onsdag 25 februari 2015

Zandersson februari 2 - 15

Lika bra att gå rakt på sak. Lika bra att säga som det är. Ju mindre band du har/är, ju mindre skivbolag du har/är, desto större är ditt intresse att nå ut med din musik. Inte nå ut med din produkt, utan just nå ut med din musik. Med tanke på de resurser de etablerade banden och bolagen har, är det konstigt nog inte de som, omsorgsfullt och personligt, berättar om vilken bra, ny musik man har gjort eller utgett. I dessa dagar, när musikens ymnighetshorn nästan glöder av all den musik som utges på detta arma klot, är det viktigt att nå fram och inte ut, att hitta dem som är intresserade, på riktigt.

Nykomlingar får gärna ta upp plats i detta levande folklivsmuseum som grupper/artister som Yes, Steve Hackett, Ian Anderson et al till stora delar utgör idag, intresset även från min sida vaknar då och då även i geriatriland, det medges (ränderna går aldrig ur – släpper Yes något nytt vill jag höra det), men balansera detta med en växande generation av Panic Room, Crippled Black Phoenix, Effloresce, Out of the Beardspace, Alias Eye eller –

imageEn.Tsfauna. Det är genomtrevlige Daniel Fokins band och debuten ”Play Your Game” (egen utgivning) tillhör dem som du verkligen behöver köpa den här månaden. De är en trio, de är hyfsat tunga, men härligt melodiska. Bra slingor, bra engagemang, fin produktion, hög energi. Alla rutor kan kryssas, musiken är förankrad i olika progressiva tidsåldrar, gärna med ett hårdrockande drag, kränger bra. Inte lika våghalsigt som Mars Volta, utan mer genretroget. När jag lyssnar på dem kan jag inte gissa att de kommer från – Israel. Frågade Daniel om vår genre är en stor genre där: ”Art rock in Israel, it is a little bit tough here with this kind of music. We need a different country. (…) People who are interested in this type of things. I speak with one booking agency in UK to make us a tour. It might be interesting.”

Yup, just det, det hade passat som hand i handske i det traditionsbundna Storbritannien, men även (lyssna nu, göteborgare) i Slottsskogen i augusti. Ja, jag vet att jag tjatar, men när vår kära genre får band på Kuba att låta långt mer spännande än neoprogare från den gamla världen, då finns det plats för en frisk fläkt från Israel. Och jag var visst spot on, för Daniel skrev: ”About influences – well it is all about King Crimson, Led Zeppelin and Riverside”.

imageVäl i nutiden, vad sägs om litet estländsk progrock som vid ett blindtest lätt kunnat utkomma på Inside Out eller något annat av de samtida och något breda progbolagen? Det är Indrek Pattes andra skiva, ”Thank And Share” (Strangiato) det handlar om, det är symfonirock av det slag som får de gamla ansatserna hos Yes och Genesis att gifta sig med senare Marillion och Neal Morse – och det skriver Indrek i pressreleasen också, för en gångs skull är en artist väl medveten om inspirationskällorna. Det är rätt storslaget (inte på italienskt vis, nej), med mycket wakemanska klaviaturer, tekniskt kunnande och ett visst mått av ren bombasm, romantiskt och inbjudande utan att ramla över och bli insmickrande. Inte nyskapande på något sätt, är jag rädd, men som att försjunka i en bekväm fåtölj eller läsa om en gammal deckare där man redan vet slutet och bara kan följa med för resans skull. Ställ dig vid hållplatsen.

imageFrån Estland till Norge, inte helt oväntat i de här spalterna. Fyra fullängdare och en ep och sedan hände inget på nästan nio år, men nu ny skiva med The White Birch i form av ”The Weight Of Spring” (Glitterhouse). Det är bara Ola Flottum kvar av trion som inledningsvis fick tillnamnet ”Norges Sigur Rós”, musikaliskt sett inte oväntat. Förvisso verkar han spela ”allt” numera enligt konvolutet, men det finns prominenta gäster i denna allt mer filmiska musik (inspelad i Olas källare, enligt skivbolaget), som tonsättaren Ole-Henrik Moe (som du ser mer av längre ner) och Susanna Wallumrøds lätt igenkännbara röst på ”The Hours”. Karaktären på musiken är annorlunda än för tio år sedan, det är mer ett berättande som nog härrör sig från en av de sysselsättningar Ola ägnat sig åt under decenniet mellan skivorna, filmmusik, men jämförelsen med islänningarna går ändock inte att lämna hemma helt och hållet, men det drar mer åt vår progressiva genre nu. Fin skiva, det här, vacker musik så det förslår.

imageSå två i det som di gamle kallar jazz. Först en väldigt frisk och livsbejakande (och otroligt välspelad) skiva i form av Olof Skoog kvartetts ”Herr Svensson och den diaboliska hambon” (Hoob) och om jag brukar prata om vissa skivor som provkartor på både det ena och det andra, är det här det på ett genomarbetat sätt. Kvartettens andra skiva (den första kom 2010, ”This I Dig”), den här gången har ledare Olof skrivit allt, men vilken spännvidd han har, hade aldrig, vid genomlyssningen, gissat att allt kommit från samma hand, inte heller att hans personliga dream team hade innehållit såväl Oscar Peterson som Gene Krupa, kan det bli mer jazz än så? Bandledaren spelar tenorsax och klarinett, hans verkliga styrka som komponist (utan att ha hört hans förra/första) är melodierna, men också frånvaron av linje, det kanske kan kallas lyriskt. Favorit? Ingen, men bluesiga ”Hambo From Hell” fastnar litet extra och borde live förstärkas av Merit Hemmingson, men också Gunnar Svensson-kärlek i ”Svenssons gärning” eller rent av barockstråk i ”Fantasi”. Till skillnad från symfoniorkestrar kan man i kvartettens kompakta form unna sig att säga att de övriga tre också är från trakterna av Göteborg (typ): Matti Ollikainen, piano, Samuel Olsson, bas, Michael Edlund, trummor, alla kvartettens fyra välmeriterade och mångsidiga. Gå och lyssna!

imageFrån Göteborg till Stockholm och den andra jazzskivan, Anders Ahlén Units “Lines And Dots” (Signal And Sound) och gitarristens lilla combo finns i en sorts minimalistisk frijazz/be-bop som är ruskigt tilltalande och minner om tid när polisbilarna var svartvita, där hela ljudbilden, skivomslaget (både lp och cd, haft tillfälle att tacksamt nog lyssna på båda), de småsolistiska insatserna ger en detaljrikedom med ett lustfyllt sväng. Anders’ gitarr låter och blir en motpol till en annan favoritgitarrist, Samuel Hällkvist, eller en rituell halvbror, jag kan inte riktigt bestämma mig. Kanske för att det blir improvisationer som söker sig tillbaka till sextiotalets fria jazz och andra (enstaka) stycken som är rakt in i våra hemtrakter, på King Crimson-gatan men bortom Robert Fripp-avenyn. En väldigt fullfjädrad debut som borde få lyssnarkamrater i vår genre att släppa sargen och lyssna. Vänner finns i sådant Gösta Berlings saga et cohortes gjort, även om de sistnämnda kommer från en annan tradition, vilket knappt hörs längre. Här är det mer Don Cherry än något mer samtida, en bra bit från Hancock. Bandet är: Anders Ahlén, elgitarr, Andreas Axelsson, trummor, Niklas Barnö, trumpet, Niklas Persson, saxofon och Emil Skoogh, bas. Slut ögonen och du sitter på en rökig klubb 1968 i en källaren i Stockholm och väntar på att Monica Zetterlund ska gå på och ordningen återställas.

image Pearson Sounds självbetitlade debut (Hessle Audio) var en promo som nästan fick mig att sätta kaffet i halsen, jag menar, med det namnet tror man självklart att det handlar om outgivet Bo Anders Persson-material från Pärson Sound-tiden, innan det blev, i tur och ordning, International Harvester, Harvester och Träd, gräs och stenar. Väl i cd-spelaren är vi i en inte helt annan ljudvärld, en väldigt attraktiv och trevlig sådan. Bakom namnet står David Kennedy (som också är delägare i skivbolaget) från London som släppt mycket i flera år under detta alias, men nu alltså dags för en första fullängdare med tämligen sammansatt musik. Det är experimentellt, självklart, i en musiksmedja där det provas olika ljud, elektroniken låter ibland som den kolliderar, ibland är det som något kvarglömt på golvet på INA-GRM i Paris. De mer dansanta stunderna är samtidigt stundtals en bit från dansgolvet, mer illustrativ musik än primärt just dansant, musiksmedjan stånkar och pustar och det här är urban musik på riktigt, det här är det ljudsatta förortskaoset. Skrämmer, smärtar och engagerar.

imageNär så David Kennedy gått och lagt sig tillsammans med intensiteten, då finns det spökdans från worriedaboutsatan kvar och ”Even Temper” (This Is Forever), med stillsam IDM och ren ambient i den där formen som aldrig upphör att fascinera, hela tiden uppfinningsrik och detaljerad, producerad med ett bladerunnerflimmer bakom ögonlocken. Det här är de syntetiska ljuden som kan rulla mellan täta huskroppar i staden en tidig morgon innan fan själv är vaken. Duon Thomas Ragsdale och Gavin Miller släppte debutskivan under detta alias redan 2009, ”Arrivals” (nej, jag blir inte alls förvånad när jag ser att det var Denovali som utgav debuten – tämligen självklart, när man tänker efter), det tog litet tid att göra en uppföljaren, som lär vara en blandning av musik inspelad då och nu. Avslutande ”All Safe, All Well” hjärtknipande vacker, som den känsla man får just när solen stiger upp vid horisonten och all svärta blir gråare och gråare för att få färg och byta karaktär.

imageNorrmannen Bjørn Fongaard var en känd gitarrist och pedagog i sitt hemland, men det tog till år 2000 för hans egen, mikrotonala musik att bli dokumenterad på skiva i form av trippel-cd:n (plus en dvd) ”Elektrofoni: Works For Micro Intervallic Guitar 1965–1978” på Prisma, Oslos Henie Onstad Kunstsenters egen eklektiska skivetikett (som jag ägnade en hel spalt åt i Nya upplagan på sin tid). Fongaard var aktiv på många arenor, men misslyckades bland annat med att hitta finansiering till den första norska elektronmusikstudion.

imageNu har gitarristen Anders Førisdal tagit sig an ett flertal av Fongaards tidiga stycken på dubbel-cd:n ”Galaxe” (Aurora) som är döpt efter det kanske mest kända (sic!) av Fongaards gitarrmusik, där tre gitarrer i lager närmast gör stycket orkestralt. Eftersom Prima-boxen är stört omöjlig att få tag på, är det givetvis en god gärning att det nu kommit fler varianter/tolkningar, inte minst som Førisdal bett tre samtida tonsättare, Brian Ferneyhough, Ole-Henrik Moe och Øyvind Torvund, skriva stycken som anknyter eller kommenterar Fongaards suggestiva gitarrmusik. Kanske har årets bästa norska klassiska skiva redan kommit? Säregen musik, är det i alla fall.

- Jan-Erik Zandersson jan-erik.zandersson@telia.com

Inga kommentarer: