Se det som ett mellanspel. Se det som en förkortad tipskupong, med musiktips som kanske snuddar vid en artrockande genre eller bara finns för att musiken i fråga är för bra för att gå förbi. Idel hemmasegrar, inga garderingar. På samma sätt vill jag påminna om att startuppställningen på ”Electric Moon Fest II: Tivedstopia” 3–4 juli med Agusa, Death Hawks, Tentakel och Gösta Berlings saga bland andra slår det mesta kan du få se på ett och samma ställe i sommar, Psykjuntan undantagen, givetvis.
Men alltså några skivor av det mer självklara slaget, bara att kryssa för. Suuns + Jerusalem In My Hearts självbetitlade (Secretly Canadian) samarbete är ett märkligt möte mellan ett punkband och libanesen Radwan Ghazi Moumneh med sina kopplingar och affärer med Godspeed You! Black Emperor (men både han och bandet befinner sig i Montreal, alltid en bra början, en grund att stå på), så i studion finns litet konstnärligare punk som möter olika former av arabisk musik i både smått postrockande tillstånd, kryddat med folkmusik från Moumnehs hemland och krattiga inspelningar av traditionella syrianska bröllopssångare. Med mera. Det här blir en sorts åttiotalsplastmusik som möter skrapig Czukay och jag vet inte allt. Prova.
Sacri Cuoris “Delone” (Glitterbeat) är den italienska combons lyckade försök att, inspirerad av 60- och 70-talens filmmusik, göra likadan, landskapsskapande och jazzig, eller något annat. Och det vimlar av gäster: Evan Lurie, Marc Ribot med flera. Hemskt lyckad tidsresa som gör att det fortfarande är intressant att leta skivor med musik av Piero Umiliani. Tänk om vi hade haft ett liknande musikaliskt arv från svunna tiders filmmusik att gräva ur, att göra till något nytt. Men visst hade det varit roligt med nyinspelningar av den fyrtiotalsmusik som t.ex. Lars-Erik Larsson skrev vid sidan av för Svensk filmindustri, till filmer med enkel handling och soldränkta ängar.
Polar Bears minimala jazz på “Same As You” (Leaf) kanske också är lån från ett svängande sextiotal, men trummor, bas, dubbla saxofoner etc. ger en annan stämning, men med sväng, ännu en märklig skiva som inte går att placera i något fack i någon skivaffär.
Leaf fortsätter göra bra ifrån sig med få duds.
Nils Frahms “Solo” (Erased Tapes) kunde man ladda ner gratis tidigare i våras, nu har cd:n kommit och det är så den här pianomusiken ska upplevas, Frahm fortsätter i fotspår trampade av Tim Story och Harold Budd för att skapa en modern solorepertoar i likhet med Max Richter och Poppy Ackroyd eller något utgivet på Denovali. Det här är musik att placera i rummet som en stämningsskapare, en musikalisk luftrenare, och om han skapar viss svärta mellan varven, är det ett helt rumsligt uttryck som bara påminner inte tynger.
Tarwaters “Adrift” (Bureau B) spelar litet i samma genre, fast närmare den där ”musik till övergivna urbana landskap” som jag så lätt fastnar för, inte minst när musiken kommer från Berlin (och en monokrom bild av en övergiven flygplats på omslaget givetvis är Tempelhof); det blir lån från sådant som kunde varit postrock, det är historiskt nedtyngd musik med det som ligger nedkokat i bottnen av kitteln från typiskt tyskt (den musik Edgar Froese och andra uppfann i slutet av sextiotalet i brist på annan, som motkraft till tanzmusik och Wagner) och annat som har elektroniska rötter.
Bland de definitivt-utanför-prog-genren varande skivorna som bör omnämnas för njutning och bildnings skull finns Bill Fays ”Who Is The Sender?” (Dead Oceans) som är hans andra comebackskiva (typ) och den som inte känner livet tappa fart i hans sällskap har en känslolös själ.
C. Duncans (alltså Christopher Duncan) debut ”Architect” (Fat Cat) är något som spänner över alt-country till något som minner om sådant som har konstmusik som influens, en varm korsbefruktning. Commando M. Piggs ”När dom dumma har fest” (Ögla) är en ren och skär comeback och det låter som de har rejält roligt nu när de behärskar instrumenten bättre än på t.ex. den i mina öron legendariska självbetitlade (men med M:et utskrivet som ”Musse”) debuten 1991, jag förstod aldrig varför detta goda band inte blev lika framgångsrikt/känt/intäktsgenererande som Lolita Pop (och visst är jag färgad, ett band som hade Peter Puders från TT-Reuter etc. etc. i sina led kan ju aldrig göra fel!).
Vill du bli deprimerad på allvar denna vackra vår/försommar, så är David Kauffmann & Eric Caboors ”Songs From Suicide Bridge” (Modern Classics) återutgiven, ursprungligen släppt i 500 ex 1984, vacker så det förslår och med texter som definitivt kan fungera som incitament att hoppa från den där bron.
Eller Hugo Race & The True Spirits senaste “The Spirit” (Glitterhouse) i en dussintalet skivor lång karriär, gammaldags, skitig blues, litet Motown och så modern elektronik i ett oheligt giftermål, som om Calexico sålde sin själ och samtidigt svängde ut byxorna.
Eller varför inte litet ökenblues på Terakafts nya ”Alone” (Outhere)? På något sätt känns den här skivan mer genuin än de andra i genren, men det är nog bara jag.
Nosaj Things “Fated” (Innovative Leisure) är Jason Chungs tredje och här är vi i en blandning av analoga, elektroniska retrospektiv och långt modernare rytmer än de som nått Warp och släktskapet med Unknown Mortal Orchestras “Multi-Love” (Jagjaguwar) känns inte så konstigt, även om det inte var tänkt så, i det sistnämnda finns också vindlande kosmische elektronik och det som alla tjatar om idag men sällan levererar: rejäla stänk av psykedelika.
Åter andra uppfyller sina drömmar, som DJ Cam som alltid velat göra musiken till tv-serien Miami Vice och som nu gjort det, inofficiellt och fjärran Jan Hammer (Inflamable Records), men tydliga spår, ja, traktorspår, av åttiotalselektronik förklädd till house. Han ser skivan som sitt anspråkslösa förslag vid en nyinspelning…
