Om du undrar över etiketter, genretillhörigheter, är det så fint ordnat att det vi sysslar med egentligen är barockmusik. Inte progressiv musik, utan barockmusik. När Jean-Philippe Rameaus första opera, ”Hippolyte et Aricie”, hade premiär den 1 oktober 1733 i Paris beklagade sig en skribent över att den inte hade någon klar melodi, att den hela tiden bytte tonart och utnyttjade alla upptänkliga kompositionstekniker – all denna, i hans ögon helt onödiga, komplexitet kallade han för att vara ”barock”. Visst låter det som en bra beskrivning på hur progressiv rock är när den är som bäst?
Om du som svensk progmusiker helt plötsligt får fanbrev från Indien kan det vara mitt fel. Om någon vecka släpps Rainburns debut-ep ”Canvas Of Silence” och när jag var i kontakt med Vats Iyengar långt borta i Bangalore (som skriver låtarna, spelar gitarr och sjunger i gruppen) visade det sig att han hade en enastående kunskap om svensk musik, inte minst den smala i vår genre, så det blev ett e-postande tvärs över klotet med fler tips om svenskt guld, inte minst i den progressiva ådran. Vi noterade samtidigt att det nog skulle te sig ohemult dyrt att skicka en promo-cd från Indien – ”man kan inte lita på den indiska posten” skrev Vats – och använder man kurir är frakten till Sverige för denna halvtimmeslånga digipak-cd 450:-! Men detta mitt första möte med indiska musikers tag om vår genre blev åtminstone webbvägen överfört till mig som lossless-filer och mitt betyg är gott. Det är inte särdeles invecklad musik, men väldigt dynamisk, från spröda delar där Vats’ röst är sammetsmjuk i ett Barclay James Harvest-landskap till åtminstone en litet tyngre som inte är i närheten av att vara metalltung, men äger pondus i ett hårdrocksjazzuttryck. Vats har ett bra bett i gitarren och en pipa han modulerar väl. Fjärran östern tillför kanske något i marginalen, men vid ett blindtest hade jag inte satt en endaste krona på att det här var inspelat i Bangalore, kanske ännu ett bevis för hur den progressiva musiken som uttryckssätt börjar bli en universallösning för vissa anslag?
Ibland är det väldigt ensamt att ha de intressen man har. Jag brukar inte nappa på crowd funding, det har bara hänt vid två tillfällen, båda gångerna handlade det om ”Kosmischer Läufer”-volymerna, Martin Zeichnetes elektroniska musik avsedd att träna DDR:s olympier i början av sjuttiotalet, men den här, , kändes som vettig – hur ofta stöter man på nordamerikansk progressiv rock? Men vi blev bara fyra (tre i USA och jag som ende europé) som ville ha musiken på cd. Ganska typiskt när det gäller just nordamerikansk progressiv rock, det är hart när omöjligt att utge den, verkar det, idag liksom på åttiotalet. Men Blake, som utgör bandet, är trevlig, skivan finns i en yttepytteupplaga han själv finansierat och jag fick köpa ett ex. Varför vår genre har så svårt att nå fram i Nordamerika kan man fråga sig. Och crowd funding börjar kanske redan bli ”old hat” – inte minst som bolaget som administrerar det hela tar 15 % av intäkterna för sitt ”besvär”?
Jag ogillar begreppet ”kritiker”. Jag kritiserar inte den musik jag skriver om här, resultatet utgör mer en inköpslista, under förutsättning att de olika lyktor jag tänt vid beskrivningen av vad jag hör överensstämmer med de lyktor du har upphängda i ditt lyssnarrum. Jag kräver också långt mer av en ”recension” än de riktningsutpekanden jag bidrar med, se det mer som anmälningar än något annat, en tipskupong utan garderingar eller graderingar. Får jag skivor jag inte uppskattar, skriver jag inte om dem. Kanske engelskans ”review” fungerar bättre, att titta igen, att lyssna igen, hitta några samband, några sammanhang som fungerar som fyrbåkar längs en karg och med rev av musikdravel att kryssa mellan, att inte fastna i krimskramskvicksanden av maskinellt fabricerad musik avsedd för konsumtion eller som övertalningsstöd i reklamsammanhang.
Låt oss börja med Esben And The Witchs tredje försök i fullängdsgenren, ”A New Nature” (Nostromo). Experimentellt? Bock. 4AD-sound? Bock. Liz Frazer-vibbar? Bock. Någonstans mellan alt.rock och post-rock med sång? Bock. Som These New Puritans, fast åt andra hållet? Bock. Men, handen på hjärtat, att Steve Albini producerat och att detta, enligt deras pressmaterial mer ska vara i linje med deras konserter i intensitet och tyngd lurar inte mig. Om man har ett inledande stycke på tio minuter som sväller i bästa postrockstil och mitt i skivan har en kvarts berättelse om en djungelresa, då är vi i en mer progressiv ljudvärld än vad pojkarna kanske tänkt sig. Finemang, detta.
“Hold This Ghost” kom 2008. Musée Mécaniques uppföljare, “From Shores Of Sleep” (Glitterhouse), spelades in redan 2012 men har inte släppts förrän nu, finansierad av fansen. Det är bedrövligt att det ska behöva gå så långt när det gäller att få ut ett sublimt vackert album som får hösten att upplevas som hoppfull och en törhända efterföljande vinter som en möjlighet. Micah Rabwin och Sean Ogilvie skriver den mesta musiken och att den sistnämnde en gång i världen var med i postrockbandet Tristeza är säkert en förklaring till varför det låter som det låter. Stillsamt, vackert, åt alt.folk-hållet men utan att lämna den famn 4AD-band (nu var vi där igen) skapade en gång. ”Sprött” är nog ordet jag söker, men kanske också ”innerligt”. Trädens lövs röda färg fick ny mening. En pur skönhetsupplevelse. Skaffa.
Improviserad jazz som lugnat ner sig när den hamnat på scen? Så kan man se norska Lana Trios “Live In Japan” (Va Fangool), de lägger band på sig, spelar det som behövs, ger utrymme för varandra och ett lugn, någon påminde om att trombonisten inte låter sitt instrument ljuda mer än över halva konserten och det tycker jag är ganska signifikativt för skivan, improvisationer som håller igen. Avmätt, i den lilla världen intensivt, men med en jazz som biter mer än Daniel Karlssons men som inte sprallar iväg på vägar där hjulspåren förvirrar och lurar oss i diket. Skivan innehåller båda konserterna från klubben Jazzspot Candy i Chiba utanför Tokyo.
Litet tung psykblues som kom redan i somras som avslutning? Radio Moscows “Magical Dirt” (Alive Records), deras femte sedan 2o07 och det dundrar på som väntat, tack och lov, med en del lån från den där korsvägen där en ung man sålde sin själ till hin. Riffglatt, mycket filtrerande, enerverande trummor/bas och det jammas bort i ett sjuttiotalstöcken som är så invant att lyssna på, om det finns bluesig hårdrock som kan vara bekväm och komfortabel och bekant likt schlager är detta det, fast på ett bra sätt. Om du förstår. Inte progressivt, bara tacksamt stillastående. Ska givetvis spelas på volym som gör Revaxör undgängligt.
Två ord om skivan “The Mission” (Lawo). Även Norge har hamnat i Sydamerika och skivan är fylld av den barockmusik som mötet mellan den nya och den gamla världen gav upphov till där, i linje med de första skivutgåvorna i missionärernas spår för en del år sedan på franska etiketten K617, och i denna historiskt intressanta subgenre har ju även svenska (och utmärkta) Ensemble Villancico rört sig, besökt källorna, gett konserter och gett ut skivor. Här leder Mark Bennett Norska blåsarensemblen och Nordic Voices i arrangemang av ensemblens trumpetare Stian Aareskjold och jag kan inte låta bli att rekommendera skivan som ett exempel på hur det kunde och kan låtit/låta när musikerna möttes i djungeln.
Om du inte tror det finns hur mycket som helst att upptäcka varje månad i vår genre, tycker jag du ska besöka newprogreleases.blogspot.se och se till så att du får det dagliga nyhetsbrevet. Sedan är det bara till att öppna plånboken.
Och om det nu behövs goda idéer för att få fler unga att spela musik, varför inte låna den engelske och högst dynamiske organisten James Rhodes’ projekt där han genom en ”instrument-amnesti” får engelsmännen att leta fram oanvända instrument från källare och vindar för att samla in dem och låta dem gå vidare till skolor, för att uppmuntra eleverna att börja musicera. Trots att detta är ett tv-program, är ju idén lysande och långt bättre än all mobbing-tv som produceras i en aldrig sinande och kvalitetsmässigt rasande ström, här hemma och annorstädes.
Jan-Erik.Zandersson@telia.com
