Det finns många mysterier i det här jordelivet (t.o.m. så många att Sparks en gång i tiden, på ”Introducing Sparks”, gjorde en låt på temat, ”Those Mysteries”), som vilket kom först, hönan eller ägget? vad fanns före universums födelse? varför måste det komma en ny bilmodell varje år? varför fortsatte inte King Crimson med den sättning man hade på ”Red”? Till listan kan givetvis läggas gåtan varför de kvarvarande (kvardröjande?) morgontidningarnas fåtaliga recensionssidor fortfarande upplåter plats till skivor man bara ger en eller två stjärnor/postryttare/glada gubbar/brunstiga enhörningar – varför inte, när papperet är begränsningen, bara skriva om de där självklara fyr- eller femstjärniga? Att Madonna utgett en ny skiva behöver inte nödvändigtvis innebära att den måste kommenteras om det finns en bättre från punkbandet Staketpissarna, eller hur? Dessa outgrundliga mysterier.
Förutom att lyssna på några volymer i serien ”Teen Rockin’ Party” just nu (ett dussin har kommit, och, nej, man köper dem inte bara för omslagen), kan jag just nu tänka mig att tipsa om ett av intressanta elektroniska artister fullkomligt nedlusat (som Adam Beyer, Four Tet, Richie Hawtin, Aril Brikha, Carl Craig, Joel Mull och 38 (trettioåtta!) artister till av samma dignitet/kvalitet) Into the Valley på Dalhalla 31/7–1/8 eller Uppsala Progressive Rock Festival (jepp, skönt att vara i Sverige…) 8/8 med Ragnarök, Me and My Kites, Brother Ape, Oglin och Peter Bryngelsson. Men först festivalsommarens höjdpunkt, Psykjunta 12–13/6, där artistuppbådet är fastställt och några rejäla överraskningar väntar besökaren – och sedan far vi rätt ut i skogen till Tivedstopia. You game?
Över till vaxen, artefakterna, skivorna, de beständiga konstnärliga avtrycken fjärran diffusa, förgängliga ettor och nollor:
Norska Gentle Knife är en progensemble från Oslo med nästan en numerär som ett fotbollslag, till detta kan läggas ett gäng avbytare, här kallade gästmusiker. Den självbetitlade debuten (Bajkal) är ett konceptalbum i åtta delar om en vandrare som fastnar i en förtrollad skog och den här symfonirocken är skön som en skogstjärn, mycket för det veritabla batteri med instrument som finns i ljudbilden (men med gitarr och synt i förgrunden, liksom den jämställda sången – även om jag mest fastnar för den kvinnliga). Varierat värre, med såväl den nordiska (kan man nog säga) progen med svårmod och svärta, de lätt igenkännbara Flower Kings-partierna (sentida FK, inte Andrew Lloyd Webber-FK) och något som återfinns i den retrodoftande, PFM-inspirerade moderna italienska progen, men också utrymme för experimenterande och något som övergår i det som kan kännas igen som jazz, välvalt bleckblås här och där (tvärflöjt, trumpet etc.). Stämningslägena där i den förtrollade skogen skiftar och musikens berättande karaktär ger oss ledning och vägvisning. Fin debut, numera väntar man sig inget annat av ett nytt band i vår genre.
Rysk postrock, kan det passa? Postrock med stora känslor, med långt ifrån enbart gitarrmattor.
IWKC:s (står för I Will Kill Chita) tredje album “Evil Bear Boris” (Long Arms) är närmare det neoklassiska med känslosamma stycken och en kammarmusikalisk sättning, kanske i en brytpunkt mellan symfonirocken och postrocken, där gitarrerna förvisso för sitt framträdande liv, men där cellisten Artem Litvakovskij återfinns med något vackert, romantiserande, bland andra musikanter. Det blir stora gester, stora känslor, det är lätt att sugas in i den här spegelbollsmusiken där det sköna får ta plats, ingen dissonans men än, än en gång, i det tema jag gissar mig till ligger bakom skivan. Harmoniskt, skönt, medryckande.
John Mooses självbetitlade album (Anlesser) har väckt visst mediaintresse, eftersom det först släpptes som en app som startade först när man var tillräckligt långt ut i skogen fjärran civilisationens störande inslag. Må ha varit ett sätt att skapa uppmärksamhet, men det här är verkligen musik att njuta på ort och ställe i stora skogen, i friden under en gran eller vandrande i en vårlig bokskogs kyrkvalv – även om jag, därute i naturen, föredrar naturens egna ljud. Men du fattar. John Moose är närmast ett miljö- och naturmedvetet alter ego för kvintetten från Hagfors. ”När vi började göra musik så ville vi ha ett tema. Ingen av oss hade fått hjärtat krossat, så det fanns inget sådant att skriva om,” säger sångaren André Szeles i en intervju jag fångat på nätet och däri ligger en del av förklaringen. Jag tycker de lyckas väl med denna skiva mitt emellan Bon Iver och Dungen, där naturromantiken i Henry David Thoreaus efterföljd exponeras och får svärta av att vi människor anstränger oss väldigt mycket för att förstöra naturen, men att detta vanbruk kommer att slå tillbaka och skivans avslutning leder oss mot skampålen, den eviga skampålen.
Lymlands ”Rymdar” (A Tenderversion Recording) är duons (som är Sonja Perander och Jerker Kaj) andra och det låter bekant, nöjsamt bekant. Stillsamt instrumentalt i denna generösa genre av slik musik från inlandet, vare sig det är Barr eller Erik Enocksson. Det stannar i bakgrunden allt som oftast, ibland griper en slinga tag, ibland är det något skönt under ytan, bildskapande, humörsbaserat sådant. Det kommer snart en film som vill ta till sig den här musiken.
Från Finland kommer Sammal och deras senaste heter ”Myrskyvaroitus” (Svart), den sällar sig därmed till raden av titelmässigt obegripliga skivor från vårt grannland och sällar sig också till den långt kortare rad av skivor som minner om det som utgavs på Love Records en gång i tiden, vackert så. (Inledande låten ”Stormvarning” är förvisso på svenska!) Efter en fullängdare och en ep, båda självutgivna, har nu ett skivbolag tagit bandet under sina vingar. Hur det låter? Det låter mycket tidigt sjuttiotal, det låter mycket folkligt inspirerad prog, det finns en bra bas med just bas och trummor för att också öka på svänget här och där, men en samlande tanke är att skivan minner om hur det var på den tiden det fanns en nålsöga att ta sig igenom för att bli utgiven, därav en genomarbetad skiva med de bekanta och önskvärda progressiva förtecken vi vill ha: innovativa melodier, stämningsbyten men inte många taktartsditon, rimligt vettiga texter (tack, Google Translate!), stämningar som i gabadinbyxor och skjortor med stora slag, klädsam gitarrnoodling, orgel och, voila! en dekokt vi gillar.
“Stockholm Connection” (Umlaut) är en trippel-cd med återutgivningar av lp:s: ”Rotationer för stor orkester” (1970), ”Kostym” (1977) och ”Girls from Småland” (1982). Sådan motståndskraftig musik gör mig engagerad, det här är improviserat, högeligen taggtrådigt. Första skivan är musik av Sven-Åke Johansson för många musiker och förvisso är graden av improvisation hög, men jag antar att det skrivna är tillräckligt styrande för denna larmande hop, Johansson återkommer på de två andra liveinspelningarna tillsammans med tenoristen Bengt ”Frippe” Nordstrom och, på den tredje, pianisten Alexander von Schlippenbach. Utan att läsa det utförliga, genomarbetade texthäftet kunde jag föreställa mig hur mottagandet, både av konserterna och av skivorna, var på sin tid, för dem som inte hade exempelvis Fylkingen i blodet. Häftet har återgett samtidens reaktioner och de är både givna och inskränkta. Man undrade nog rätt mycket över vad musik egentligen var om den låter som dessa, stundtals, oljud, samtidigt glömde man det som t.ex. Ennio Morricone sysslade med i Gruppo di Improvvisazione di Nuova Consonanza (1964–1980) och annat, innan mycket av den här musiken blev, tja, rätt fånig. Det här är musik som aldrig kommer att ha en stor publik, aldrig kommer att ha något koppel som det rycks i, men lyssnar du med öppna öron hittar du säkert, precis som jag, det som ger något och det som låter bli.
Nuaias “Belong To The Moon” (Boogiepost) är ännu ett exempel på en cd som är lp-lång. Kanske har lp:ns renässans även medfört att utgivningarna blir tajtare, att femton–tjugo minuter musik per vinylsida både begränsar och fokuserar skaparglädjen på ett annat sätt än presumtiva 80 minuter som ”måste” fyllas så inte någon surmulen recensent talar om för litet musik för pengarna. Nåväl, Nuaia är en trio från båda sidor Öresund, Sofie Norling (sång och liveelektronik), Mika Forsling (elgitarr och liveelektronik) och Michala Østergaard Nielsen (trummor och annat som går att slå på) som gör en väldigt egensinnig, vacker musik på denna deras andra fullängdare, konstpop i form av de möten dess utövare haft med jazzen (David Sylvians senare skivor, The National, Sparks, Radiohead med ”Kid A” är några som sökt och osökt trillar ner i huvudet, blandad med triphop, norska Susanne Sundfør, danska Sølyst eller här hemma: Won, Elias Krantz och andra). Vackert, försiktigt, ensartat. Gillar.
Mer Malmö: kvartetten Makross’ andra, rimligt döpt till “Kapitel 2 – Vilken lycka” (Havtorn), är också något jag gillar, rena inkörsporten till varierad musik med tvenne saxofoner, alt och tenor, i fonden (trummor och bas bakom, Maggi Olin gästar på piano) och som skulle kunna lura oss att tro att det här jazz, när det är så här roligt. Släktskapet med vår favoritgenre finns där, Rasmus Nyvalls sax minner om det han gör i Demoner (men en bit kvar till det mer motståndsmässiga från hans utmärkta soloskiva – och givetvis återfinns hans i ett halvdussin konstellationer till, se nedan, t.ex.), men framför allt är det här underhållande, välsignad jazz balanserandes mellan uttänkt och påtänkt, mellan tung, amerikansk tradition och något som bara återfinns på våra breddgrader. Och så den där glädjen, den är viktig.
Ramus dyker också upp som medlem i Edvard Bišof Quintet, skivan heter ”Because Of Love” (Havtorn). Edvard är kanske inte en crooner i den klassiska jazztappningen, men det här är en happy-go-lucky-skiva med idel nyskrivet (av Bišof) med sättningen sax, trummor, bas och piano som understöd till Edvards flämtande sång. Funkigt, svängigt, skojigt, som en nedskalad Nisse Landgren-skiva, på något sätt. Nyvalls sax har mycket att säga till om när det gäller att få fart på den här skivan, driver nästan piano och trummor/bas framför sig, Rasmus har verkligen framtiden för sig. Framför sig.
Lims skiva ”Disembodied” (Kopasetic) är musik fylld med motstånd; saxofon, gitarr, bas, trummor – alla för de ett eget liv för helhetens skull, noga uttänkt, men hela tiden med ett tydligt motstånd, att inte bli älskad, att inte fastna, att inte bli tagen för given. När jag såg kvartetten live på Folk å rock i Malmö blev det så tydligt, med ojämna trumtankar, en i ett eget universum varande bas, en central saxofon och Samuel Hällkvists karakteristiska gitarr, noterad. Alla får samma utrymme i de här fyra improvisationerna (nåja, det tror jag så mycket jag vill på…) och samspel och dynamik minner om att de har en, i valda bitar, lång historia tillsammans till tre fjärdedelar (det var rätt länge sedan första skivan, av hittills tre, kom). Skivans och styckenas titlar är lånade från Jean Baudrillards essäer, de som talar om ”terrorns våldsproduktion, en våldsamhet utan motpart, våldsamhet vars enda konsekvens blir hat” och kvartetten framhåller att fantomvåldet författaren skriver om rubbas om människor möts i lyssnande. En vacker tanke – om Lims musik når dit vill jag låta vara osagt, på gott och ont, men musiken lämnar nog ingen oberörd och det är en vacker början, fjärran konsumtionsmusiken och strömningssajternas produktplacerade spellistor.
Det tar tid att vända på titaniclika, multinationella skivbolag, men Universals klassiska avdelning har börjat haka på det de fristående etiketterna ägnat sig åt i flera år vid det här laget, vare sig det handlar om att återutge legendariska inspelning på vinyl, ge möjlighet till nedladdningar med studiokvalitet eller äntligen ha nyinspelade skivor med musik av Stockhausen i sitt sortiment (hoppeligen mer om det nästa gång). Förvisso har man också skaffat nyare, hippa tonsättare, men när man valde Max Richter känns det som man närmast dragit lott; Nils Frahm eller Poppy Ackroyd hade varit mer genomtänkt. Och så finns det ju de gamla beprövade, men i framföranden som ter sig både definitiva och inte. Vivaldi har skrivit ett enda stycke för mandolin, ändå lyckas Avi Avital på sin Vivaldi-skiva (DG) fylla hela med just mandolin-Vivaldi. Transkriberingarna står som spön i backen, det blir stundtals förvånansvärt likartat, men Avis hantering av sin lyra (sic!) kan man inte klaga på, ej heller Venedigs barockorkesters understöd eller gästande solisters insatser (cembalisten Mahan Esfhanai går från klarhet till klarhet).
Mer klassiskt att nämna är en skiva med uteslutande samtida gitarrpreludier från Norge, tre tonsättare ligger bakom (Trygve Madsen, Kjell Marcussen och Bjørn Bolstad Skjelbred), Roy Henning Snyen spelar (en ny bekantskap för mig) på en Lawo-cd. Här finns nog alla upptänkliga gitarrspeltekniker representerade, hela tiden exceptionellt välspelat, med en dynamik värdig vår egen Stefan Östersjö, men även de mest krävande styckena är hela tiden ömt fallande i öronen. Livkraftigt och smalt. Lawo har också utgett en sprittande, välspelad cd där ensemblen Barokkanerna bjuder på ”Totally Telemann” med fyra konserter och en svit ur Georg Philipps musikaliska ymnighetshorn, liksom en orgel-cd där Anders Eidsten Dahl spelar axplock ur Egil Hovlands omfattande opuslista och vi möter både sakral eftertänksamhet som taggtrådstankar (”Elementa Pro Organo” från 1965/66 – som också gett namn åt cd:n).
Lawo är verkligen ett lysande exempel på hur ett skivbolag både kan ta hand om de nationellt intressanta verken och öppna för tolkningar av internationella genrefavoriter. I sammanhanget kan också likaledes norska bolaget Aurora nämnas, som släppt trombonisten Sverre Riises cd ”Snarks In The Kitchen” med verk just för/med detta instrument som solist, både nyskrivet av Jon Øivind Ness (som ”The Dangerous Kitten”, nära Zappa, ej?) och Ørjan Matre och mer historiskt erkända: Arne Nordheims två Lewis Carroll-inspirerade stycken ”The Hunting of the Snark” och ”The Return of the Snark” där trombonen ska låta som varelsen i fråga – verkligen ”An Agony in 8 Fits” som Carrolls undertitel är till den första dikten. Kul, utvecklande skiva, man får inte glömma vår egen trombonist par excellence, Christian Lindberg, i sammanhanget, det finns rätt mycket samtida musik skriven för trombon, men få som spelar den.
Stefan Klaverdal är en tonsättare som hela tiden har nya uttrycksformer, är kreativ och underfundig, hittar nya vägar. Två nya skivor aktuella, den första ”Ser du människa?” (Dynamik) var ursprungligen en interaktiv ljudinstallation i kryptan i Lunds domkyrka som invigdes på hösten 2012 och som sedan satts upp/ställts ut på fler ställen. Skådespelarna Kerstin Andersson och Matthias Thorbjörnsson hade då läst in texter av Olov Hartman, Arne H. Lindgren, profeten Hesekiel och Uppenbarelseboken och så har Klaverdal utifrån detta skapat sitt välljudande verk som det nu finns en mer permanent version av på cd, där bara bibeltexterna av det talade materialet finns kvar, Kerstin Andersson har kompletterats av Per Löfberg. Det här följer vår genuina svenska tradition i text-/ljudkomponerade allt sedan sextiotalet och Stefan hittar nya vinklar och vrår för ett inkännande och ifrågasättande material. Det finns hela tiden en underliggande ton och de totalt upphackade texterna blir mer rytmer än budskap, nära nittiotalets glitch.
Den andra skivan har Stefan gjort tillsammans med Håkan Lidbo och den heter ”Contemporary Composers Play Love Ballads vol 1” (True Love Records) och min spontana reaktion var: ”hur man kan göra något så intressant av ett så hemskt grundmaterial?” Här har de tagit hiskeliga, smetiga men kommersiellt framgångsrika, kärleksballader från Whitney Houston (”I Will Always Love You”), Chris De Burgh (”Lady In Red”), Foreigner (”I Wanna Know What Love Is”) med flera och stöpt om dem, från funktionsmusik till något där någon form av kärna kanske framträder, fyra låtar vardera har Klaverdal och Lidbo dissekerat. Säkert provocerande för vissa, men ett formexperiment som jag tycker funkar – i alla fall en gång (Lidbo har ju gett sig på den dåliga smakens musik flera gånger tidigare, tolkat Melodifestival-låtar och annat allmängods, många gånger utan att egentligen tillföra något mer än några frågetecken). Men en av kulturens uppgifter är ju att ifrågasätta. Vem glömmer Camper van Beethovens ”Tusk”? Prova själv, av upphovsrättsliga skäl finns den bara på Soundcloud.
Mer sprött, vackert, småsmutsigt som en vintrig fönsterruta om våren. Nat Hawks kommer från Brooklyn, kallar sig för Palku och utger skivor i rad på cd, lp och kassett, hela tiden med en sak framför ögonen, enligt uppgift: att göra sorgsen musik, oavsett vilka/vilket instrument som finns att tillgå. På nya ”Alku Tonien” (Aagoo Records/Rev Laboratories) lyckas han väl med tassande, stillsamma stycken, piano och annat i förgrunden, ljud fångade från kända och okända källor, inlemmar sig fint i raden av Nils Frahm-/Max Richter-skivor, gav vackra drömmar när jag hade skivor som dagsavslutning, får leta mig bakåt i hans produktion, i den mån det är möjligt. Lyssna här.
Philippe Petits ”Multicoloured Shadows” (Aagoo Records) är ren och skär elektroakustik, en spretig, direkt skiva där ljudens ursprung inte spelar någon roll. Ok, han använder en kazoo som han låter genom och behandlar med filter och annan apparatur på de två första styckena – men det är bara en del av sanningen. Han skramlar på saker, gör onämnbara saker med en gitarr, släpper in både piano och ballonger. Ovetande om allt detta är det som att ta en promenad i ett ljudrum konstruerat på t.ex. Ircam eller på EMS, hörlurar ger dig en känsla av närhet och beröring. Dessutom, om inte cd är något du dagligdags köper, så finns skivan som vinyl, som bildskiva. Fantastiskt, verkligen, fantastiskt. Det finns en ocean av musik, kunnande, kreativitet och små artefakter där ute som du måste leta rätt på. Lyssna här.
Ett avslutande tips är Journeys gitarrists nya soloskiva. Neal Schon har släppt dubbel-cd:n ”Vortex” (Music Theories Recordings) som inte alls låter som Journey (bara så du vet), utan är en högst varierad odyssé över arton låtar där många är mellan fem och tio minuter långa, ute i ett fusion-land, ibland hårdrockande, ibland på besök i mellanöstern, men väldigt mycket gitarr, hela tiden. Intrikat och intressant, mer än väntat.
