivan ”Ride The Tiger” (Manticore). Eller idag och idag – det här är sex låtar som spelades in för rätt många år sedan (året de skrev låtarna var 1988, antyder Asias hemsida när berättelsen om låten ”Love Under Fire” dras; i studion var de 1989–1990 och spelade in detta som nu blivit remastrat) och som dykt upp tidigare, antingen på samlingsskivor eller som något Asia framfört (en låt) eller ELP (två). Gissningsvis skrev killarna de här låtarna för att det just skulle bli ett album, så vi kan väl kalla det för ett outgivet Downes&Lake-album som nu ser dagens ljus. 32 minuter kanske mer kan kallas för en ep numera, men det räcker som dos av den här inte alls oävna men långt ifrån himlastormande musiken. Progarkeologer, köp.
10.
Det tionde och sista hamnar i vår egen samtid, men det mest roande är givetvis hur gitarristen Sam Coulsons debutskiva ”Electric Classical” (egen utgivning) presenteras, eftersom han är ”the current guitarist in legendary rock band Asia” – och vän av ordning undrar ju då vilken av de många inkarnationerna som pressreleaseskribenten tänker på (eller i alla fall jag gör det, som inte memorerar banduppsättningar som de presenteras på skivomslagen). Svaret är ”den versionen som Steve Howe lämnade 2013 och som gjorde plattan ’Gravitas’ i fjol”. Men vad är detta för något? Jo, ett hemmabygge, på 25 (ja, bara tjugofem!) minuter gör han outsvävande tolkningar av klassisk musik, Bach och Beethoven allt som oftast, en smäktande ”Ave Maria” (finns det några andra?) och det är kompetent, hyfsat tekniskt men rätt fantasilöst. Kommer att sälja bra på konserterna.
Om vi avslutningsvis nuddar vid den klassiska musiken, så finns det en subgenre där det verkligen regnar utgåvor. Det handlar om Händel, skiva efter skiva med arior där det är allt från countertenorer till basar som väljer ut, mer eller mindre passande, brottstycken ur Händels operaproduktion och från oratorierna. Det har kommit flera dussin utgåvor de senaste åren och jag kan inte påstå att det finns någon inspelning som är omotiverad, det är bara en kvalitetsskillnad mellan ”bra” och ”jättebra”, där det ibland repetetiva urvalet skapar ett smärre grumsande, eftersom det finns så mycket att välja bland, en Händel-repetoar som borde medge större variationer. Ett nytt sopranstjärnskott är Julia Lezhneva vars recital på Decca med tidiga Händel-verk (från åren 1707–1709) utannonserades i Universals utgivningsplanering för mer än ett år sedan och har varit ett stående promoönskemål sedan dess. Hon är ung, född 1989, men har en säregen klang i sin sopran, och när det blir koloratur känns den helt utan motstånd, fullkomligt naturlig. Det här är tionde skivan hon medverkar på, Giovanni Antonini leder meriterade Il Giardino Armonico i dessa vackra smakprov ur såväl ”Il Trionfo del Tempo e del Disinganno” som ”Agrippina” (och mer därtill) och spännvidden mellan sakralt och opera må finnas där på partituret, Julia ger tolkningarna bredd och djup – och framför allt ett väl tilltaget mått av pur skönhet. Det var ett års väntan som inte var förgäves, rekommenderas.
