Ja, det är urbota trist! Chris Squire har gått bort. Men musiken dör inte.
I samband med släppet av Fly From Here skrev jag några rader om min historia med gruppen Yes. Något bearbetad får den får bli min hyllningstext till Chris:
Jag står i evig tacksamhetsskuld till gruppen Yes och Chris Squire. Det är ett av de band vars musik betytt allra mest för mig. En grupp som öppnat dörrar inuti mig som jag inte visste fanns. Som gett mig upplevelser som nog bara kan beskrivas i religiösa termer. Yes är ett av de band som smittade mig med något som jag ibland kan se som en obotlig sjukdom.
Gruppens musik träffade mig när jag var någorlunda ung. Skottet tog i hjärtat. Och där sitter pilen ännu kvar.
När jag i dag lyssnar på musik når jag bara glimtvis fram till intensiteten i den upplevelse Close To The Edge gav mig, albumet som var mitt första möte med Yes. Det är den skönheten och styrkan jag letar efter i musiken. Likt en narkoman som ständigt längtar tillbaka till ruset i den allra första drogupplevelsen, men som vet att det aldrig kommer tillbaka.
Jag hade åkt för att hälsa på min kompis som gick gymnasiet inackorderad på lantbruksskola. Han var inte hemma när jag kom. På skivtallriken i hans lilla rum låg Close To The Edge. Jag satte ned nålen , plockade upp albumkonvolutet och slog mig ned i en fåtölj.
Först: tystnad…sedan: en utdragen och försiktig upptoning… en kakafoni av fågelläten och djungelljud, blandad med svirlande musik som stegras, stegras och … jag befinner mig plötsligt i en regnskog, tror jag, och sedan kraftigast tänkbara forcering på alla fronter, på alla instrument, åt alla hål samtidigt. Och en röst som plötsligt dyker upp ur tomma intet, ensam i detta inferno aahhh…
Och vilken röst sen!
Och sedan … sedan en nästan tjugo minuter lång resa vars like jag aldrig varit i närheten av. Med ännu mer av denna överjordiskt vackra röst, en avig gitarr, briljant spel på bas och trummor och nånstans i mitten en kyrkorgel. En k y r k o r g e l ! Men inte spelad som på konfirmationsundervisningens högmässor, utan furiöst och med en kraft som skulle få vilken kantor som helst att vilja sadla om till blockflöjt.
Ett svindlande äventyr, en världsomsegling under havet, en tripp ut i världsrymden, genom stoftmoln och galaxer. Jag överdriver inte om jag säger att jag svävade en meter över fåtöljen i det där rummet.
Omtumlad reste jag mig och vände på skivan. Och där, på sida två: And You And I och Siberian Khatru. JössesI
Siberian Khatru? Ingen hade nämnt att det alls fanns något sådant djur!
Det hela var som att likt en upptäcktsresande ge sig ut på havet, mot horisonten i tron att jorden är platt, övertygad om att man förr eller senare kommer att rasa utför kanten och dö – men under resans gång upptäcka att jorden inte alls är platt utan rund som en apelsin - och helskinnad återvända till utgångspunkten. Till samma plats, men som en annan människa. Härbärgerande en ny insikt om livet, universum och allting.
Mina dörrar hade tidigare öppnats på glänt av Uriah Heep och Deep Purple. Men detta var något helt annat. Något större, mäktigare, gudomligare. Deep Purple var på på sin höjd grundskolans mellanstadie. Det här var en avancerad överkurs på universitetet.
Dörrar och fönster slogs upp på vid gavel och jag klev ut i ett äventyr. Ut i en underskön trädgård där vad som helst tycktes kunna hända.
Efter denna upplevelse var jag inte densamme. Jag var klokare, rikare… ja kanske rentav en bättre människa. För alltid förvandlad av det musikaliska mirakel detta album är.
Decennier senare vandrar jag fortfarande omkring i den förtrollade musikträdgård som Yes och Chris Squire öppnade dörren till. Jag lyssnar på fågelsången på morgnarna och grodornas kväkanden om kvällen. Njuter av blommornas doft, smakar på frukter och bär, lyfter på stenar och klättrar i besynnerligt krokiga träd. I den trädgården växer det hela tiden upp nya plantor. Den ena märkligare än den andra. Där finns inga kända botaniska regler. Såväl vilda som ansade växter frodas sida vid sida…
Där växer Gates Of Delirium bredvid Awaken, introt till Roundabout och Starship Trooper och textrader som Love comes to you, and you follow…
Där finns omslaget till Tales From Topographic Oceans och Rick Wakemans monstruösa klaviaturspel på Yessongs efter att Jon Anderson introducerat honom - mr Rick Wakeman on keyboards…
Där finns Going For The One som jag köpte i Hamburg på väg hem från min första tågluff. Där finns det makalösa basriffet i Heart of the Sunrise.
Nu i kväll har trädgården blivit lite tommare, lite tystare …
Och det end jag kan säga är - tack för musiken, Chris.
