Melodiskt oväsen. Eller så kan man kalla det för musik. Hooffoot. Måste nämna deras debutskiva en gång till efter att ha sett deras releasespelning på Grand i Malmö häromveckan. Måste nämna att ljudkvaliteten på lp:n är fantastiskt audiofil, att Christoffer Lundquist fått till en detaljerad ljudbild som förtjänar efterföljare (det finns skäl till att hans studio inte heter ”Joyride” utan ”The Aerosol Grey Machine”, att hans favoritskiva inte är ”En händig man” utan ”The Lamb Lies Down On Broadway”).
Och som om lp:n, både musikaliskt och ljudmässigt, inte vore nog, är Hooffoot en snortajt upplevelse live och för den som regelmässigt lyssnar på t.ex. The Flower Kings eller Kaipa av idag, vore nog en genomlyssning av Hooffoots debut en uppenbarelse, de är tveklöst i topp bland svenska progressiva band, en musikdiamant som för få upptäckt. Än. Och som inte detta räckte, kommer det snart också ett nytt album med Agusa, ett band som också är med i startuppställningen på årets Roadburn.
Eldberg är ett gäng hyfsat unga isländska musiker som debuterade 2011 med en skiva som låter progressivt sjuttiotal à la de litet tyngre grupperna från dåtiden, de litet mer långhåriga, de litet mer hårt svängande, som svenska Trettioåriga kriget eller Råg i ryggen – eller som de själv skriver: ”We play powerful post-progressive rock with an old style sound.” Och de sjunger på isländska, när hörde du progressiv musik på det språket senast, och med en debutskiva utgiven av ett chilenskt skivbolag? Det är en liten värld. 2008 bildades bandet, medlemmarna har bytts ut i viss omfattning, nu dags för ny skiva, ”Þar er heimur hugans” (som Google översatte till ”Det finns en värld av sinnet” – jag får erkänna att min isländska inte är vad den borde). Och det här är något som överfaller mig, glatt tar jag till mig orgel (mestadels hammond-), piano, gitarrer, fiol, trummor, taktarter som vore de tunga jeansjackesjuttiotalet tillbaka. Stundtals snällt, obegripliga texter, inga långa låtar (längsta knappt fem minuter), som en isländsk blandning av Camel och BJH, kanske, men så finns de tyngre partierna, inte hårdrockstunga, bara progressivt tunga, låter ibland som svenska Atlas’ skiva ”Blå vardag” eller som, igen, Råg i ryggen. Eller legendariska (jomen!) Sinkadus (jodå, de lever, spelar i Soignies i Belgien nu i april). Eller gör en storslagen ballad som ”Handan misturs mána”. Allerstädes närvarande hammondorgel, klaviaturdriven prog av bästa märke, inte för intrikat, men, som sagt, melodiskt kraftfullt och snygg producerat. En ny favorit jag kommer att återkomma till.
Och på tal om Chile, därifrån kommer Inmateria som på sitt självbetitlade debutalbum gör smäktande, storslagen, påminnande, vemodig progressiv rock av ett underbart symfoniskt slag. Ett konceptalbum på det övergripande temat, om Gud finns, varför finns det då så mycket ondska i världen? påminnande om några av de yngre italienska förmågorna jag stött på på senare år, där det både är långa sekvenser som får vrida och kränga på känt manér, men kopplat till både tyngd och filmiska sekvenser, en tydligt bildsatt skiva där sångerskan Solange Sosas kraftfulla röst ger den dimension som lätt saknas när gitarr, bas och trummor ligger i tung framkant i ljudbilden. Välskriven musik, välproducerad utgåva, omsorg verkar ha varit ett ledord, även där det progressiva lånar utrymme till popmässiga övergångar eller där elgitarrövertaget, som i ”Flotar”, skapar något som Pink Floyd skulle varit glada om de kommit på post-Waters. Förtjänstfullt, tacksamt regressiv progressiv musik, med andra ord, väl medveten om sitt ursprung, men utan att låta det hindra kreativa lösningar som för musiken framåt. Njutbart är bara förnamnet, att få vegetera i detta obekanta i bekanta kläder. Tyvärr finns skivan bara att tillgå digitalt än så länge, men den förtjänar en mer permanent plats i cd-format.
Nocturnalia hette inte så på förra skivan, debuten, då de kallade sig ”Nocturnal”. På ”Above * Below * Within” (Gaphals) är det inte så mycket som skiljer sig från förra besöket. Fortfarande fem grabbar från Linköping som spelar en hårdare men något melodisk rock med rötter i sjuttiotalet (alltid detta sjuttiotal), fortfarande blir de smått progressiva när låtarna får tidsmässigt utrymme, fortfarande en ljudbild som på gott och ont härmar mer psykedeliska tider, fortfarande smäktande lugna stycken och inte alls oävna rifforgier när den andan faller på. Mer än gångbart, skulle jag säga, och roligare än många av dåtidens inspirationskällor. Om nu nästa skiva bara blir långa, progressiva rockstycken skulle jag inte bli förvånad…
Gov’t Mule fortsätter sitt roande tjugoårsfirande, två skivvolymer till har kommit. Sedan tidigare finns två, en med deras partyversioner av framför allt Pink Floyds musik, dels eminent konsert med John Scofield – nu en trippel-cd med dvd med ”Dub Side Of The Mule” där en konsert från New York 2006 har mestadels reggaecovers, samt ”Stoned Side Of The Mule”, en utgåva som bara finns på vinyl och som, som titeln antyder, tar sig an Rolling Stones på ett sätt som definitivt är giftigare än ursprungets. Kul killar, det här! Ett kvalificerat partyband, nöjet är på alla sidor.
I väntan på invasionen, kan man lyssna på rysk musik, för att liksom vänja sig. Eller bara för att njuta. Vespero är ett band som stått ut med varandra i många år vid det här laget och senaste skivan ”Fitful Slumber Until 5 A. M.” (R.A.I.G. Records) är en fortsatt progressiv vandring på en utforskandets stig – i det här fallet vårt undermedvetna, det som sätts igång när vi drömmer. Och det märks, musiken vindlar sig iväg, aldrig riktigt stilla, men klaviatur och småvandrande delar av styckena (som den femte delen av detta sammanhängande, cd-långa stycke) avlöser de kraftfulla, intrikata progrockorgasmerna. Så fantastiskt fullödigt på denna deras sjätte skiva, instrumentalt rakt igenom, inte en lugn stund, bara något man andlöst följer i spåren, uppfinningsrikedomen går före.
James Petralli lämnar White Denims krautiga rock för ett slag för att bli Bop English och släppa från sig den över hela kartan varande “Constant Bop” (Blood and Biscuits) – som också låter som White Denim ibland och givetvis har besök från gruppmedlemmarna från tid till annan (men aldrig tillsammans). Och han släpper sargen helt, här är det trånande pop i ELO:s efterföljd, kanske country, jazz från tider som svunnit hän i ett rökigt källarmörker, något som kunde varit en trottoarsjungande Dylan, krautförsök, instrumental kärlek till sådant bara musiker brukar älska, även något som, vilket förvisso inte är troligt att James vet om, minner om Janne Schaffer – ja, du förstår, här har han samlat på sig det han nog inte får utlopp för i de vita jeansens rocktempel, men vi kan njuta av en fullgången men härligt influensmässigt spridd skiva. Ursprungligen var det 28 låtar, kanske kommer en deluxeutgåva med allt eller så får vi ”bara” oss delar av det outgivna till livs live, vem vet? Ibland undrar jag vad dagens unga musiker ska använda som inspiration när de hör en sådan här cd (eller en gulspräcklig lp som också finns), om det blir andragenerationens källor som tar överhanden och influerar och därmed drar musikens vattenkvarn ännu ett varv?
Improvisationsmusik som inte låter improviserad? Nu är vi där igen, en trio från Oslo (igen!), Jonas Cambien, piano, Jan Martin Gismervik, trummor, Katrine Schiøtt, cello, och från Frankrike klarinettisten Xavier Charles. Det blir kanske så när det är musik som vandrats med på livescener innan den förpassats till låst cd-form, konserterad 2012, inspelad 2013. De kallar sig Platform och skivan heter ”Anthropocene” (Va Fongool) och det är samtida bordunklanger, piano preparerat i Cages efterföljd, en rent minimalistisk musik som stillsamt kränger – om det nu är rätt ord när det finns en klarinett närvarande. Allt akustiskt, vad jag kan höra, inget som förstärks eller förvrängs elektroniskt, varken på scen eller i studion. Och skivtiteln är talande, gruppen har ett budskap på debuten, inte bara ett musikaliskt:
”Antropocen är en föreslagen geologisk epok. Den har ingen vedertagen gräns, men kan räknas från industriella revolutionen på sent 1700-tal till nutid, och definieras som den tid då människans verksamhet globalt har påverkat jordens klimat och ekosystem, bland annat genom global uppvärmning. Antropocen föreslogs år 2000 av nobelpristagaren och atmosfärskemisten Paul Crutzen, som ser mänsklig påverkan av jordens miljö som så signifikant att det motiverar införandet av en ny geologisk epok. Ordet blev först använt på 80-talet av den amerikanska forskaren Eugene F. Stoermer. Den italienske geologen Antonio Stoppani föreslog redan år 1873 att människans påverkan på naturen hade påbörjat en ny geologisk epok som han kallade antropozoikum. Stoppanis förslag ignorerades och ansågs ovetenskapligt av hans samtida – han var här alltför långt före sin tid.”
Platform är kanske inte före sin tid, men de är ännu ett exempel på hur organiserad improviserad musik kan låta, hur en föregiven formlöshet ger andra musikaliska perspektiv när friheten inte är så obunden som det kanske var tänkt.
Klabbes bank är gamla favoriter, som för varje skiva tagit allt trängre stigar mot ett postrockande experimenterande fjärran de jazzambitioner debuten antydde för många år sedan (elva år sedan: ”Musik för sånna som mormor & morfar”). Klas-Henrik Hörngren är smått genialisk i sitt sätt att skapa denna energirika, uppslukande musik som på nya skivan ”Z” (Hoob) klart påminner om att postrocken idag tar sig många uttryck, att hela spektrat är relevant, från drånande undergångsmusik hos Godspeed You! Black Emperor till påträngande snällhetsifrågasättande hos Explosions In The Sky – eller varför inte den ebb och flod som de nyazeeländska favoriterna Jakob består oss med? Någon skribent gav Klabbens banks nya skiva titeln ”postjazz” men då tror jag man missar målet, postrocken är det som kom efter den fyrkantiga jazzen, när jazzen blev fusion, när rocken blev artrock, men när besättningen kunde vara liten, stor eller bara överraskande. Men vad finns i en sådan beteckning, om inte bara en bred antydan om vad det kan vara? På deras femte album är det en egenhändigt skapad svensk postrock med analoga syntar i ett absolut centrum, jazzens bleckblås, den elektroniska musikens akademiska eller oakademiska nyskapande och ett vemod som snyggt placerar detta i den av mig tidigare så omhuldade men helt vansinnigt spretiga hitte-på-genren ”svensk instrumentalmusik”, i ett storskogslimbo med nedlagda lanthandlar och 70-vägar. En av årets bästa svenska skivor så här långt, nästa skiva måste Warp utge om musikpromenaden fortsätter i den här riktningen.
Hon heter Anne Marte Eggen, hon är basist och kompositör, bandet heter We Float, skivan heter ”Silence” och skivbolaget är lilla fantastiska Havtorn Records i Malmö. Trummor, piano och sång kompletterar bilden av den sortens jazziga pop eller poppiga jazz som på tok för få utövar, som är roligare än allt som t.ex. Rigmor Gustafsson någonsin spelat in i genren; mer unikt, mer tilltalande, varmare, personligare, mer attraktivt. Det här är en spänstig skiva, spänstig musik, Filip Bensefelts trummor accentuerar ett sväng som Eggen plockar fram, pianot (Fanny Gunnarsson) drar en linje från Svensson till Johansson via sextiotalets pop, Linda Bergströms sång ger textmässig dimension eller blir ett eget svävande instrument. Av någon anledning får det här mig att fläckvis tänka på Gösta Berlings saga, av någon anledning, inte minst inledningen, kan vara den försiktiga uppbyggnaden, kan vara pianot. Det här är bra, det här kunde varit filmmusik till något manus av Jan Fridegård eller Karin Boye, får mig att tänka på lägenheter som fortfarande har badkar, medaljongtapeter, en öppen baklucka på en smutsgul Volvo 145. Som sagt, en bra skiva från ett kvalitetsmässigt konsekvent skivbolag. Mer, tack.
Österrikiska duon HVOB:s andra fullängdare, ”Trialog” (Stil Vor Talent), är dansant electro med sång. Litet förenklat, litet housigt, men på ett småenerverande, på ett nästan positivt sätt, som i att svårighet att sitta still infinner sig. Den smyger sig på, även om det inte är ett mästerverk, kanske för nära sådant som går hem i stugorna? Jag är inte säker, men det svänger.
Vad är det som händer när någon tonsättare hamnar i en sorts kanon? Hur länge måste hon eller han varit död? Vilken verkshöjd ska efterlämnas? Eller är det möjligt att bli mer än etablerad under sin livstid? Det är frågor som snurrar när jag hör Valentina Lisitsas cd med ett urval av Philip Glass’ pianomusik (Decca). Skivkatalogen är nerlusad av inspelningar av Glass’ musik och jag får erkänna att jag även har ett gäng bootlegs med radio- och tv-inspelningar av framför allt de operor som inte utgetts kommersiellt. Än. Hans eget skivbolag Orange Mountain Music har givetvis bidragit med snart hundra skivor, men även om man bortser från dem, är han välrepresenterad. Men när det gäller exempelvis skivorna med hans pianomusik är de tämligen statiska. Inte statiska på ett negativt sätt, men eftersom Glass själv bidragit till inspelningarna med sig själv bakom tangenterna, är det inte så stora tolkningsvariationer mellan skivorna, vad jag hör, oavsett interpret. Lisitsa gör däremot något tämligen eget av en gottepåse av pianomusik och transkiberingar från filmer, kanske den här gången på både gott och ont, det är ett allvarligt försök att göra musiken till Valentinas egna fingrars tolkning, samtidigt som det blir närmast romantiskt och därmed en aning fjärran, i mina öron, från Glass’ minimala, repetetiva musiks inre väsen. Men det är ett spännande försök och en omtolkning i Glass’ egen livstid. Kommer hon att hitta nya svängar i Michael Nymans pianomusik? Kommer hon att transkribera Steve Reich? Ger hon Jonny Greenwood nya kläder? Frågor, bara frågor, men sådana en bra skiva ska ställa. På gott och ont.
Mer klassiskt? En porträttskiva av gitarristen David Härenstam? Jag är vanligen avogt inställd till sådana, recitaler som spänner över stilar och tidsåldrar, mästrar mig, försöker lära mig saker jag inte vill lära mig, i stället för att jag kan infinna mig i rätt århundrade med rätt förväntningar innan cd:n börjar snurra. I det här fallet är jag förlåtande och då inte bara för att man meddelst fjärrkontroll kan hoppa och/eller sätta ihop den recital man själv vill ha. (Ja, skivan heter dessutom ”Recital” (Daphne).) Bäst, för mig, styckena av Maria Löfberg och Staffan Storm, mer sådant. Och skivan låter väldigt bra, rent ljudmässigt, icke att förglömma.
Ännu mer klassiskt i form av två musikstycken Mozart skrev 1778 i Paris, dels hans konsert för flöjt, harpa och orkester (K. 299), dels hans sinfonia concertante för fyra blåsare (K. 297B), Oslos filharmoniker live på hemmaplan i Oslos konserthus (Lawo). Tämligen modernt ljudande, tämligen trevligt genomfört, inget som förflyttar berg eller ger religiösa upplevelser, men långt ifrån det ordinära; mer än kompetent, kan vi väl sluta oss till, särskilt i sinfonian. Från samma skivbolag något betydligt mer äventyrligt: samtida musik för manskör, närmare bestämt musik skriven direkt för Christiania Mannskor (bildad så sent som 2009). Skivan heter ”Something New” och det är en blandad anrättning, både sådant som känns tämligen traditionellt men även tonsättare som tar ut svängarna något i detta givna format. Spännande t.ex. Kjell Habbestads ”Hymni et sequentiæ” eller Wolfgang Plagges ”Nattens sanger”. Rekommenderas till en alternativ Valborg.
En kommande bidragsgivare här på universumnoll.com är musikkännaren Bernt Malmros som inte bara är en duktig musiker, musikforskare och ordförande i Föreningen för tidig musik, utan också har en musiksmak som omspänner sådant du är van vid att möta här. Innan jag blir anklagad för jäv, vill jag tipsa om tvenne skivor från hans händer. Dels ännu en skiva med musik av Olof Åhlström (1756–1835) där Bernt ackompanjerar sångerskan Anna Nyhlin (och spelar instrumentalstycken), döpt till ”Nu” (AdCultura) och uppvisar ett resultat någonstans mellan ölschappet och kyrkan; dels en fantastisk liten överraskning, Haydns Vår frälsares sju sista ord på korset (AdCultura) transkriberat för orgel. Verket var ursprungligen ett orkesterverk beställt 1783 för långfredagsgudstjänsten i Cádiz, av Haydn själv 1787 nermonterat till en stråkkvartett och nio år senare uppumpat som ett stort anlagt oratorium – sedan tillkom också en pianoversion från andra händer än Haydns, men av de tjugotre versioner jag har tillgängliga, var det en upplevelse att få höra detta verk i en känsligt bearbetad orgelversion. Det är passande, inte minst som jag själv uppskattar stråkkvartettens finlemmade form som ultimat när det gäller det här materialet, i stället för ett mer storslaget orkesterverk eller, huga, oratorium, vackert som de förvisso är, båda formerna. En liten uppenbarelse i orgelform och något som jag antar fler organister i kyrkor runt om i landet borde ha på repertoaren.
Några avslutande tips: Från Manitoba en resa in i countryrockens sjuttiotal fast inspelat nu, The Bros. Landreths ”Let It Lie” (Slate Creek Records) var en angenäm överraskning; hade The Legendary Stardust Cowboy fötts litet senare och skaffat ett band, kanske han hade låtit som småvilda Pile gör på ”You’re Better Than This”, det gapas och står i, slamrar och är ibland riktigt njutbart, trots allt; post-Orbital har Paul Hartnoll släppt ”8:48” (ACP), val av alter ego och titel en påminnelse om den tidpunkt då vardagens tristess börjar för många, men musiken låter som en mer konceptuell och genomtänkt version av Orbital, inte dumt (och så här kul kan man ha medan man provar sig fram: );
Wire har också släppt en ny, självbetitlad skiva (Pink Flag) men utan Bruce Gilbert (ja, mina favoriter i katalogen är de soloskivor Lewis och Gilbert gjorde på egen hand, men Bruce lämnade 2004), det är ett nymornat uppvaknande, denna den trettonde (!) skivan i raden, där Colin Newman nog är den som styr och ställer och gör Wire till ett postpunkigt popband (vilket även detta borde förtjäna ett ”!”); Squarepusher har återgått till näringarna på ”Damogen Furies” (Warp) och Tom Jenkinson har verkligen vandrat på minnenas avenyer med en blandning av sådant som tillhör hans egen glitschiga forntid, DJ Spooky och fjärdevärldsjazz, en vandring som var väl värd att göra.
