tisdag 4 november 2014

Zandersson november I – 14

När du tittar på din minneslista över vilka låtar du ska välja mellan som önskemål när du kommer fram till Ring så spelar vi på lördag, kanske du vill få den påfylld så det inte bara är de givna (som t.ex. ”Sisyphon” med Pocket Size, ”Svarta hål och elljusspår” med Gösta Berlings saga och ”Östan om sol, västan om måne” med Agusa) som återfinns där? Då tycker jag vi beger oss till Italien, eftersom det kommit en hög skivor från kvalitetsmedvetna skivbolaget Black Widow där. Vi tar dem i nummerordning.

imageFörst ut en återutgivning, gruppen Daemonia har väckts till liv igen med sina tolkningar av Goblins filmmusik “Dawn Of The Dead/Zombi”, en cd som ursprungligen utgavs som bonusskiva till deras ”Dario Argento Tribute: Live In Los Angeles” från 2006. Det här är mumma för alla skräckfilmsmusikintresserade och/eller Goblin-fans, Claudio Simonetti gör under det här bandnamnet uppdaterade tolkningar av musiken som mer och mer börjat ingå i den nogräknades filmmusik-dna, här både mer kraftfulla versioner än det som utgavs när filmerna var nya (tyngre gitarrer, mullrande produktion och annat som ger en bred ljudbild) och, mest i Zombis fall, ett närmast kitchigt anslag, om än kärleksfullt genomfört. Det är mer gotik, det är mer kraft och bonusspåren sätter också sina spår, inte minst en hårdrocksversion av Fader Bachs toccata & fuga.

imageVidare med Victor Peraino’s Kingdom Come with Arthur Brown (mer deskriptivt kan man väl inte kräva?) och deras “Journey In Time”, en dubbel comeback-cd (Brown lämnade 1974, Peraino tog över bandnamnet men gjorde inte så mycket väsen av sig) som låter hemskt mycket “då”, det är sjuttiotalshårdrock med litet syntsvävande här och där, ”kosmische”, typ, inte enastående och inte enahanda, vill man ta en tripp bakåt i tiden är det här passande. Märkligt, egentligen, hur litet som hunnit hända sedan 1974!

image

Latte e Mieles progklassiker från 1972 där Bachs Matteuspassion får progkläder, “Passio Secundum Matthaeum”, har nu fått tillägget ”The Complete Work” när gruppen spelat in sitt mästerverk igen. För så var det, trots att de fortsatte spela in skivor, både före och efter comebacken, var det inget som nådde den här uppdaterade passionen. Nu har de spelat in hela rasket igen, uppdaterad med en del tillägg (och även tillägg inspelade 1972 som inte fanns med på ursprungsskivan!) och jag är kluven. Det är sympatiskt att de talade partierna består av en veritabel who’s who bland italienska progrockare, men på sista raden blir det här en ny version av en skiva som redan kändes färdig i sin ursprungsutgåva, som tiden stämplat ”klassiker” på. Vi kan väl säga att den här nya kompletterar den gamla, men varken ersätter eller, i egentlig mening, tillför något väsentligt, förutom obändig spelglädje och en verklig passion för passionen, om uttrycket tillåts.

image Il Segno Del ComandosIl Segno Del Comandos “Il Volto Verde” är ännu en skiva inspirerad av en bok av Gustav MeyrinkGustav Meyrink och Diego Banchero har fortsatt förnya både sina musikmedarbetare och uttrycket. Det är nu långt ifrån den Goblin-kopia debutskivna var, tvärtom är det här genrebändande som ändå, skulle jag tro, på sista raden hamnar i vår favoritgenre, även om det ibland blir rent poppigt. ”Varierat” är bara förnamnet Meyrink, tillhör mina favoriter bland skäckförfattarna, Banchero har redan tidigare på skiva tagit sig an hans debutroman, Golem från 1915, nu är vi ett år fram i tiden och Det gröna ansiktet (som inte kom på svenska förrän förra året, på Hastur förlag) är en tämligen dekadent tolkning av sägnen om den vandrande juden, något Banchero använder på ett, låt säga, friskt, frejdigt sätt i det musikaliska porträttet av romanen.

imageSophya Baccini’s Aradias “Big Red Dragon” (William Blake’s Visions)” är verkligen en utmaning på flera plan, ännu ett musikaliskt porträtt, en artists tankar om en annan artist. Utmaningen ligger i att det är utmanande musik, mestadels rysligt kompetent symfonirock men också med kammarmusikaliska sättningar, det är välgjort på ett, säkert för vissa, svårbemästrat sätt, Sophyas röst är i vår genre i en egen klass (även om Curved Airs Sonja Kristina är en av flera gäster och konkurrerar om välsången), det finns en minutiös skärpa i både musik och genomförande som lockar mig tillbaka (Parrys tonsättning av Blakes ”Jerusalem” är enda ”covern”, inte malplacerad tolkningsmässigt, men egentligen onödig här). Ett sammansatt porträtt av en sammansatt renässansmänniska.

imageSecret Tales’ debutskiva “L’Antico Regno” har en enhörning på omslaget. Ajdå, där medger jag att jag blev färgad innan cd:n började snurra. Det är svartrock, det är Canterbury, det är symfonirock, det är fejkmadrigaler och fejkrenässansmusik om vartannat, instrumentalt och sångligt. Behållningen för mig är dels det som låter som mer egensinnig symfonirock och inte något andra svartklädda grupper redan levererat sedan Bauhaus’ och Siouxsie Sioux’ dagar, dels låtskriverskan och sångerskan Tiziana Radis 4AD-röst, mjuk som sammet, vacker som ett enhörningshorn.

imageEtt litet PS i form av Jimi Barbiani Bands “Blue Slide” (Grooveyard) som också kom i paketet från Italien, där Jimi gör sig bäst när han tolkar andra, ZZ Tops ”La Grange” svänger duktigt och min favorit Freddie King får ”Going Down” i nya kläder. Som titeln antyder finns det mycket ”slide” på den här skivan, gitarrsträngarna gnids tills de blir blåa. Får mig osökt att tänka på Joe Bonamassas nyligen släppta ”Different Shades Of Blue” (Mascot) som bjuder på hyfsat tung bluesrock med Joes allt mer intressanta pipa och hans inspirationsmyllrande gitarrspel, kan inte komma ifrån att det här är utmärkt partymusik, att den inte behöver nå hjärnan alls, bara benen, men når den ändå ända upp, blir jag inte besviken, hans partiella sammanfattning av rockgitarrhistoriens senaste kapitel får även de utmaningstörstande vindlingarna att bli nöjda.

(Black Widow distribueras i Sverige av Record Heaven.)

- Jan-Erik.Zandersson@telia.com

Inga kommentarer: