onsdag 13 maj 2015

Zandersson maj 1 - 15

Först: ett stort tack för Progressive Circus i Helsingborg härom helgen – tack! En räcka höjdpunkter den eftermiddagen/kvällen, men Änglagård var nog mest omtumlande för min del och Demoner hoppas jag fick sitt ”genombrott” hos den bredare progressiva publiken.

Youtubeklipp finns här.

Festivalen torde nu redan på andra året ses som etablerad och Anekdoten är bokade till PC16. Vi ses där!

miniposter-4-maj-10-band2

I väntan på det finns det en Psykjunta i Alvesta att se fram emot 12–13 juni, sedan en progeftermiddag i Lidköping med Hooffoot som största dragplåster.

11118461_914778548568693_1723020830585029893_n

Ragnarök återfinns på Fest i logen och så kommer Slottsskogen Goes Progressive mot slutet av sommaren, där bl.a. Pingvinorkestern ger oss sant progressiv musik från skickliga musiker.

Men nu musiken. Skivorna. Kan du inte hålla musiken i handen, finns den inte. Glöm inte det. Musik måste spelas in för att bli beständig.

 

Print

En tur till God’s RecordsGod’s Records igen. Sex volymer vinyl har ankommit. Låt oss ta dem i nummerordning, som vanligt.

god2121: Kallabris + Lepeniks ”...on what there is...” håller sig i en egen version av art song-genren, bryter helt mot bolagets devis att det handlar om samtida konstmusik, bortsett från att den just är samtida, för här flirtar duon Robert Lepenik och Michael Anacker med något som spänner över ambient-techno, söderhavsöar, fjärdevärldsrytmik, men hela tiden med antydningar (mest på b-sidan) av att ha en struktur nära poplåtens, rent av trallvänligt i sista låten.

god2424: Alvin Luciers ”Memory Space” tolkas av Gareth Davis på klarinett och flitige Machinefabriek som bidrar med fältinspelningar och annat elektroniskt pyssel. Och abstrakt blir det och det blir aldrig likadant, Luciers anvisningar var väldigt öppna, stycket är skrivet 1970 för ”any number of singers and players of acoustic instruments” och anvisningarna garanterar att ingen tolkning är den andra lik: ”Go to outside environments (urban, rural, hostile, benign) and record by any means (memory, written notations, tape recordings) the sound situations of those environments. Returning to an inside performance space at any later time, re-create, solely by means of your voices and instruments and with the aid of your memory devices (with additions, deletions, improvisation, interpretation) those outside sound situations.” Den här gången är sammanfattningen enkel men inbjudande: ”klarinett i ett landskap”, två versioner från Krakow respektive Ostrava, jag kan inte låta bli att visa sympati den här gången, liksom tidigare, trots att jag givetvis inte känner igen mig på platser jag inte varit, med en basklarinett som står längst fram i ljudbilden och vill ta plats från betraktaren/besökaren.

TakeDeath-Poster

25: Bernhard Ganders ”Take Death!” framförd av Ensemble Modern. Ganders stycke bygger på idén att den jungfru som offras i Stravinskijs ”Våroffer” återvänder för att utkräva hämnd. Musikaliskt blir det både en hommage med mycket som ekar Igor, men också rak, krävande danspuls (som Patrick Pulsinger står för), en hetta, en flykt, eller snarare, en opposition mot ursprungsstycket, att offret påminner om det vämjeliga i att bli offrad, en film startar givetvis i huvudet som dels visar hur hämndeakterna går till, dels hur detta skulle te sig på balettgolvet (ganska ofrånkomlig tanke). Avslutande Kajkut-remix dock malplacerad, borde funnits på en egen sjutummare, Ganders stycke är en enhet som inte behöver utanpåliggande drum’n’bass-form. (I sammanhanget lustigt att Bernhard Langs ”Monadologie XII”, som Klangforum Wien under Johannes Kalitzke spelade in som nr 16 i Gods utgivning, också hade så mycket att säga/få till/från Stravinskijs ”Våroffer” – och när vi är inne på ämnet har jag Seiji Ozawas DG-inspelning (inte den från 1968) av balettmusiken som en av favoriterna, pondus och frenesi, men säg den tolkning som kan anses vara mindre bra av de som gjorts?)

Artwork a26: Organ Works Vol. 2. Den andra volymen i Klaus Langs svit med sin egen orgelmusik kommer här (den första återfinns i nr 17) med två stycken, “ABD” och “melrose abbey”. Precis som i den första volymen är det kraft och stillhet, skämt och allvar, det första stycket är hans syn på sakrala ackord (som blir ett drånande utan dess like) och det andra är hans version av sorgemusik och, nej, den begravningen skulle jag inte vilja bevista. Märkligt och mäktigt, det här.

god27 27: Morton Feldmans ”For Bunita Marcus” (1985) över tre lp-sidor, Lenio Liatsou spelar piano och det här är musik som är ett av skälen till att cd:n uppfanns. Jag köpte min första cd-spelare när Brian Eno valde att utge ”Thurday Afternoon” enbart på cd och alla mina klick- och knasterfria Feldman-cd från framför allt Hat Records hade inte lett mig in i samma kontemplationens rum om vore de utgivna på vinyl. I alla fall föreställer jag mig det, men med en bra nål och tysta vinylsidor försänks jag i samma tillstånd av Litsou, trots att hon nog är snabbare än de andra tolkningarna som trängs i hyllorna (Feldman själv noterade 75 minuter; de jag har är med Kleeb, Hinterhäuser, Schleiermacher m.fl). Det är tystnaden som råder, tonerna är bara mellanrummen mellan tystnaderna. Som Feldman själv skriver i introduktionen till stycket: “I have a talent for notes, the way some people have a talent for catching fish or for making money. I have no problems with notes. I just pull them back out of my ear – no problem at all.”

god29 29: Susanna Gartmayers “AOUIE” som är solospel för basklarinett (där kom den igen – börjar vi känna igen vad skivbolagsdirektören gillar, månne?), jag skulle tro att hon har mixtrat en del med inspelningen, lagt på sig här och där mer än en gång, och att mycket nog är fångat i stunden. Alltid intressant med improviserad musik som fryses i tiden så här, en motsägelse på sitt sätt, men det här är småbrutalt, rent av tungt. Till skillnad från övriga utgåvor finns den här även på cd och inte bara på en tiotumsvinyl.

a1770085752_16För den som tror att postrocken checkade ut när Mogwai började göra ljudspår till franska tv-serier kan jag berätta att den mår hur bra som helst – inte minst här i Skandinavien. I Finland har Huminoita kommit med sin andra fullängdare, ”All Is Two” (Luova Records), och de kallar sig själv (eller om det är skivbolaget) ”progressiv postrock” och då har man tryckt in båda knapparna. Lustigt nog är etiketten hyfsat rättvisande, även om jag också hör såväl hårdare rock (melodiskt, sjungande) som en anings aning jazz – men det genomgående är nog en lekfullhet, både med mediet och med musiken, som gör att de hamnar utanför en mer traditionell ansvällande/avsvällande postrock och de har kommit en musikaliskt lång väg från debutalbumets mer påtagliga lånande.

103778ba5c02_142470011474_coverstor2Och postrocken lever även i Norge, i högönsklig välmåga, om man för tro debutfullängdaren från Línt, “Then They Came For Us” (Klangkollektivet), efter en fin ep häromåret. Skivbolaget har nu utgett en räcka postrockiga/progdoftande skivor och det är hög tid för världen utanför Norge att lägga märke till denna kvalitetsutgivning. På samma sätt som att vi inte ska fastna i de traktorspår som forna hjältar idag tveksamt upputsade i proggenren gör i cirklar (alltså de åldermän som tidningen Prog brukar skriva om), ska postrocken fyllas på av ungdomlig vitalitet med tillskott/inspiration från det som andra kallar för ”jazz”, ”filmmusik” och ”Island”.

Det här är en skiva som tar ut svängarna på ett väldigt positivt sätt, som hela tiden skapar filmiska berättelser på näthinnan och en extra nerv finns just här, just nu, eftersom Línts skiva är inspelad live i studion, kanske finns pålägg, men att fånga ögonblicket på det här sättet skapar samma spänning som någonsin följa uppladdningar av konserter ladda nedmed Godspeed You! Black Emperor på archive.org för att lyssna till en konstant rörelse när musiken visas upp på scen. Och jag måste lägga till att det finns mer intressant postrock som förvisso inte promoskickats till mig men som för den skull inte ska förringas, som norska Spurv med debuten ”Skarntyde” eller ännu en skiva i raden från danska epikerna Lis er stille.

a2635618624_16Mer traditionell, närmast upplyftande, postrock är det på Solkyris “Sad Boys Club” (Bird’s Robe Records) där detta band från Australien växlar bergsväggskraftfullhet med skir och ren skönhet med ett piano, en tjärnstillhet där försiktiga akustiska instrument skapar lugn, en ohemult vacker skiva, denna deras andra (debuten kom 2013, en ep redan 2011), försommardynamik, vacker med svarta kanter. I dessa dagar när And So I Watch You From Afar har kommit med ny skiva, ”Heirs”, är det lätt att prata jämförelser, men Sydney vinner på poäng, gitarrmanglet har en tydligare riktning. Skruva upp bilstereon och veva ner rutan.

ladda ned (1)Från Turin kommer progressiva Stearica och nya albumet “Fertile” (Monotreme Records) var en helt och hållet angenäm överraskning. ”Överraskning” är kanske fel ord, men det blir lätt så när jag ramlar över band och grupper jag inte ramlat över tidigare. Omslaget har inga enhörningar eller främmande planet-vidder utan är monokromt intetsägande, men det är definitivt inte musiken, här handlar det om kraftfull, nästan arg, samtida prog som får sin glöd av de dagshändelser, de revolutioner som äger rum på gator och torg i länder nära eller långt bort, när människor får nog av förtryck – så det är tematiskt prog som också skulle kunnat haft ett ”g” till i epitetet. Närheten till postrock i Mogwais anda finns nära till hands. En liveplatta tillsammans med Acid Mothers Temple finns också i katalogen, för den äventyrlige.

0004778006_10Mer från Australien, från Perth, som ligger någonstans mellan Solkyris och Stearica ovan, musikaliskt, nämligen Tangled Thoughts Of Leavings andra skiva “Yield To Despair” (Bird’s Robe Records). Här är det en tyngre postrock, närmast med smak av metall, som går över i stillsammare partier men som drånar, pianot driver genom hela skivan, här pratar vi kraft, en skönhet som när en svart korp i solnedgång skiftar mot metallblått i fjäderskruden, ännu ett fynd från andra sidan klotet. Fullmatat, bara ett halvdussin stycken som får växa och kränga över mer än sjuttio minuter, varierande som ett tungt, tatuerat Gentle Giant på speed. Att de en gång i tiden gjorde en split med sleepmakeswaves känns helt naturligt.

tiresias_coverNitons skiva “Tiresias” (Pulver und Asche Records) är även detta deras andra (något som verkar vara legio i den här spalten den här gången, gruppers skiva # 2) och denna högst experimentella skiva är namngiven efter den spåman i den grekiska mytologin som tillbringade sju år i en kvinnas kropp – och det finns ett budskap, om tveenigheten man/kvinna, jämställdheten, jämlikheten. Inte för att det återfinns i musiken, med dess av bandet/trion utpekade treenigheten med cello, elektronik och ljud från sådant som egentligen inte är instrument. Fascinerande, på alla plan.

a2193616426_16 LordFish självbetitlade och på egen hand utgivna ep funkar och rullar, skiftar, inga långsträckta stycken, men varierat med gitarr och keyboard i framsätet, rent Porcupine Tree-tungt på fjärde låten ”Sonatanas” men med nästan ett hårdrockdriv fläckvis. Ibland som en lugnare version av Mars Volta, ibland som en kusin till Pink Floyd, det finns mycket idéer på den här ep:n, ser fram emot fortsättningen i fullängd. Och du, de är från Costa Rica. Bara en sådan sak.

281552DLB (Dominique/Lakin/Bådal) debuterar med “Girl Talk” (Dominique Records). Ord som “Orgeltrio” och “Solar Plexus” ser jag i pressmaterialet. För visst var det så att Monica Dominique bidrog mycket till det funkiga soundet på Solar Plexus-skivorna (när ska de återutges? de digitala återutgivningarna häromåret räknas definitivt inte!) tillsammans med Slim Borgudds exakta trumspel. Nu är det en all-girl-trio med Rigmor Bådal på bas och Justina Lakin på trummor, inte någon av dessa vet jag med mig ha hört tidigare, men det blir ändå en musikalisk jämställdhet. Och Solar Plexus-låtar dyker upp varvade med jazzstandards och nyskrivet, det här känns hur mycket ”nu” som helst, relevant är bara förnamnet, hammondorgeln manar på, tänker både på Merit Hemmingsons första cocktailjazzskivor innan det blev yllekofta och folkmusik, och på det patenterade sväng Hansson & Karlsson bidrog med en gång i tiden (även om jag borde uppdatera liknelsen och använda Sagor & Swing i stället). Amanda Sedgwick, sax, gästar på ett par låtar också. Det här hoppas jag få se live; ”det svänger, katten!”. (Och nyligen gästade Monica och Tommy Körberg Norrbotten Big Band och det spelades bl.a. Solar Plexus-låtar – kanske, kanske något vi får höra mer av?)

ladda nedFinks ”Horizontalism” (R’COUP’D) var drånande elektronisk stilleståndsmusik (eller musik för stillhetens tillstånd?) med underliggande rytmer man upptäcker eller missar. Förledande och suggererande, utan att man märker det, musik som skulle använts på Philip K. Dicks framtid i reklamavbrotten, subliminalt agerande av Fink.

Och något annat än ovanstående och hästlängder från den progressiva musiken är Nightmens debut-ep (Rundgång Rekords) – i Malmö fast på Brooklyn, eller tvärtom. Ruffigt och riffigt, både klämkäckt (nu blir jag väl lynchad) och stompigt, som om Ramones blivit melodiska eller Debbie Harry varit femton år yngre när Blondie debuterade.

206946-aea2d5b3508245d7be16a8f69f790786Och påminna vill jag om Johan Essings lp ”Mörka ljuset” som kom, även den på Rundgång, för några år sedan. Det är långt från bob hund och det är inte någon märkbar gitarr på skivan, det handlar mer om experimentell, begåvad elektronisk musik som har mer Morton Subtonik än något från Helsingborg i blodet. Lp:n finns fortfarande att köpa, gör det, kostar bara en hundring att få tag på ett av de senaste årens mer utvecklande elektronikförsök.

- Jan-Erik Zandersson, jan-erik.zandersson@telia.com

Inga kommentarer: