onsdag 1 juli 2015

Zandersson juli 1 - 15

Sommar. Ledighet. Musik på skivspelaren. Naturens eller stadens ljud under promenaden. Var sak på sin plats.

Först några tacksägelser. Till gänget bakom den utmärkta festivalen Psykjunta, där höjdpunkterna, som vanligt, var många och lågvattenmärkena obefintliga. Helt enkelt: Den perfekta festivalen. Nu fortsätter sommaren med festivaler och trevliga spelningar, t.ex. fick jag mig till livs postrockbandet Star Of Heaven på Far i hatten, de gav ett bestående intryck med musik minnande både om Barr och andra mer melodiska/kraftfulla instrumentalband med elgitarr och piano i förgrunden, på bara deras andra spelning, utmärkt durladdad postrock från Hägersten som förtjänar att komma på skiva i rappet. Och som en tidig julklapp finns ett vintrigt datum att se fram emot: 28 november blir det IB Expo i Halmstad.

Men än dansar huldrorna över fagra sommarängar. Här är ljudspåret till din sommar:

image Samuel Hällkvist: “Variety Of Live” (Boogiepost): en naturkraft till skiva, där genialiske Samuel gett konsertupptagningar en extra twist i studion, kompletterat, mixat, trixat, förenklat och konstrat till det. Variety of Loud hette bandet då, kanske även nu, med kompetent besätting bakom kapten Hällkvist (Pat Mastelotto, Stefan Pasborg, Guy Pratt, Qarin Wikström) på scen och med hjälp av lika många till (Richard Barbieri, Mocca 木歌, Yazz Ahmed, Denys Baptiste, Yukiko Taniguchi) förirras jag in i musik som säger att, ja, det är så här King Crimson borde låta nu i stället för musikaliska återbesök hos ”The Sailor’s Tale”, att det inte behövs några andra konstellationer för universums yttersta artrockgränser än Hällkvist & co, underfundigt och slagfärdigt, oerhört inspirerade och hela tiden intressant, en magpirrig vad-väntar-runt-hörnet-känsla infinner sig redan från cd:ns start. Sommarens tveklöst bästa i vår genre.

image Thymeshift: “Beyond Horizons” (Boogiepost): så dyker Thomas Gunillasson upp igen, vars soloskiva jag nyligen fann berömvärd, nu i ett band med både svenska och isländska rötter (Johan Björklund, trummor, Hilmar Jensson, gitarr, och Thomas Backman, klarinett och sax), jazz som både är förberedd och improviserad, med blås i förgrunden, ibland stillsamt tillbakablickande, ibland med ett bra gung med långt ifrån aparta rytmer, men det varieras sympatiskt, avsaknaden av skronk tilltalar mig om än jag vill ha mer tyngd som balans till sax/klarinett. Spännande tuggmotstånd.

Eyes Of A Blue Dog: “Hamartia”: trion Elisabeth Nygaard, Rory Simmons och Terje Evensen gör även de jazzpop med kantighet och variation på sin andra skiva, med mycket ljudande igenkännande i paletten som förstärker och intresserar (trumpeter, molvaerianska och inte, elektronik på IDM-tema och gitarr, bas som på Puul-skivan (Tim Harries är en av gästerna), jazz, smäktande balladerie gränsande till triphop och så fortsätter det). Dessvärre bara en digital utgåva, men det är aldrig för sent att bli fysisk.

image Town Portal: ”The Occident” (Subsuburban Recording Company/Small Pond Records): det danska, unga progbandets andra, övertygande skiva, lagom högljud gitarrbaserad instrumentalmusik som sparkar postrocken litet stillsamt i rumpan, rättframt och ger hopp om ännu en utvecklingslinje i vår favoritgenre, förvisso mer förbrödrande med Everything Everything än Crippled Black Phoenix, men, precis som vid debutsläppet (en ep undantagen) finns en förhoppning hos den här skribenten att de ska ta sig över Sundet för en spelning. Och du, välj lp:n, 155 gram välpressat välljud.

imageHauntologists: s/t (egen utgivning): en namnkunnig duo, Jay Ahern och Stefan Schneider, blandar sina analoga ljudlådor och afrikanska fältinspelningar till en rytmisk värld spejande ut mot sepiatonade industrilandskap av centralafrikanskt slag, föregivet live-in-the-studio, första fullängdaren efter fem ep. Hettans rytmer, precis som Peter Gabriel beskrev det, men nu inte ute i bushen utan på den övergivna verkstadsparkeringen.

image The Black Dog: ”Neither/Neither” (Dust Science): det här är en skiva som väcker minnen. En gång i tiden kom det en brittisk våg – eller snarare, en brittisk dyning, med det som efteråt kallades för IDM, intelligent dance music, de första stegen togs av Black Dog Production (som var Ken Downie, Ed Handley och Andy Turner) och skivan ”Bytes” på Warp 1983 liksom de två ”Artificial Intelligence”-samlingarna och cd+bok-serien ”Trance Europe Express”. BDP använde också andra namn och Handley och Turner lämnade för att starta Plaid, kvar blev The Black Dog som med åren blivit allt mer politisk och ställningstagande, en tillskyndare av väsentliga värden. Därför är det alltid en stor händelse i min stereoanläggning när jag får ynnesten att snurra igång en ny cd och ”Neither/Neither” gör mig inte på något sätt besviken, det är absolut ingen återgång till svunna tider, utan uppdaterad, välriktad elektronisk musik med fingertoppskänsla. Martin och Richard Dust har varit kompanjoner till urhunden Downie sedan 2005 och med ett album vartannat år fortsätter de sin samhällskritiska dystopipekande techno. Rekommenderas.

image Matrixxman: ”Homesick” (Ghostly International): på samma tema som den svarta jycken gör Charles Duff en uppdaterad version av den technofierade cyberpunken, solbrillorna är på, trots att framtiden inte är så ljus att de behövs, men Duff har ett budskap, hans intresse i samtida sf, konspirationsteorier värdiga Muse och ”a true post-corporeal reality” gör att musiken låter som det urbana soundtrack till den post-industriella generationens strandfester på övergivna parkeringsplatser (nu var vi där igen), med motiv lånade från konkursens övergivna Detroit och sådant han benämner såsom varande ”cold-ass futuristic”. 2001 förändrade en Juan Atkins-mix Charles’ liv, nu kan han förändra ditt, få dig att tro att värme och sommarmörker ska dofta het asfalt och dieselångor från en polsk lastbil i motlut minnande mer om spillolja än the real thing. Mäktigt. Första låten heter ”Necronomicon” men borde hetat ”Neuromancer” – långt mer William Gibson än H.P. Lovecraft.

image Heathered Pearls: ”Body Complex” (Ghostly International): mer i samma universum som ovan, mer landskapsbyggande IDM på Jakub Alexanders andra skiva, men också mer rosenrött, mer hoppfullt, mer soluppgång än solnedgång, vi håller oss inne på klubben nu och håller oss borta från parkeringsplatsen. Belysningen är inte soft eller lurig, tvärtom avslöjande och tydlig, men utan att visa de detaljer vi inte vill se. Som en uppdaterad musikalisk hängbro från 1983.

imageIkiz: “Zoetic Sessions” (Stockholm Jazz Records): jazzslagverkaren Robert Mehmet Sinan Ikiz tar elektroniken (i form av Robin Bennich) till hjälp för att ställa sig i den väsentliga rad män och kvinnor sprungna ur jazzen som tar ett bekvämt livtag om svensk folkmusik, fyra sådana bekanta (”Hårgalåten” t.ex.) och fyra egna kompositioner fjärran hans vardagsgig hos Landgren, Karlzon et al., helt plötsligt en skiva som mäter sig med de vi får ta del av från Norge, egensinnigt och bra.

image Sospetto: ”Quattro Specci Opachi” (Cineploit): som tar cineasten på fyra påhittade resor, fyra soundtrack till fyra orealiserade filmer: en orientalisk Giallo, ett franskt erotiskt psykologiskt drama, en tysk skräck-sf-berättelse och slutligen en amerikansk polisthriller (och allt avslutas av en fin cover, Bruno Nicolais ”Sabba”) – och det här är så ”in character” att jag blir helt lycklig, så konsekvent och välgjort, filmerna börjar tveklöst att rulla på näthinnan, ett sammelsurium av något känt, något bekant och något helt nytt. Det skulle blivit fyra ep det här, nu är det en dubbel-lp/enkel-cd (cd:n följer med de 250 första exemplaren av vinylen), Sospettos tredje, och det går inte att undvika att rekommendera detta. Filmmusik är ibland bättre utan film.

image Thomas Ragdale: ”Bait” (This Is It Forever): musik som började som soundtrack till Dominic Brunts skräckfilm med samma namn (premiär i september i år) men som Ragdale (som vanligen är halva worriedaboutsatan eller kallar sig Winter Son) gjorde om från att vara filmiska effekter till ett mer ambient, sammanhållet och vackert album. Och det här är rackarns trevligt, det drånas, det blir ibland Thomas Fehlmann, ibland Thomas Köner, hela tiden ett musikaliskt landskap som drar mig med. Och det ska vara avsikten, att filmmusiken i den här formen följer filmens känslolägen och handling, något vi får reda på post-september när den haft premiär. Det här är andra gången Thomas Ragsdale och Dominic Brunt samarbetar, till Brunts debutfilm Before Dawn gjorde Thomas också musiken. Och nu föreliggande filmmusik släpps digitalt och på kassett, men en kassett i bara 50 exemplar, inslagen i tejp, med skadade foton av offer från filmen m.m. – och så var det med cdr-utgåvan av musiken till Before Dawn också, den kom inslagen i blodiga bandage och hotellincheckningskort från det uppbrunna huset… Med tanke på att Thomas och Dominic träffades under inspelningarna av evighetssåpan Emmerdale (hos oss känd som Hem till gården – en serie startad redan 1972 och som aldrig verkar ta slut…) har de verkligen vänt sin kreativetet år ett annat håll. I vilket fall som, Ragsdales musik till ”Bait” är strålande och förtjänar cd-utgivning, methinks.

image Sisters Of Invention: “Navigating” (Oh Yeah Records): Malin och Karolina Almgren (med viss hjälp av sedvanligt utmärkte Jonas Kullhammar) ger oss sin andra cd med smäcker jazzpop med lika delar engelsk och svensk text, finurligt och genreövergripande, att de är ”multiinstrumentalister” har de flesta påpekat, men kanske glömt att de också multiplicerar jazzens uttryck med popens efterhängsenhet om än inte till något nytt så till något friskt.

image Witchers: s/t (egen utgivning): bjuder på litet artrockig pop (även om kvartetten säger ”influenced by The Mars Volta, Radiohead, Led Zeppelin, a smattering or prog rock and lots more”), blir en blandning av kanske de där två första, med Radioheads lyssnarvänlighet och Mars Voltas kraft och idéer, eller inte alls – klart är varje låt har en egen form, vi talar om god variation, nästan så man halvvägs in i skivan börjar undra vad som döljer sig bakom nästa hörn, en sympatisk debut.

image Ingfrid Breie Nyhus: ”Abstraction In Folk Art” (Lab): samtida klassisk musik som kränger över genregränserna. Nyhus är pianist, skivan innehåller tre stycken: Øyvind Torvunds titelstycke för ”piano, elektronik och kassettbandspelare”, Lasse Thoresens ”Solspill” och Asbjørn Schaathuns ”Nations”. Det första och sista från i fjol, mittstycket från 1983, alla tre har sin grund i norsk folkmusik, här uttryckt på tre distinkt olika sätt, men sällsamt begåvade, utan ett samtidsmusiksförkonstlande som alltid vilar som en risk, ett svärd hängande över komponist och interpret. Genuint fascinerande, en total saknad av effektsökeri, men mycket kärlek till det norska, det vilda, det oförstörda. Att Schaathun berättar att han som trettonåring brevväxlade med Knut Nystedt säger väl en hel del om målmedvetenhet och känsla, liksom att Nyhus med fin expressiv förmåga klär dessa bildrika minisviter i ett finmejslat pianospel. Rekommenderas å det bestämdaste. Varför händer alltid dessa spännande skivor i Norge?

imageThe Electric MZ: “Silent In The Murmur” (Einnicken): kom redan i vintras men inte i min postlåda förrän nu. Stefan Wistrand, saxofonist, ligger bakom, frijazzare som också har ett förflutet i bandet Memento Mori, men på den här skivan är det inte skronkandet som är i fokus, utan dansbarheten, det är många rytmförsök lyssnaren glatt utsätts för och oväntat traditinellt rockmedryckande långt från fjärdevärldstempo och Fela-aktigt sus. Fyra stycken inspelade 2013, a-sidans avslutande ”Coasting Along” är precis så självrefererande som man kan tänka sig.

image Stockholm Chamber Jazz (Daphne): är Staffan Mårtensson, klarinett, Jan Adefelt, bas, och Lennart Simonsson, piano, som blandar och ger med klassiska versioner av jazzstycken, jazziga versioner av klassiska stycken, kryddat med folkmusik och egna infall, egna tolkningar, egna arrangemang och två egna, mårtenssonska stycken. Det finns en lång, härlig linje från den svenska jazzens födelse där storheter radar upp sig som gett sig hän på samma sätt och givetvis finns det också en välsignelse i det. Friskt, traditionellt och inbjudande, som en slottsentré.

image ”Det vackraste” (Dominique Records): legenden Carl-Axel Dominique, piano, och cellisten John Ehde har spelat in vad som kunde vara en sockersöt recital med vad de kallar sina favoritmelodier, men Delius, Albeniz och de andra är något spetsigare än väntat; bra. Även: Mimi Terris: “Flytta hemifrån” (Calibrated Records): historiskt medveten snälljazz med mångbottnade berättelser; helt enkelt en fin andra-cd.

imageAvslutningsvis hittade jag en gratis-ep på Rundgång som också kom postvägen till universumnoll-Patrik, Slemlurks debut, ”Eremitens magiska äventyr” (egen utgivning), som börjar ypperligt med ”Kanal-Berras orkester” och fortsätter ge tyngd åt en välorganiserad prog som bara tappar fart i sista spåret. Slemlurken själv heter Tony Thorén, har skrivit allt, spelar allt, utom trummor (det gör Nils Jonsson).

Och sådant i progskivenyhetsväg som gör mig glad när jag läser det: “‘Quest for the Stones’ is Yak’s third studio album and will be released on 1st June from this website in exchange for a donation to Tower Hill Stables Animal Sanctuary.” Motiverar hoppeligen andra belopp i bandcamprutan än det lägsta önskade? Läs mer här.

- Jan-Erik Zandersson, jan-erik.zandersson@telia.com

Inga kommentarer: