tisdag 17 februari 2015

Zandersson februari 1 - 15

hämta (1)Det är dags för en tyst minut för Edgar Froese, som rycktes bort, fortfarande mitt i ett skapande liv, när det medvetet sista kapitlet i berättelsen om Tangerine Dream nyss var inlett och nya musikaliska kamrater, som Ulrich Schnauss, bidrog till ännu en smärre kursändring. En musikers bortgång berör alltid, den här gången mer och inte mindre, en viktig del av min ungdoms musikaliska skolning var en kombination av berlinskoleelektroniken hos Tangerine Dream och Klaus Schulze och den rent elektroakustiska från svenska och franska lp, vilket i sin tur gjorde att Depeche Modes ”Speak & Spell” inhandlades samma dag den utgavs. Det finns en linje, det finns rörelser. Ringarna på vattnet berör mångehanda stenar som redan slängts i, det är sant.

pageHead5

I levande livet, på scen, snart? Progressive Circus i Helsingborg den 25 april har en startuppställning som är imponerande (bl.a. Änglagård, Demoner, Beardfish och Caravan) och Psykjuntan blir verkligen av den 12–13 juni i Tyrolen utanför Alvesta, den födelsedagspresenten tackar jag särskilt för. Närmare i tiden finns möjlighet att äntligen se Isildurs Bane på scen igen utanför de årliga IB Expo-evenemangen, de är huvudnumret på Musikens hus i Göteborg den 7 mars och spelar redan dagen före på hemmaplan i Halmstad. Anrika Kebnekajse har en lång turné igång och den når Malmö 5 mars (kanske med utmärkta Agusa som förband) och på lördagen kolliderar deras konsert med det som händer på Musikens hus.

Och har du missat unga Rachel Flowers? Fantastisk är bara förnamnet. Som någon skrev på hennes blog: ”21 years old girl who’s into ELP, Zappa and Crimson. This is not real.” Men det är det. Njut av hennes tolkningar av bl.a. Gentle Giant, Frank Zappa, King Crimson och Emerson, Lake & Palmer, liksom hennes egen neoromantiska musik.

Ibland är det bara en låt som fastnar, genretillhörigheten egal, möjligen förpassad in i det där facket rubricerat rätt och slätt ”bra musk”. Pops Staples’ ”Somebody Was Watching” är den senaste. Lyssna, njut.

CS557179-01A-MEDLake People är sedan fyra år ett alias för Martin Enke, tolv år in i hans karriär som electronicadomptör, debuten heter ”Purposely Uncertain Field” (Permanent Vacation) och är ett precisionskytte med hagelgevär i IDM-genren (och innan fullängdaren finns åtminstone åtta tolvor av allehanda slag att tillgå). När nyhetsbreven från technoskivåterförsäljarna varje vecka marknadsför tolvor vars livslängd knappt är mätbar, är det befriande hur dessa genomtänkande, omsorgsfulla musikmekaniker som Lake People sätter samman en skiva där just diversifieringen blir den röda linjen, deep house kan vara en beteckning. Genomarbetat och bildskapande, ännu ett kapitel i ljudsättningen av det urbana där vi inte dansar iväg natten, utan vandrar igenom den, åker tunnelbana genom den, åker taxi genom den, med ett spöke av nätter som svunnit hän som sällskap. En skiva att återkomma till.

hämta (1)Någon hörde mitt tips/min önskan att den välljudande Močnikorgeln i Höörs kyrka skulle användas för skivinspelning. Cd:n heter “Sons And Pupils Of Johann Sebastian Bach” (Daphne) och det är orgelnestorn Hans Fagius som spelar Krebs, W F Bach, Homilius, Müthel, C P E Bach samt Kittel – och det låter fantastiskt bra. Orgeln är en kopia av de Johann Sebastian gjorde PR för och det gör givetvis att ljudbilden överensstämmer med det han hörde då, när han uppmuntrade både sina egna grabbar och deras generationsbröder att ta orgeln på allvar och utnyttja dess möjligheter. Det är också glädjande att det är ett svenskt skivbolag som är först ut, jag hade väntat mig att de renodlade orgelskivbolagen, som Loft och Raven, skulle varit snabbare (ja, jag erkänner, jag har tjatat på de trevliga ägarna i båda fallen!). Orgeln, sommarens nu traditionella barockfestival och den nya generationen barockinterpreter gör att den tidiga musiken fortsätter leva och ha hälsan vid Ringsjöns stränder (skriver jag när jag precis varit på konsert i Klosterkyrkan i Lund med herr Tidig Musik i Höör, Viggo Edén, cembalo och virginal, och Cecilia Kjelldén, blockflöjter – en både stark och genuint sorgesam upplevelse, med en stoisk, närmast heroisk, Viggo, som, märkt av sjukdom, fick ge Bach liv på ett sätt jag inte trodde var möjligt så här nära skymningslandet).

lawolwc1069Gör vi tidsresan tillbaka till vår tid blir jag både imponerad och avundsjuk över norska skivbolaget Lawo och det ansvar de tar för den samtida musiken från vårt grannland och bara måste få nämna att den skämtsamt döpta ”Blockbird – Norwegian Recorder Music” just är blockflöjtsmusik där fåglarna finns nära, något återkommande när skickliga Caroline Eidsten Dahl (ensam eller i ensemble) möter åtta tonsättare där Morten Gaathaugs ”Fulger i min hatt” är närmast fullkomligt inne på temat, medan avslutande ”Choralsonate nr 1: Jesus Christus, Unser Heiland” från 1969 av Kjell Mørk Karlsen leder över till skivan “Mary’s Song” där Ensemble Ylajali från Bodø under Pål-Are Bakksjø bjuder på ny sakral körmusik kretsande kring Maria. Frank Havrøy är både producent och den tonsättare vars fyra verk intar en särställning på skivan, men det här är acapella som genom hela skivan minner starkt om våra svenska körtonsättare från 70- och 80-talen. Innerligt.

hämta (2)Men jag vill lämna Norge för ett sällsynt nedslag i Danmark och en av de absolut bästa körskivor jag hört på länge, titeln kan vara missledande även om den är sann: ”New Choir Music From Scandinavia” (Exlibris), för det må vara ett danskt skivbolag och en enastående dansk kör, Mogen Dahls kammarkör ledd av densamme, men verket som finns på denna skiva är favoriten Sven-David Sandströms stora nordiska mässa med text av Tomas Tranströmer. Sandström har gett oss en rad tunga, makalöst levande körverk som ”Requiem: De ur alla minnen fallna” (1982) och ”High Mass” (1994) och innan han häromåret började skriva musik för alla kyrkoårets söndagar svepte han in sig i Bachs mantel och skrev både ett magnificat och ett juloratorium. Det var den danska kammarkören som begick världspremiären med denna relativt färska, rustika mässa med ett verkligt nordiskt tonspråk, i Bergen så sent som i somras och det här är musik att fördjupa sig i, fångas av. Med tanke på att Sandströms opus uruppfördes i Norge av en dansk kör, är det inte dags för en nationalutgåva av hans musik på fonogram i hans hemland nu?

1413062Hänk” är den andra skivan med finska Salaiva (Presence) och den korta beskrivningen är att detta är stånkande jazzrock med ungdomlig glöd och inte så litet progressiva influenser. Sångaren Miikka Huisko har sagt i intervjuer att det här är ett konceptalbum, men han vill inte berätta vad konceptet är. Influenserna är från Zappa, Camel och King Crimson, säger han, men det är mer jazzrock än prog i mina öron även om det inte går att friskriva det sistnämnda, liksom en flygande matta till en allvarlig musik med Bill Bruford bakom trummorna likväl som ett rackarns skämthumör, även om det är saxofonen och en vandrande bas som tar upp härligt mycket utrymme, ett utrymme om snabbt förbyts i nya låtar, hela tiden. Inga lp-sideslånga låtar här inte. En eftertänksamhet i högt tempo, riktigt kul, hur konceptuellt och/eller ironiskt det än är. Jazzrockprog?

hämta (3)Riktigt oväntat intressant var Gov’t Mule & John Scofields liveskiva “Sco●mule” (Provogue) och inte är det något nytt, även om det är nytt. Det här är från två konserter i Georgia i september 1999 och det är ett evigt jammande, med både egna låtar och lån från Coltrane, Shorter och James Brown. Två och en halv timme på en dubbel-cd (och köper man direkt från Gov’t Mule får man också en extra skiva) och det här svänger och kränger åt alla håll, Scofields gitarr måste ha börjat ryka, så elektriska, oväntat häftiga, är några solon. Jazz och soul må vara avstampet, men här är det rullande rock, tuff, utmanande rock, jambandet verkar ha vässat klorna, mötet dem emellan lyfte fram oväntad pondus, liksom t.ex. Shorters musik blir mer Miami Vice-lik – och så håller det på. Kan också passa på att nämna att Gov’t Mules (mestadels) Pink Floyd-coveralbum ”The Dark Side Of The Mule” (Provogue) som kretsar kring ”The Dark Side Of The Moon” (men också hela ”Wish You Were Here” och än mer än så över tre cd och en dvd) och både påminner om den kärlek vi som hört en del av detta från konserter via bootlegs redan lagt märke till och att den här sortens versioner är långt roligare att höra än de som bara kopierar. Just ”Dark Side…” börjar få fler och mer seriösa uttolkare än de som bara gjort bluegrass- eller reggaeversioner (och, nej, jag tänker inte på The Flaming Lips’ version…), som Nguyen Les storbandstolkning. Men de bästa Pink Floyd-tolkarna är nog fortfarande The Los Angeles Pink Floyd Cover Band och deras bootleg-dvd ”At The Canyon”; inga konstigheter, bara några långhåriga ungdomar som lirar Pink Floyd på en liten barscen, men vilka musiker!

VAF010LP_THMBJohn Russell, Steve Beresford, John Edwards, Ståle Liavik Solberg: Will It Float? (Va Fangool). Gitarr, elektronik, kontrabas och trummor, i den ordningen. Inspelningen gjord den 13 november 2013. Välgjord, närmast traditionell improvisationsmusik med just Solbergs elektronik som svävande och/eller sammanbindande element. Art Bears eller Evan Parker finns i dna:t – men väldigt brittisk är den. Det här förlorar aldrig intresset, kvartetten är för erfaren för att låta denna chans gå dem ur händerna, man kan nästan tro de är väl förberedda innan de ger sig in St Mary’s Old Church i Stoke Newington för att musicera/spela in.

Nästa gång ett par böcker också. Favoritbok idag är Per Bromans ”Kort historik över framtidens musik: elektronmusiken och framtidstanken i svenskt 1950- och 60-tal” som också har en cd bifogad med högeligen rar svensk eam. Värd pengarna bara för cd:n!

Coda
Ovan skriver jag om en heroisk konsert i Klosterkyrkan i Lund, där Viggo Edén,
märkt av cancern, musicerade vid virginal och cembalo tillsammans med Cecilia
Kjelldén och hennes blockflöjter. Jag tror att Bachs ande svävade i
ljusstrålarna från den begynnande våren i Lund, för en utmattad Viggo fick en
koncentrerad spänst i fingrar och handleder när det i den andra delen var tal
om Johann Sebastian och dennes livgivande musik. Och det var just ett
musicerande, en konsert för att visa musikens kraft, som helande, som
lindrande, som något som kan få tiden att stanna.
Dagen efter konserten somnade Viggo in.
När chocken lagt sig kommer jag att titta tillbaka på en musikalisk gärning av
det slag som på många sätt är unikt, att självuppoffrande driva musikskola och
få generationer av elever att inse musikens mirakel, att under årtionden
ideellt skapa både en lokal konsertscen i Kulturhuset Anders i Höör, en lång
rad konserter och det helt unika i sommaroperans koncept, att låta ungdomar och
garvade proffs mötas på operascenen, inte sällan i nyskrivna operor, inte
sällan skrivna av Viggo själv. Jag är oerhört glad att hans skicklighet bakom
tangenterna på virginal, cembalo eller piano blev dokumenterad i fjol på en
dubbel-cd som kompletterar den Nielsen-lp han själv utgav redan 1978.
En sådan här dag går mina tankar till hans fru Anja, barn och barnbarn och alla
andra han berört med sin gärning, både som musiker, pedagog och, inte minst,
matematiker. Vi ses senare, Viggo.

- Jan-Erik Zandersson, jan-erik.zandersson@telia.com

Inga kommentarer: