Karl-Göran Karlsson:
Då och då händer det små mirakel i den progressiva rockvärlden. Mitt ibland den stora floden av riktigt bra, medelbra och mindre bra musik kommer det ibland veritabla mästerverk. Men det kan dröja mellan dem. I år har vi dock redan fått ta del av ett sådant (jag talar här om Steven Wilsons senaste) men redan nu kan vi alltså inom kort tid otroligt nog inkassera ännu ett. Den italienska prog-ådran är stark och för mig sällas alltså nu ännu ett band till den celebra skaran med toppnamn som PFM och The Watch: Not a Good Sign! Efter en sensationellt bra debut för ett par år sedan (med en självbetitlad platta) släpper man nu ett alster som i min mening är ännu ett snäpp bättre och alltså snudd på ett mästerverk. En skiva som växer och växer för varje lyssning och som får en att verkligen längta efter varje nytt lyssnartillfälle. Det är som sagt inte ofta det händer men när det händer är det desto roligare och kanske en förklaring till att vi prog-nördar verkligen är såna nördar!
Ni som inte hört något av dem förut undrar kanske vad det här är för ett band. Om jag säger att de spelar musik som är en sorts blandning av King Crimson, Änglagård och Anekdoten kanske ni förstår lite varför jag redan strött så många superlativ över dem. De nämnda banden tillhör ju den absoluta gräddan av den progressiva rocken och att jämföra ett nytt band med något av dem är ju rätt anmärkningsvärt. Men det jag hör på denna nya platta är för mig minst lika inspirerande och engagerande som de legendariska föregångarna.
Plattan innehåller 10 väldigt varierade låtar där alla är på en mycket hög nivå. Det härliga är att möta denna underbara blandning av tunga och lugna partier, något som många band i dag inte klarar av eller vågar. Det räcker på något sätt med att lyssna på inledningsspåret ”Wait for me” för att få kläm på om man gillar detta eller inte. Låten är en helt sanslöst mix av influenser från samtliga tre tidigare nämnda band. Otroligt rytmiskt medryckande inledningsparti och ett melankoliskt lugnt mittenparti där jag redan vid första lyssnartillfället fick ståpäls av de sköna stämningarna. Precis på samma sätt som jag en gång upplevde Änglagård för första gången. Sångaren och keyboardisten Paolo Botta har en rätt speciell röst med ett underligt vibrato men jag tycker den passar utmärkt till den här typen av musik. Viktigt för stämningen här är naturligtvis även Paolos insats på orgel och mellotron. Särskilt i den avslutande intensiva slutpartiet njuter jag av det fina spelet på orgel och mellotronstråkar. Samma sak gäller påföljande låt ”Going down” och låten ”Not now”. Och egentligen mer eller mindre på varje kommande låt.
Övriga låtar som sticker ut är naturligtvis den mycket tydligt King Crimson-influerade låten ”Pleasure of drowning”. Även detta är en tämligen sanslös kreation som spränger över alla gränser vad gäller spelglädjen. Påminner inte så lite om de galna upptåg som man har hört på sistone från Haken med tydliga länkar till de tidigare legendarerna Gentle Giant. Kul är också de plötsliga djupdykningarna i skalorna där det är härligt att höra trummisens alla synkoper. För att inte tala om Francesco Zagos alla krumbukter på gitarren. En i sanning mycket märklig låt. Måste höras!
Den låt som jag faktiskt först fastnade för var en av de lugnare låtarna med titeln ”I feel like snowing”. Här sjunger Paolo verkligen bra och det är tidvis så där sanslöst harmoniskt och vackert. På mitten av låten ändrar den karaktär vilket inleds med några låga sköna ackord på elpiano som ackompanjeras av några väldigt underliga elektroniska ljud – ungefär som små insekter som flyger omkring! Riktigt häftigt, faktiskt! Därefter ökar låten på i ett skönt crescendo på slutet och när mellotronstråkarna bryter in á la Änglagård kommer ståpälsen igen. Mmmm. Underbart!
Låtarna ”Open Window” och ”The Diary I Never Wrote” måste också omnämnas speciellt. Båda låtarna har typiska melankoliska Änglagård-partier men även tyngden och svärtan som vi känner från Anekdoten. Fantastiska gitarrtoner i den sistnämnda låten också. Sen måste man också ge bandet en stor eloge för att våga blanda in ett renodlat klassiskt stycke med piano, stråkar och cello i låten med den underliga titeln ” Aru hi no Yoru Deshita”. Ett liknande pianoparti finns också invävt i ”Open Window” (notera dock missen här när man hör en ambulans- eller polissiren i bakgrunden!). Det enda tråkiga med plattan är sista låten ”Farewell” som markerar att gitarristen Francesco Zago nu lämnar bandet. Med tanke på hans viktiga roll för bandet, inte minst att förmedla influenserna från Robert Fripp och King Crimson, så är det inte utan att man undrar hur det skall gå nu. Men man försäkrar att en mycket duglig ersättare har hittats för kommande spelningar så vi får väl hoppas att det är så.
Jag måste säga att jag de senaste åren känt en viss oro för föryngringen i branschen. Förvisso är Änglagård och Anekdoten fortfarande aktiva men det vore ju trevligt ifall de lyckas sätta prägel även på ny musik och nya musiker idag också. Desto gladare är det då att konstatera att detta nu verkligen har skett och det tycker jag är helt underbart. Alltså, fans av King Crimson, Änglagård och Anekdoten: Det är bara att införskaffa detta verk! Ni får en lång, lång period av upptäckarglädje och inspiration i denna nya platta.
Not a Good Sign: ”From a distance”
AltrOcK Productions/Fading records
Tracks Listing
- 1. Wait for Me (5:05)
- 2. Going Down (4:19)
- 3. Flying Over Cities (4:59)
- 4. Not Now (5:07)
- 5. Aru hi no Yoru Deshita (3:41)
- 6. Pleasure of Drowning (5:52)
- 7. I Feel Like Snowing (7:20)
- 8. Open Window (7:22)
- 9. The Diary I Never Wrote (5:32)
- 10. Farewell (1:50)
https://altrockproductions.bandcamp.com/album/from-a-distance
