fredag 20 mars 2015

Zandersson mars 1 - 15

Efter att ha fått sig en dos Kebnekajse och en omgång Isildurs Bane är man givetvis sugen på att berätta om vilken inköpslista du ska ha med till skivaffären den här månaden. Man kan också reflektera över hur bra en längre turné är för gamla rävar, för när Kebnekajse nådde Malmö var de avspända, spelsugna och gav en lång konsert med stor närvaro. Isildurs Bane såg jag i Halmstad i trevlig musikaffärsomgivning, även här kan man tala om gamla rävar som lever upp i sällskap med yngre förmågor och man får väl hoppas att de får för sig att börja turnera igen, världen ligger öppen för välspelad prog à la IB. Bland den musik som inkorporerats i IB:s set är Katrine Amslers ”12 12 12” som jag blir mer och mer förälskad i.

Det gitarrspel Samuel Hällkvist tillför bandet ska vi bara inte tala om, helt enastående. Man kan också peka på att det finns återväxt i IB-familjen, dels i form av det härligt skavande bandet Bam d’Fruit (vars ep kommer snart) och även detta:

 

 

Framför oss ligger Progressive Circus i april, Psykjuntan i juni och så återförenas Ragnarök för en kväll på festivalen Fest i logen i månadsskiftet juli/augusti.

YES_Progeny_14CD_ProductShot

Samtidigt som Yes släpper en 14-cd-box med sju konserter från 1972, konserter, liksom demos, en sorts pensionsförsäkring för vissa artister, kommer också en skiva med det som kunde varit Yes. Eller nästan var det. I alla fall ett tag. Nästan. Åtminstone i en av historieskrivningarna, vilken av dessa som är ”rätt” lämnar jag glatt därhän. Robert Hagger, Clive Bayley och Paul Rutledge startade 1966 bluesbandet Mabel Greer’s Toyshop som raskt blev allt mer psykedeliskt. Innan Robert startat MGT, hade han försökt komma med i The Syn och där träffat basisten Chris Squire. Chris anslöt till MGT, tog med sig Peter Banks, även han i The Syn, och sedan kom en viss sångare, Jon Anderson, in i bandet MGT.

Peter Banks lämnade, man började leta efter ”Londons bäste gitarrist”, Steve Howe, men innan han blev infångad, hade Robert lämnat MGT och blivit ersatt av Bill Bruford, varpå Banks återvände tillsammans med Tony Kaye, bandet bytte namn till Yes och så lämnade Clive. I maj 1968 spelade Mabel Greer’s Toyshop sitt sista gig under det namnet och i augusti och för tid och evighet är det Yes. Clive och Robert träffades igen 2013, provade de gamla låtarna, fick med basisten Hugo Barré och tillsammans med Tony Kaye och Billy Sherwood blev det en skiva med versioner av sex gamla låtar (varav två återfinns på Yes’ debutskiva) och fem nya, ”New Way Of Life” (egen utgivning). Puh.

För den som tycker de senare versionerna av Yes är svåra att hålla reda på, tänk då på de tidiga åren, som farbröderna inte heller är över sig överens om, vad jag förstår. Men lyssna gärna på skivan, hyfsad psykedelisk rock som kanske överlevt även utan historiken, nu när unga band psykar både till höger och vänster. Dessutom finns stundtals, törhända inte ofta, men ändå, ett mått av improvisation och livfullhet, något vän av ordning inte kan påstå att de senaste årens Yes-skivor stoltserat med. (På tal om den kommande Yes-boxen: Grobschnitts’ 17-cd-box ”79:10”, med alla 14 studioalbumen och sju timmar bonusmaterial, tycker jag låter som en god investering, dock!)

image

image”Inwards” (Secret Entertainment) är finska Minutians andra album och denna lågmälda progtimme är ett sätt att, kanske medvetet, kanske omedvetet, bearbeta sorg på, i det här fallet efter det att bandets gitarrist Jaakko Jernberg hastigt gick bort 2012 och bandet bestämde sig att fortsätta. På ett annat plan är det också ett temaalbum där konceptet handlar om tankens coming of age, att texternas huvudperson färdas från förvirring för att landa i en, åtminstone självupplevd, trygghet – och givetvis är det cirklar i cirklar, försök att sätta ord på det som inte går att beskriva eller förklara, all sorg är privat och tar sig egna uttryck.

imageTwo Camels And The Rivers debutfullängdare ”Wondering In Circles, Walking Straight” (Liquorpond St. Productions) hade jag ett litet helsike att hitta, blev sporrad av en recension i GP där P.M. Jönsson avslutade med att jämföra delar av skivan med det favoriterna The Spacious Mind presterat. Nåväl, kontakt uppnåddes, skiva kom och jag kan bitvis hålla med Jönsson, även om det genomgående musikaliska temat hittas i sextiotalets flummiga psykedeliska naivpop, men producerat på ett sätt fjärran sprakande Pink Floyd-sjuor från deras blommiga period men med ”silly song titles” intakta och en orgel som tar ut riktningen, oavsett hur många av bandmedlemmarna som än spelar gitarr enligt omslaget (och trummisen Timmy Fredriksson är lånad från ett annat favoritband, Caviare Days). Bröderna Robin och Patric Thorman har gjort en snygg tidsresa där mitt ledord blir ”charm”. Nu får jag leta fram deras debut-10” också.

image Skenets debutskiva ”Allting rullar” (Subliminal Sounds) gör att Kebnekajse och Agusa och de andra som blandar folkmusik med progressiv rock har fått kompisar, nästa generation unga musiker som blandar och ger, hårdrocksriff och fioltoner, och det svänger rumpa, det kan jag lova. Bollnäs sägs man komma från, Lena Jonsson, fiol (och riksspelman!), Niklas ”Nicke” Bertilsson, trummor, Johan Mörk, bas och Staffan Jonsson, gitarr (även han riksspelman), men mellotroner och annat oknytt förstärker buskspelet. Elektrifierad folkmusik har vi hört förr, varianterna har varit många, så det är rätt charmigt att den här unga, meriterade combon drar sig mer mot ett jordnära och nyavågenmurrigt sjuttiotal, ett svänggäng med v-jeans.

imageTill Norge. Givetvis. Skivbolaget No Forevers har släpps Sgrows debutalbum ”Terrors And Ecstasies” och varför blir jag inte alls förvånad när deras musik är lika kontrastrik som någonsin t.ex. Österlen, mer mörker och ljus, värme och kyla, i elektroniska poplandskap vars rumskänsla (eller rymd-?) lämnar ett glittrande spår av pur skönhet bakom sig. Vilde Nupen står för rösten, Kristoffer Lislegaard det elektroniska i olika former plus gitarr. Kunde varit utgivet av Warp. Säger en del. Det gillar vi.

imageTaylor’s Universe håller till i Danmark, ett drygt halvdussin släpp har kommit och senaste skivan, ”From Scratch” (Marvel of Beauty), får mig att lägga till ”Taylor’s Universe” på den mer aktiva delen av söklistan, för denna blandning, denna jazzinfluerad prog (ibland rent symfonisk med en myckenhet saxofon) som rör sig i känslolägen, tilltagande och avtagande, ibland rent småstilt, ibland med versaler som sträcker på sig, överraskade mig, för även här i södern vet vi besvärande litet om vad som händer vid den andra änden av ”den fasta förbindelsen” över Öresund. Dessutom blev jag mest påmind om hur strongt det är att, så här många skivor senare, ha inspirationen intakt, att inte fastna i gammelprogressiva hjulspår. Rekommenderas.

Duon Sankt Otten (Stephan Otten, trummor & elektronik, och Oliver Klemm, gitarr, synt & piano) är inne på sitt sextonde år och åttonde skivan, ”Engtanz Depression” (Denovali), har precis kommit, vi befinner oss i postrockland som det en gång lät, skulle jag säga. Elektronik och det akustiska möts, det låter mer som brittiskt sent sjuttiotal än något annat, ekon av allt från Bark Psychosis och Explosions In The Sky till rytmslingor lånade från elektropunk eller rent av Kraftwerk eller annat åttiotalssmattrande. Men det är bara aningar, Sankt Otten klarar sig bra på egen hand, justerar både manschettknappar och toner mitt i låtar, varierar sig utan att ha en tanke på någon strikt morgondag. Imponerande uthållighet även här.

imageÄven band utanför den namngivna progressiva genren använder verktygen, mer eller mindre medvetet, som t.ex. Elbow. The Leisure Society är ett annat exempel och nya, fjärde skivan, ”The Fine Art Of Hanging On” (Full Time Hobby) blir en berättande, konceptuell skiva med en god vilja att tänja på musikens gränser, en mer inkännande skiva när livets förgänglighet och vänner med cancer blandas in i cementen som håller samman musikens byggstenar. Det handlar om anknytningar, att hålla fast vid något och sista låten handlar om att det ändå till sist är döden som vinner. Så är det alltid. Vi lever och sedan dör vi. Rätt meningslöst, eller hur?

imageOch nu har Hooffoots debut-lp kommit! När jag skrev om den, baserat på en cdr med mastern, kallade jag den ”genuin, oförfalskad, hjärtinnerligt progressiv rock. Alla bitarna faller på plats på dessa två lp-sideslånga stycken som är så fast förankrade i sjuttiotalets invecklade, jazzrockiga prog men där musiken är fräscht ny. Skivans tillblivelse har varit lång, malmöbandet spelade in i bl.a. Köpenhamn innan de hittade till Christoffer Lundquists studio Aerosol Grey Machine i Vallarum.”

De har hållit på sedan 2009 så det var nästan på tiden att de dokumenterades på vinyl, det är så utstuderat klassiskt, så välspelat, så rent förbannat progressivt för att vara progressiv rock som det nog bara kan bli med erfarenhet i bagaget. (Tänk på de band som fortfarande skriver texter om soluppgångar, enhörningar och väna nymfer, när Beardfish sjunger att det nu är 900 cigaretter sedan hon stack.)

imageNär Dan Deacon besökte Debaser i Malmö (en klubb salig i åminnelse) häromåret kändes det som att ha hamnat på den lättviktiga technons dagisträff. Dan var en lekfarbror som, tillsammans med en bar med fullständiga rättigheter, hjälpte publiken att dansa ringdans, ha utmaningslekar och däremellan litet stompig techno, men inte för mycket av det sistnämnda. Som besökare med minnen av en mer seriös, till eam-tangerande Dan Deacon, satt man i ett hörn och var, tja, förundrad. Mindes hur gammal man kände sig för hundra år sedan när Front 242 hade sin första spelning i Malmö och snittåldern var 13 (och ingen bar, bara läsk…).

Nu har Dan återvänt till den mer påtagligt meningsfulla musiken (ja, det är meningsfullt att leka också, men inte om man tar inträde, typ) på ”Gliss Riffer” (Domino) men det är ändå inte så innovativt som det en gång var, men det, ja, vad ska man säga, det ”duger”, kanske för att det är mer lättillgängligt än på mången god dag. Men en sak finns kvar, att de glatt struttande melodierna har texter som är precis de omvända, som berättar om den mörka sidan, något ingen jäkel hörde på konserten på Debaser. Jag tror inte han driver med oss, men tanken har slagit mig.

imageOmgångens kanske knäppaste kommer från lilla Cineploit och är kanadensarna Orgasmo Sonores senaste cd. Det här är artister som gör covers i kvadrat och hittills har det kommit två volymer i serien ”Revisiting Obscure Film Music” (förutom en hyllningsskiva till Bruno Nicolai) där titeln är tämligen beskrivande, filmmusik till filmer de flesta av oss varken sett eller hört talas om, men där den röda tråden har varit knepiga filmer, gärna från Italien, helst från sextio- och sjuttiotalen, deras musik, ofta skriven av på sin tid seriösa tonsättare, idag sorgligt bortglömda. Nu har de tagit ett logiskt steg, påstår pressmaterialet, och gett sig in i en annan obskyr genre, den med ”library music”, funktionsmusik som skapats för att användas i tv-program, dokumentärfilmer eller som bakgrund till presentationer utförda med flanellograf. Rino de Filippi, Giuliano Sorgini, Alessandro Alessandroni – namnen radar upp sig på konvolutet och det enda namn jag känner igen är Les Baxters.

Omöjligt för en lekman (får väl erkänna att jag har en del samlingsskivor med slik musik och några lp Mark Shreeve gjorde i genren på sin tid) som inte samlar på library music att ha någon åsikt om hur Orgasmo Sonores tolkningar står sig i förhållande till originalen, men det spelar ingen större roll, jag är rätt säker på vad t.ex. Bernard Fevres ”Space Team” var tänkt att illustrera. Huru skönt är det icke att det inte finns några gränser för den mänskliga fantasin, ej?

image”(…) den drömska popen med svagt anade texter som dominerar, ett klart psykedeliskt anslag och ett vandrande in och ur meloditider som svunnit hän (…) förstärker intrycket av sorglös psykedelika ljudande ur en sportbils bilstereo på en soldränkt, vindlande italiensk bergväg (…)” Så skrev jag, bland annat, när Death And Vanillas självbetitlade lp kom häromåret. Sedan dess har deras musik till filmen Vampyr kommit och det ryktades om att bandet satt i studion och gjorde långa, improviserade progrockstycken – men när nya ”To Where The Wild Things Are” (Fire) nu är här, är vi kvar i ett sorglöst, suddigt landskap under en sol från 1969, men inte bara pop, utan även ett experimenterande som kanske härör från de där studiosejourerna som inte resulterade i ett trippelalbum (som jag väntat mig). Att bandet tagit skivtiteln efter Maurice Sendaks bok Till Vildingarnas land och de mystiska möten i en drömd eller drömvärld som finns i den märkliga, hjärtevärmande boken utgår jag givetvis från har inspirerat det som inte längre är soldränkta bilfärder ner för italienska serpentinvägar i en Fiat 850 Spider utan är en resa rakt ut i fantasins rike. De har ett eget sound, det där bandet.

imageMer från Malmö är Hey Elbow debutskiva ”Every Other” (Adrian) och dem har jag både hört live som egensinnigt band och som ackompanjatörer till Alice Boman vid en smått magisk konsert på Palladium. Som för så många band i Malmö har vägen varit spikrak men krokig, en gång i tiden hette trion The Kids in Art School påminde någon med långt minne om, nu har fullängdaren titlar efter förnamn. Bara det. Och det låter så mycket Malmö, med finstämda melodier, orädda harmonier, ett vådligt storvulet sound och ett konstruktivt grävande för att få fram något eget i popens avgångsklass. Arrangemangens egenart får mig att tänka på ett omvänt Death And Vanilla och de låter mycket för att vara en trio. Låten ”Blanca” är rena folkmusiken från storstaden. Några av årets bästa inhemska skivor har alltså redan kommit, kan jag notera. Självklart är Hey Elbow ett av banden på sommarens festival med stort ”f”, Psykjunta.

imageÄnnu mer Malmö: Ra har släppt sin debutfullängdare, ”Scandinavia” (Adrian), och borta är den mörka och hemtrevliga repetitiva melankolin från debut-ep:n ”Bloodline”, ersatt av, inte mer ljus, men något grått, inte mer melodi men mer intensitet, inte mer hopp men inte riktigt lika mycket hopplöshet. Dock inte för mycket, ”baby’s in black”, som det står i visan. Ja, jag saknar ep:ns starka låtar, men nu är det mer skrammelrock, uppskruvat, bredbent, relationstyngt i texterna, postpunk av gott märke.

imageI ett stillsamt mellanrike där trevande jazz möter måttbeställd klassisk musik finns Andreas Hedbergs debut ”Pieces” (egen utgivning), tolv stycken, ett för varje månad, totalt tre kvart för piano och stråkkvartett. Det här är motståndslös musik men med ett tydligt berättande, bildsättande. För mig kvittar det vilken månad jag har som utgångspunkt, även om jag i efterhand förstår att Andreas’ år börjar med januari, jag tycker styrkan i de här föregivet enkla styckena ligger i de möjligheter de förmedlar, som delvis nog är fjärran det tonsättaren tänkt sig. En stilla resa, som en pappersbåt i en bäck långt från vårfloden. Och du, ett tips: titta inte på bilderna i texthäftet förrän du lyssnat igenom skivan – eller låt bli helt; en skiva som handlar om att genom musiken skapa bilder på din näthinna behöver inte det definitiva fotografiska stöd som papperet förmedlar.

Den klokaste skivan är en norsk (igen!) dubbel med improviserad musik, dokumenterande två konserter som inledningsvis låter hyfsat identiska för att börja leva sina egna liv efter hand som tiden (men inte publiken) går. Skivan heter ”Oslo Wien” (Va Fangool) efter de två konserttillfällena, trion som spelar är ytterst namnkunnig i sin genre: Henrik Munkeby Nørstebø, trombon, Raymond Strid, trummor, och Nina de Heney, kontrabas. Det är intressant hur samspelet låter, hur de klänger på varandras spår, muterar, exploderar och lugnar ner sig, ibland halsbrytande, ibland bara vackert som vore det noterat, förbestämt, koordinerat. Så här låter känsla.

Christian Lindbergs dotter, Andrea Tarrodi, har nu fått en förväntad porträtt-cd på dB Productions. Det är Västerås sinfonietta som tar hennes högeligen tonala musik (för en tonsättare som ”gillar när man inte riktigt vet vad som händer” är det förvånansvärt förväntansinbringande) och de flesta styckena, utom den välväxta cellokonserten, håller sig runt de idag för samtida musik närmast obligatoriska tio minuterna. Här kan man också tala om ett tonmålande eftersom Andrea bygger sin musik som små eller stora målningar, men låter också fantasin rymma med henne, som i ”Camelopardalis” där en dröm om att ha en bästa vän som är giraff var grunden för att leverera beställningsverket till Kapstaden. Friskt, avrundat, inbjudande och väldigt fjärran John Cage.

imageFjärran vore det mig även att inte tipsa om årets verkliga höjdpunkt bland inspelade barockoperor så här långt, Johann Adolf Hasses ”Siroe, Re Di Persia” (Decca), med en berättelse som även Händel och andra haft som underlag. George Petrou har än en gång, i Aten med Armonia Atenea, gjort ett tämligen permanent avtryck, något jag säger, väl medveten om att Hasse-operor inte växer på trä’n och än mindre versioner av just ”Siroe…”, men med countertenoren Max Emanuel Cencis formligen dompterande huvudrollen och med ett ensemblespel som är fläckfritt, ser jag inget större skäl att någon ska försöka bättra på den här operans på scen på ett tag.

imageOch så två boktips. Först ut Leif Jordanssons ”… och konsten att lyssna” (Ellerströms) som är en biografisk, rapsodisk och inbjudande samling tankar om Leifs musikaliska skapande och funderingar över hur det där med musik egentligen fungerar, vad som skiljer ljud från musik, han gungar iväg på en tankeocean med ankaret fast förankrat i bottnen eller med det släpande, ibland fångande slutsatser på sin draggande väg eller lämnande efter sig öppna, tänkvärda förnimmelser av hur det kanske kan vara eller månne är. Mycket handlar om hans eget förhållande till det hörda, gärna improviserade, hans förväntningar, men jag läser och ser den där skiljelinjen, mellan att höra och att lyssna, där det finns ett ”|” som avgränsar. Kanske lyssnar en tonsättare som Leif (med bl.a. strålande filmmusik i bagaget, de senaste exemplen inte utgivna på riktigt utan bara hos digitala leverantörer, tyvärr) på ett annat sätt än den, som jag, som bara spelar skivspelare och inte något instrument, att vi har olika förhållningssätt till ljuden, att det blir inspiration för Leif och bakgrund för mig och tvärtom. Typ. Språklig sett har boken personlig pregnans, det är korta kapitel, idéerna byggs snabbt upp och tack och lov förväntar sig författaren att läsaren är musikaliskt allmänbildad och vi slipper onödiga förklaringar. Jag kan känna igen mig i mycket av Leifs tankar, att jag resonerar på samma sätt fast kanske utan att nå samma resultat, men att det är ett vindlande funderande över det där som kallas musik, inte bara den bergmanska frågan var den kommer från, utan också vart den leder.

imageLångt tyngre men oändligt fascinerande läsning bjuder danska Sanne Krogh Groth på, som fått ett tyskt förlag, Kehrer, att utge den första historiken över vår egen svenska elektronmusikstudio, EMS i Stockholm: Politics and Aesthetics in Electronic Music. A Study of EMS – Elektronmusikstudion Stockholm, 1964–79. Historiken har en kärna där konflikten mellan Sveriges radios ursprungliga syfte med studion, ett vetenskapligt närmande till ljuden, och text-ljud-tonsättarnas friare form skapad under den tid då studion inte utökades i den takt som var tänkt. Självfallet, höll jag på att säga, väljer Sanne att ha ett ideologiskt närmande till de strömningar som fanns i en statsfinansierad studio för framtidsmusik i början av sjuttiotalet, liksom att tonsättarna hade starka personligheter. Förutom denna, av Sanne, som är verksam vid universitetet i Roskilde och som redan tidigare skrivit om konstmusik, framställda centrala konflikt med Knut Wiggen i centrum, är knappologin, alla detaljerna, bokens fantastiska form som dokument över en av världens mest spännande studior, det som fångar mig och det är också fantastiskt, på sitt sätt, att historieskrivningen inte kommer förrän nu. Eller för ett tag sedan, för boken bygger på en avhandling, To musikkulturer – én institution. Forskningsstrategier og text-ljudkompositioner ved det svenske elektronmusikstudie EMS i 1960'erne of 1970'erne (Humanistiska fakulteten, Köpenhamns universitet) som fick Ingmar Bengtsson-priset 2010. Men, som sagt, som helhet en högeligen intressant läsupplevelse som ackompanjeras av en samlings-cd med, tyvärr, mestadels utdrag av musik skapad i studion (en vettigare väg hade givetvis varit att låta en fet cd-box följa med, för det är inte lätt, om ens möjligt att få tag på den elektroakustiska musik som producerades på EMS) – att gå till skivbolaget Caprices hemsida för att få ta del av de kompletta verken, som det sägs i bokens kolofon, var fåfängt.

Värda att nämna är också så här på sluttampen är William Elliott Whitmores rymdkadettcountry ”Radium Death” (Anti) och God Damns garagerock-som-välter-garage ”Vultures” (One Little Indian).

- Jan-Erik Zandersson jan-erik.zandersson@telia.com

2 kommentarer:

John sa...

Orgasma Sonore är inge "de", det är en enda kille. Och, om man som jag, samlar på både soundtrack och biblioteksmusik så är hans grejer faktiskt ett måste. Just hans covers kanske känns lite onödiga (om än bra), men just nu gör han en låt varannan vecka i en av 22 förutbestämda stilar inom soundtrack/library-världen, och de fem som släppts hittills är lysande.

Anonym sa...

Se där! Pressmaterialet pratar om "they" och "Members: ORGASMO SONORE LIVE IS: n.Code - Visual, VJing & sound effects. Frank Rideau - Musical production & guitar" så jag har väl fallit för att Frank får hjälp då och då, även i studion. Det skulle jag inte gjort! Tack för det, tack också för tipset om hans varannanveckliga låtar, de måste jag kolla upp.

Jan-Erik