Inga preludier den här gången. Till skillnad från det inledande bandet går vi från tanke till handling bums. Grand Tour heter de, skottar, en kvartett som hade sin upprinnelse redan 2005 när klaverspelaren och musikmakaren Hew Montgomery lämnade neoproggarna Abel Ganz som han och Hugh Carter startade redan 1980. Från 2005 och till idag har det varit en långsam, krokig väg att bygga bandet Grand Tour och medlemmar har tillkommit vartannat/vart tredje år (och gitarristen Andrew Young som nästan var med från början hann också lämna) och det är i princip bandet Comedy of Errors + Hew som idag är Grand Tour. Nu har debuten ”Heavy On The Beach” (egen utgivning) sett dagens ljus. Titeln avslöjar Hews fascination över filmversionen av Nevil Shutes sf-roman ”On The Beach” och spänningen mellan öst och väst under de kallaste dagarna av det kalla kriget, risken för atomkrig – vilket, irriterande nog, gör skivan onödigt dagsaktuell nu när Ryssland än en gång gräver ner sig i sina maktgalna skyttegravar.
Men jag ska inte förleda er när jag beskriver bandets väg från en idé hos Hew till en debutskiva, för det här blåser bort allt var neoprog heter, det här är en klaviaturdriven cd med bombastiska arrangemang (stundtals), ett kraftfullt driv och en ljudbild som väcker minnen av mellotroner från sjuttiotalets glada dagar. Ett episkt konceptalbum om det kalla krigets vansinne, snusande på ren symfonirock, vem hade väntat sig det av en egenutgiven debutskiva? Rekommenderas påtagligt.
Ett annat erfaret band är duon (live är de en kvartett) M-Opus från Dublin vars ena halva/ledare, Jonathan Casey, under många år spelade med David Cross. I fjol slog han sig samman med gitarristen Colin Sullivan och började skriva musik som ska vara en hyllning till sjuttiotalets progressiva rock, varje skiva ska ta upp ett särskilt år från det decenniet. Jag säger då det. “1975 Triptych” (Rude Chord) är den första (nästa är redan planerad, handlar om 1978) och är det här på riktigt? Jo, så här säger Jonathan på hemsidan:
”M-Opus are also a fictional band with a long, made-up history that stretches from 1970 to today. They have a discography of albums from that time, but you haven’t heard them yet. In fact, nobody has. Their first album to come to light is 1975 TRIPTYCH from 1975.”
Vad var det jag sade. Det här är en kul snurra på alternativvärldstemat. Det var redan 2009 som Jonathan kom på den här idén och
”… I made a decision. Having composed and written songs in all sorts of commercial styles for years, I paused and asked myself, what is it that I REALLY want to do. Forget about the practical, the sensible, the marketplace – what sort of music would I write, for the love of writing? 70s prog rock, of course. Great. OK, where to begin? See, I have a problem with total freedom; without a goal on the horizon, I just totter about aimlessly in creative confusion. I need an end point to direct myself. So I thought up an end point that has a lucrative route – I am writing an historic band’s musical output. I am wearing 70s heels, returning to forever and composing within the framework of a band’s history. This means I’ve to come up with material from different eras, a discography that’s cohesive, essential enough to maintain its own weight, winningly predicatable but excitingly new.”
Herregud, visst blir man glad när någon får en så oväntad, galen men superb idé!? Jonathan fortsätter:
”I have heard modern artists plow similar furrows – Lenny Kravitz did a faithful early 70s blues rock, La Roux did their 80s pop, but where’s the fun if you don’t go all out and take the time-travelling musicality to its Nth degree! Let’s not have just one song or two that seem to arrive in the present from another era in the past – let’s have a whole catalogue! So this project will result in a number of M-Opus albums, released in non-chronological order. (…) The next release will be from 1978. And as James Brown says, ‘It’s going to be a mother’”.
Galet, innovativt – men lyckades det? Ja, det vill jag påstå, ”Travelling Man” som inleder anslår direkt tonen och tidsresan bakåt startar med ett trevligt, bekant ryck, andra stycket (av de tre) ”Different Skies” är med sin mer än halvtimmeslängd något som bankar på många 1975-dörrar, mer Yes och Genesis än Gentle Giant och VdGG, men tar sig också till andra världar, såväl BJH som asiatisk ”världsmusik”, tänker litet på Rutherfords kommentar till italienska The Watch, att de spelade Genesis bättre än vad Genesis-pojkarna själva gjorde på sin tid, och det är något som dyker upp här också, att det är mer virtuost än det (kanske) var en gång i tiden (Hackett är en bättre Hackett idag än han var då, som musiker om än inte som kompositör, eller hur?). Men det är en tidsresa, en medveten och lyckad sådan, och nu ser jag fram emot 1978, för att inte tala om när Jonathan får för sig att titta till 1971 och 1972. Det är skönt att bli överraskad ibland!
Om man fortsätter på den elektroniska väg jag stått på trottoaren till i tidigare spalter, når man Fort Romeaus (Mike Green från London, that is) debut ”Insides” (Ghostly International) och förstår att Mike är oförstående till varför hans tidigare housemusik på något sätt skulle vara relevant för denna kontemporära IDM-ambient av storstadsslag, men känslor som handlar om allt från förgänglighet till lycka i en detaljerad produktion nerlusad av analoga och digitala hjälpmedel, ett närmast tredimensionellt ljud som om man hade ett blått och ett rött öra vid lyssnandet. Dansmusik där det intelligenta är det som tar över och leder genom nattens landskap i miljonstäders hjärtan.
Omgången klassiska blir körskivan ”To The Field Of Stars” (Footprint) med S:t Jacobs kammarkör ledd av Gary Graden och jag fångas av denna skiva vars tema är resande/pilgrimsvandring. Titelverket är Gabriel Jacksons nästan 40 minuter långa hyllning (eller vad man ska kalla det för) till Santiago di Compostela där fragment från många diktares händer bildar texten om denna portal till alltet (eller intet), sanslöst vackert för kör, cello och slagverk. Det finns två stycken till på skivan, båda med texter av Rabindranath Tagore, Hans Schanderls ”Pilgrimage” och Enrico Miaromas ”Farewell”, det sistnämnda stycket fångade mig i ett sorgens men också hoppets limbo eftersom jag lyssnade på det när jag fick budet om Viggo Edéns bortgång (se förr-förra spalten), förkrossande påtaglig och berörande text, ”jag är redo för min avfärd”.
Det förtjänar också att nämnas att en av de i bakgrunden varande men med minnesvärda gitarrljud levererande i bob hund, Conny Nimmersjö, nu släpper sin andra soloskiva, ”Tänk, nyss var här så trevligt” (Novoton). Debuten, ”Skörheten och oljudet” (2007), hittar jag inte i rappet, men minnet säger mig att den här nya är långt punkigare. Har ju inte ett dugg med progressiv musik att göra, men det rör på sig rätt duktigt.
- Jan-Erik Zandersson jan-erik.zandersson@telia.com
