Men jag ska inte förleda er när jag beskriver bandets väg från en idé hos Hew till en debutskiva, för det här blåser bort allt var neoprog heter, det här är en klaviaturdriven cd med bombastiska arrangemang (stundtals), ett kraftfullt driv och en ljudbild som väcker minnen av mellotroner från sjuttiotalets glada dagar. Ett episkt konceptalbum om det kalla krigets vansinne, snusande på ren symfonirock, vem hade väntat sig det av en egenutgiven debutskiva? Rekommenderas påtagligt.
Ett annat erfaret band är duon (live är de en kvartett) M-Opus från Dublin vars ena halva/ledare, Jonathan Casey, under många år spelade med David Cross. I fjol slog han sig samman med gitarristen Colin Sullivan och började skriva musik som ska vara en hyllning till sjuttiotalets progressiva rock, varje skiva ska ta upp ett särskilt år från det decenniet. Jag säger då det. “1975 Triptych” (Rude Chord) är den första (nästa är redan planerad, handlar om 1978) och är det här på riktigt? Jo, så här säger Jonathan på hemsidan:
”M-Opus are also a fictional band with a long, made-up history that stretches from 1970 to today. They have a discography of albums from that time, but you haven’t heard them yet. In fact, nobody has. Their first album to come to light is 1975 TRIPTYCH from 1975.”
Vad var det jag sade. Det här är en kul snurra på alternativvärldstemat. Det var redan 2009 som Jonathan kom på den här idén och
”… I made a decision. Having composed and written songs in all sorts of commercial styles for years, I paused and asked myself, what is it that I REALLY want to do. Forget about the practical, the sensible, the marketplace – what sort of music would I write, for the love of writing? 70s prog rock, of course. Great. OK, where to begin? See, I have a problem with total freedom; without a goal on the horizon, I just totter about aimlessly in creative confusion. I need an end point to direct myself. So I thought up an end point that has a lucrative route – I am writing an historic band’s musical output. I am wearing 70s heels, returning to forever and composing within the framework of a band’s history. This means I’ve to come up with material from different eras, a discography that’s cohesive, essential enough to maintain its own weight, winningly predicatable but excitingly new.”
Herregud, visst blir man glad när någon får en så oväntad, galen men superb idé!? Jonathan fortsätter:
”I have heard modern artists plow similar furrows – Lenny Kravitz did a faithful early 70s blues rock, La Roux did their 80s pop, but where’s the fun if you don’t go all out and take the time-travelling musicality to its Nth degree! Let’s not have just one song or two that seem to arrive in the present from another era in the past – let’s have a whole catalogue! So this project will result in a number of M-Opus albums, released in non-chronological order. (…) The next release will be from 1978. And as James Brown says, ‘It’s going to be a mother’”.
Galet, innovativt – men lyckades det? Ja, det vill jag påstå, ”Travelling Man” som inleder anslår direkt tonen och tidsresan bakåt startar med ett trevligt, bekant ryck, andra stycket (av de tre) ”Different Skies” är med sin mer än halvtimmeslängd något som bankar på många 1975-dörrar, mer Yes och Genesis än Gentle Giant och VdGG, men tar sig också till andra världar, såväl BJH som asiatisk ”världsmusik”, tänker litet på Rutherfords kommentar till italienska The Watch, att de spelade Genesis bättre än vad Genesis-pojkarna själva gjorde på sin tid, och det är något som dyker upp här också, att det är mer virtuost än det (kanske) var en gång i tiden (Hackett är en bättre Hackett idag än han var då, som musiker om än inte som kompositör, eller hur?). Men det är en tidsresa, en medveten och lyckad sådan, och nu ser jag fram emot 1978, för att inte tala om när Jonathan får för sig att titta till 1971 och 1972. Det är skönt att bli överraskad ibland!
- Jan-Erik Zandersson jan-erik.zandersson@telia.com
