måndag 2 juni 2014

The Watch: Tracks from the alps (2014)

image

Karl-Göran Karlsson:

Ja, vad är det man brukar säga i reklamen för kosmetika? ”You never get a second chance of making a first impression!”. Underförstått - första intrycket präglar för alltid vad du tycker om något. Men det kan faktiskt vara fullständigt fel när det gäller musik.I alla fall när det gäller vissa plattor skall man absolut inte lita på första intrycket. Denna slutsats drar jag nu efter att ha lyssnat nästan oavbrutet i ett par veckor på detnya skivsläppet från italienska The Watch. Vid första genomlyssningen spred sig besvikelsen tämligen snabbt och den växte ju närmare slutet på plattan jag kom. Jag tyckte att precis alla spår på den nya plattan lät precis likadant som allt det som The Watch tidigare släppt. Alltså, ingen förnyelse och inga nya ideer, bara omtuggningar av gamla teman. Idag har jag egentligen inte ändrat uppfattning här (!), men - nu fullkomligt älskar jag den här plattan! Bara för att de gör detta så fantastiskt bra!Förstår faktiskt inte själv hur en sådan här förändring i uppfattningen av musikenegentligen kan inträffa.

För den som inte känner The Watch så är det ett italienskt band som bildades redanstrax före millennieskiftet med debutplattan ”Twilight” 1997 under bandnamnet The Night Watch. Men första officiella plattan under namnet The Watch släpptes 2001 med titeln ”Ghost” och därefter har man släppt ytterligare fyra studioalbum. Bandet har gjort sig kända för sin starka inspiration från Genesis och då framför allt för den stil som Genesis hade i plattorna fram till ”Foxtrot”/”Selling England by the Pound”. Den lite hårdare och modernare stilen i Genesis-plattorna därefter avviker betydligt från det sound som The Watch försöker imageåterskapa. För att bli lite mer konkret så finns det vissa element kring vilket bandets sound bygger. Ett av dessa är naturligtvis sångaren och bandets ledargestalt Simone Rosetti som i sin sångröst ligger väldigt nära Peter Gabriel och som i sångsättet på alla sätt försöker sjunga som Peter. Simone har till och medodlat den speciella engelska dialekten och intonationen hos Peter. Det här är naturligtvis en väldig tillgång för alla Genesis-inspirerade band (och inte minst sångare – se på det lysande exemplet med Nad Sylvan). Ett annat typiskt drag är användningen av klangfulla akustiska gitarrer (6- och 12-strängade) som ju var ett av Genesis’ stora kännetecken i början där både Mike Rutherford och Steve Hackett bidrog. Ytterligare ett drag är den flitiga användningen av keyboards och då framförallt orgel och Mellotron, för den sistnämnda både stråkar och körer. Även de tvära kasten vad gäller rytm och basgång är ett kännetecken. Fast här måste jag nog säga att bandet lagtsig till med en högst egen stil som faktiskt avviker lite mot Genesis vilket nog måste betecknas som ett extra plus (jag menar, man kan verkligen inte säga att allt är plagiat).Till sist, melodierna är ofta lite melankoliska och sorgliga. Genesis gjorde ju starkt emotionell musik under 70-talsepoken och på det sättet upplevde jag själv dem som väldigt annorlunda mot andra rockband på den tiden. För den som var mottaglig (om man vågar säga så) var det lätt att bli helt absorberad och hänryckt av musiken. Om det vittnar alla dokumenterade konserter där många fans är mer eller mindre helt absorberade av musiken och ofta rörda till tårar.

För oss gamla Genesis-fans (jag räknar verkligen mig själv dit) är den nya plattan helt fantastisk. Kanske attraherar den inte så många nya fans men jag kan bara utrycka min beundran och min tacksamhet för att det ännu idag finns band som kan spela den här typen av musik. Efter genomlyssning nummer tre var jag helt såld på denna platta. Allt föll på plats och jag ville bara lyssna mer och mer. Det finns en sådan värme och skönhet i musiken men även det där melankoliska draget som verkligen ger djup åt musiken. Det finns vissa plattor som man lyssnar på tills man kan varenda ton. Det här var en sådan platta för mig.

Jag har svårt att plocka ut något egentligt favoritspår och här finns inte ett enda spår som så att säga sjunker ner signifikant kvalitetsmässigt. Jag kan bara peka på några detaljer i låtarna som förtjänar att omnämnas. Inledningsspåret ”ATLAS” innehåller en intressant återanvändning av det klassiska partiet i ”Supper’s Ready” på slutet spelat i 9/8-dels takt. Få har vågat sig på detta men The Watch gör det utan att tveka och vrider det dessutom på ett intressant sätt som låter mer än OK. Avslutningen på låten är också väldigt fin med skönt samspel mellan sång, keyboards och gitarr. Och så dessa härliga Mellotronstråkar!

Låt nummer 2 ”Devil’s Trap” utmärker sig framförallt för den otroligt fina refrängen som väldigt snabbt ringer i öronen och i tankarna långt efteråt. Dessutom är låten överlagoerhört lik de fantastiska stämningar som Genesis byggde upp i vissa låtar på de tidiga plattorna. Gitarrsolot på slutet är också något som för tankarna till Steve Hacketsspeciella kvaliteter.

Låt nummer 3 ”The Cheating mountains” är snarlig i strukturen till föregående låt, återigen med en mycket snygg medryckande refräng. Väldigt snygga Mellotronflöjter i början också och ett klassiskt slut på låten med ett mäktigt Mellotronackord med stråkar. Skulle jag ändå lite tveksamt utnämna något spår som favorit på den här plattan så bör det kanske vara spår 4 ”On your own” som har den där oemotståndligtsorgliga klangen och kanske den bästa melodin på hela plattan. Får erkänna att jag ryser när jag hör Simone sjunga refrängen ”One day…” och hör kompet från akustiska gitarrer och Mellotronstråkar. Så oerhört vackert och rörande. Just det här med kombinationen flöjt, akustisk gitarr och Mellotronstråkar är något som alltid går hem hos mig, särskilt när tonerna går lite mollstämt. En fantastiskt vacker låt!

Sen överraskar The Watch på låt nummer 5 med att göra en riktig cover på en av de tidiga Genesis-låtarna. Fast helt överraskande är det ju inte eftersom de gjorde flera covers på tidiga Genesislåtar på den föregående CDn ”Timeless”. Låten heter ”Going out to get you” och platsade faktiskt aldrig på någon av studioplattorna. Men det var uppenbarligen en låt som Genesis spelade flitigt live i början av karriären vilket har dokumenterats bland annat på samlingsalbumet Genesis Archive 1967-1975. Men lyssnar man på låtversionen på den sistnämnda plattan från 1969 har man ju svårt att förstå att detta verkligen är Genesis så som man har lärt känna dem senare. Det är oerhört långt ifrån de spännande arrangemangen och de klassiska influenserna. Rent av pinsamt dåligt emellanåt där Peters sång är rent av anskrämlig! Men utifrån detta ramverk har The Watch faktiskt byggt en version som är betydligt mer njutbar än originalversionen utförd av Genesis. Fantastiskt bra att kunna dra skutan hit, måste jag säga. Men lite lustigt är det att höra hur Simone verkligen anstränger sig för att sjunga likt den uppstudsige Peter Gabriel på det sätt som vi lärt känna från bl a låten ”The Knife”.

Låt nummer 6 ”Once in a lifetime” är återigen lite av en sorglig ballad full av finakompande akustiska gitarrklanger och keyboards. Dock lite för kort, kan jag tycka.

Så kommer då avslutningslåten ”The Last Mile” med ännu en melankolisk inledning med snygga akustiska gitarrer och fin sång av Simone. Den följs av lite mer dramatiska tongångar med många taktskiftningar och tvära kast. Ett fint Hackett-inspirerat gitarrsolo följer och överhuvudtaget väldigt snygga instrumentala partier. Återigen flöjt, gitarr och keyboards i härliga harmonier. Det tar lite tid att smälta denna låt men efterhand lär man sig uppskatta alla tvära kast blandat med de lite lugnare partierna.På slutet kommer sen de fantastiska Mellotronstråkarna verkligen till sin rätt.

Sammantaget kan jag bara bocka och buga för detta fantastiska italienska band som fortsätter att år efter år producera nya fina plattor i en stil som bara kan betecknas som en enda lång hyllning till 70-talets Genesis. Det här är en underbar platta som framförallt inte får missas av gamla Genesisfans. Sen måste jag till slut få påpeka att ni har alla chansen att få se detta underbara band spela live i Sverige senare i höst!Den 11 oktober framför nämligen The Watch hela Genesis-plattan ”The Lamb lies down on Broadway” i en show på MX Rockbar i Alingsås. Missa för allt i världen inte detta! Jag hoppas också att vi (åtminstone som extranummer) även får höra några låtar från nya plattan. Så bra är The Watch!

Inga kommentarer: