måndag 2 juni 2014

Zandersson juni –14 del 1

imageTänk på vad du spelar för ditt/dina barn, det sätter tveklöst spår resten av livet. Min första lp var en samling med Chuck Berry, en av de första låtar jag kommer ihåg från radion är Gershon Kingsley/Hot Butters ”Popcorn”. Inte konstigt man blev som man blev – alltså, vilken tur! Tänk om jag växt upp idag och haft mindre nogräknade föräldrar som tyckt det varit helt ok att spela Sean Banan eller Yohio för pilten, hemska tanke! Så har du småttingar i huset, tar de absolut inte skada av att somna till ”Zeit” med Tangerine Dream eller få sitt mellanmål till ”Red” med King Crimson eller få höra Demoners debut-cd i bilstereon, tvärtom kommer de att tacka dig som vuxna, för din framsynthet och din goda smak. (Och en låt från 1972 kan fortfarande inspirera, se själv här: www.popcorn-song.com).

Som alla trogna bootleglyssnare vet, är publikinspelningar gjorda i USA i de flesta fall bättre att använda som frisbees än som lyssningsgods, medan de som spelats in i Japan är ett under av ljudkvalitet och nyanser. Skillnaden ligger givetvis i publiken, den amerikanska är på konserten för att festa, högljutt prata med sina kompisar och, i många fall, för att röka på; musiken är liksom något i bakgrunden, kunde lika gärna varit en skiva som snurrade. I Japan lyssnar man däremot andäktigt, är tyst och koncentrerad och visar sin uppskattning mellan låtarna, inte genom att hojta sig igenom varje bit man känner igen eller busvissla under de imagelugna, stillsamma partierna, utan att, avgränsat och lagom begeistrat, applådera och, i förekommande fall, säga något uppskattande högt. När Änglagård nu kommit med sin andra liveplatta, ”Prog på svenska – Live in Japan” (eget bolag) är den självklart inspelad i Japan (på Club Città i Kawasaki) och jag är imponerad av flera skäl. Ett är ljudkvaliteten, det har varit ett sant proffs bakom mixerbordet, men sedan är det ett faktum att även musiken är mer än lovligt tilltalande, de fyra styckena från nittiotalet (skivorna ”Hybris” kom 1992, ”Epilog” 1994 och förutom liveplattan från Progfest 1994 var det sedan tyst till 2012), två från comebackskivan ”Viljans Öga” och en nyskriven. Änglagård tillhörde den lilla kvalitetsvåg av svensk prog som kom i början av nittiotalet (tillsammans med Landberk och Anekdoten, t.ex.) och att de låter så här mästerligt är ett tecken i min bok att det snart kommer ännu ett studioalbum. Linus Kåse är ett av skälen, han sköter en uppsjö av klaviaturer till både syntar och en mellotron så det ges en kontinuitet i ljudbilden, nittiotalslåtarna har aldrig låtit bättre, de har mognat i den här bandsättningen och med de, för att vara Änglagård, många speltillfällen som ligger framför dem, kommer det att vara ett vältrimmat band som då hoppeligen ger oss mer ny musik – nya låten ”Introvertus fugu” känns både igen som något självskrivet änglagårdskt, men har också tentakler ute i ett musikland där Gösta Berlings saga och Tonbruket rör sig, bland andra. ”Prog på svenska – Live in Japan” är ett av de i särklass mest intressanta livealbumen i vår kära genre på år och dag, fjärran andra mer enahanda upplevelser i genren ”konsertskivor” (där undantagen de senaste åren är lätträknade, t.ex. The Future Kings Of Englands live-i-studio-dvd).

När jag såg Karmakanic & The Tangent (just nu till förvillelse lika, med samma besättningar men olika repertoar) på Into Music i Lund häromdagen satt jag i soffan längst bak och funderade på spelställen – i Malmö. För den som är törstande efter kvalitet dyker det regelbundet upp sinnesutvidgande musik på Kontrapunkt, Grand, Inkonst, Far i hatten, Moriskan och Babel, tillräckligt ofta för att de ska kollidera regelbundet för den konserthungrige som vill ha sin musik utmanande, nyfiken och pålitligt överraskande. En tacksamhetens tanke ska skänkas till dem som arrangerar och ger band och musiker möjlighet att möta publiken.

imageNå. En topprekommendation den här gången är kvartetten Les Big Byrds debutskiva, ”They Worshipped Cats” (a) och jag har länge placerat in den i det mentala facket ”skivor-jag-ser-fram-emot” och detta stundtals ivriga krautmangel lämnar mig inte besviken (och lp:n är sanslöst snygg, så ska vinyl pressas!), Jocke Åhlund för över det som märktes på några spår på Teddybears STHLM:s skivor i ett nytt ljus tillsammans med namnkunniga musikanter som gör detta till den repetetiva musikens erfaraenhetsmässiga Weeping Willows, instrumentalt så mycket det bara går (när Anton Newcombe från The Brian Jonestown Massacre sjunger (på svenska…) blir det rätt tokskojigt också, utan att tappa fart eller integritet), minnet av konserten på Psykjuntan förra sommaren lever kvar i det som fastnat på cd/lp, av anonym storstadsmusik med pulsen, drivet från en äldre musik när rulltrapporna var nya och konstaplarna åkte omkring i svart-vita polisbilar i miljonprogrammen. Om det finns onödiga saker här i världen, är det här verkligen en nödig bild av vår samtid speglad i en Sjöwall-Wahlöö-dåtid med Michael Rother svävande över alltihop. Psychrock på riktigt, liksom, fjärran ett paisley- och fjärilsfladdrande sextiotal.

imagePatrick Gräser, född och uppvuxen i en av Berlins förorter och, som så många andra elektroniska mångsysslare, drogs han till sta’ns klubbar och studior och hamnade, som så många andra, i Berghain. Efter fem tolvor dags för debutfullängdaren. Han kallar sig Answer Code Request och skivan heter ”Code” (Ostgut Ton) och den är ruskigt trevlig, mitt emellan ELM och IDM. Mycket av det jag hört i genren i höst/vinter/vår har varit rätt trist, med samma gamla, tunna rytmer, housiga angreppssätt och rätt litet liv och lust; undantagen har du kunnat läsa om i tidigare spalter, och nu är det dags för ännu ett. Som debutalbum är det här moget och mörkt, det tar mig tillbaka till de gamla (jisses, det var ett tag sedan de kom!) ”Artificial Intelligence”-samlingarna och möter upp techno av det slag som ibland, kvalitetsmässigt, tyngde ner skivbolaget Tresor. Det finns ett existentiellt mörker genom hela skivan, både de eftertänksamma som de dansanta av de tolv styckena, men det är fjärran de bilder tidigare skivor i år gett av övergivna, urbana landskap, cyberpunk och musik för industriella skrotupplag. Det här är en skiva vars mörker är det mörker som finns innan de första gryningsstrålarna silar genom landskapet. Det här är en av årets bästa elektroniska skivor så här långt, oundgänglig som Abdulla Rashims mörka ambient eller Råd Kjetil Senza Testas berlinskolelektioner. I samma andetag måste jag nämna Maxim Wolzyns ”Intercity Express” (SVS Records) som släpps 20 juni, det är ännu ett exempel på hur det moderna tyska, urbana, industrilandskapet tonsätts med en blandning av techno och eam, fältinspelningar samlade av Maxim under hans tågresor, den tonsatta kollektivtrafikens urbana helvete, det blir ett invandrarmöte i de slingor från fjärran ost som möter maskindrån och dessa postindustriella lämningar som vi fortfarande tar för tillväxttrånande realiteter – jag tror han vill att vi fortsätter fly mot det gröna, men jag är inte säker; skaffa dubbel-lp:n och fundera själv.

imageLone (= Matt Cutler) är desto flitigare, femte fullängdaren kommer den 16 juni, heter ”Reality Testing” (R&S) och är inte i närheten att vara så avancerad som Answer Code Requests oerhört genomarbetade skiva, däremot är den intressant eftersom den syr ihop instrumental hip-hop med houserytmer och litet stillastående elektronik och ger en släpig och litet ensartad, måhända svårdansad, men ”guppig” musik i sitt bakvatten, ungefär som virvlarna i vattenytan efter utombordaren. Liam Finn å sin sida lämnar singer/songwriter-facket med ”The Nihilist” (Yep Roc) och fungerar utmärkt väl för den som tycker att The Flaming Lips borde göra fler skivor, för likheterna är trevligt slående, det spelar ingen större roll att det är en påminnandets skiva, ett frejdigt experimenterande räcker en bit – inget att springa benen av sig efter, men roligare än mycket.

Havtorn Records heter det. Ännu ett av de små skivbolag som ger lyssnaren ett leende på läpparna och ett motiverat hål i plånboken. Två imageav de senaste skivsläppen därifrån tänkte jag nämna. Ava är en trio (Linda Bergström, sång, Nils Andersson, gitarr/piano och Simon Petersson, bas) och debutskivan som kom nyss är fylld av vacker, finstämd hemlängtan. Nils Andersson har skrivit musiken i Malmö, med längtan och minnen från hembygden i Västerbotten vid Vindelälven, fjärran storstadens larm och nära naturens brus. Det märks, samtidigt som det är ett underfundigt grunnande om uppväxt och livet i allmänhet, en varm skiva, att ta med sig hem i tanken. (Här ska skjutas in att Hannah Tolfs nya ”The Park” på samma skivbolag också är en skiva jag upplever handla mycket om längtan, där det blandas improjazz av företrädesvis vackert slag med fältinspelningar.) Rätt in i vår favoritgenre, som en blandning av artrock och postrock, stiger Brigaden med ”Om Alberto och imagenågra andra gubbar” och det här är en skiva som gör mig rätt lyrisk, den angör den progressiva musik med två ”g” som vi varit så fantastiskt bra på att skapa i det här landet, den där solidaritetstunga proggen som påminner om att vi inte är öar, påminner om dem som inte har det lika bra som lyssnaren, som har ett patos som är på riktigt och inte är ett kameralt sådant. Det blir ett möte i det musikland vi lärt oss uppskatta där gammal Kebnekaise tar armkrok med någon ung, skäggig musiker i rutig skjorta och gör genreöverskridande instrumentalmusik som bara påminner om att dåtiden inte ligger så väldigt långt från nutiden, det är bara patronerna och godsherrarna som bytt namn, utseende och metodik, men lusten till egen vinning är kvar. Det här är postrockens arbetarversion, dess motsvarighet till, eftersom båda kommer från och gjutna i ett annat Malmö, Bäddat för trubbel – det behöver man faktiskt inte döpa en låt till ”Palme” för att vi ska förstå. Det är skönt när progressiv musik kan vara på riktigt och inte bara någon som kopierar det någon spelade 1972, ibland, märkligt nog, takt för takt, stavelse för stavelse. Brigadens skiva rekommenderas varmt, både som njutningsmedel och ett påkallat samvete.

imageEn annan spännande sleeper är Thomas Gunillassons debutskiva ”Glashus” (Boogiepost Recordings), ännu ett glädjeämne vars inriktning till del avslöjas av skivbolagsvalet. Trots de konnoteringar bifogad pressrelease påstår finns, är det en skiva jag kan lyssna på utan att placera någonstans alls i förväg, Thomas var för mig okänd innan skivan trillade ner i postlådan och det är den här sortens utforskningar jag gillar, att överraskas av det okända, att bli inspirerad av det okända, i stället för att ha antennen smått inställd innan ”play” trycks in. Det är kanske en sorts hårdrocksjazz (han har tydligen spelat både hårdrock, improjazz och indie, kirunasonen, nu i Västerås), men det rör sig mer i ett land där han kunde varit kompis med några av de sentida King Crimson-medlemmarnas soloräder (hör jag det för att han jobbat med Morgan Ågren?), oväntad musik där hans gitarr/keyboard underbyggs av en stödjande trio (Thomas Backman, sax och klarinett, Johannes Lundberg, bas, och Johan Lundberg, trummor & co – alla kompisar från andra band), ibland är det metallen som skiner, ibland kristallen, folkmusiken ligger nära, stämningslägena skiftar, ibland dramatiskt, ibland med sådant som ligger närmare Elbow än hårdrocken, närmare Samuel Hällkvist än Brian Eno. En väldigt trevlig överraskning till skiva.

image

Månadens Denovali är en tjeckisk skiva som, vad jag förstår, är en återutgivning. Sára Vondrášková kallar sig Never Sol, skivan heter ”Under Quiet” och är en musikalisk tombola där det omväxlande är imagepianosånger (fast även utan piano), smått orkestrerade stycken med cellon i fokus, elektroniskt med en bit beat, elektroniskt utan och annat som gör att intresset stannar rakt igenom skivan – hela tiden finstämt, smått filmiskt, ”Hands” har till och med något som kan vara en refräng och som biter sig fast i mitt sinne (jo, jag gick och gnolade den, märkte jag, överraskande nog). En lägerelds-cd.

image”Melodic Melange” (Footprint) är mer en mötesplats än en skiva. Svenskt (eller ska jag säga nordiskt? skandinaviskt?) möter arabvärlden, Anders Hagbergs sopransax (men även knäppa flöjter som kontrabasflöjt) möter Ahmad al Khatibs (ursprungligen från Palestina) oud och det blir en spännande korsväg, ingen behöver sälja sin själ, Johannes Lundbergs bas och Youssef Hbeischs (även han från Palestina) slagverk stöttar i dessa improvisationer, skapar hållplatser på vägen. Jag känner igen mig i det norrmän som Aarset, Molvaer med flera knåpat i, deras möten över landsgränserna, på bycaféerna i ökenkanten, här, på den här cd:n, kan man inte tala om någon nordisk stramhet, kyla, reservation, snarare motsatsen, om än febern inte ligger på lut, vägkorsworldmusic; det är Hagberg som lämnat Norden bakom sig.

Några få klassiska. Valentina Lisitsa bjuder på ett tvärsnitt av Michael imageNymans pianomusik ur filmer på ”Chasing Pianos” (Decca), titeln anspelar givetvis på den väldigt nymanskt definierande ”Chasing Sheep Is Best Left To Shepherds” från The Draughtsman’s Contract, en av de där omistliga Greenaway-filmerna. Om Crippled Black Phoenix’ ”200 Tons Of Bad Luck” är deras ”Meddle”, är detta 76 minuter Tom & Jerry-scenbyten i Nyman-land, där inledningen med en rad stycken från The Piano (och inledande ”The Heart Asks Pleasure First” med sin folkmusikaliska skönhet för pianister med sex fingrar/hand) är det enda som är svitlikt, sedan blir det tådoppanden i en rad filmer, mest intressant för den som kommit sent till Nymans musik är från det räligt svåråtkomliga soundtracket till The Diary Of Anne Frank. Valentina behöver inte längre marknadsföra sig via Youtube, hon är mer än passabel i denna ofta minimalistiska men lika ofta genuint barocka musik.

imageFrån inlandet begår nu Göran Karlsson skivdebut med sin andra (eller ena) ensemble. Han leder Ensemble 1700 som redan gett sitt cd-bidrag i form av en egensinnig version av Romans ”Drottningholmsmusiken”, nu är det den fjorton instrumentalister starka Karlsson Barock som på ”Characters” (Footprint) ger en skivrecital av klassiskt snitt, du vet, en sådan där med barockmusikaliska örhängen, men det är inte Albinonis av honom själv oskrivna verk, inmarschmusiken till Drottningen av Saba i Händels händer eller några strofer ur någon välvald Brandenburgkonsert, utan ett program jag stött på bitvis vid de trevliga konserter jag sett med Karlsson Barock på scen, vare sig det varit i Göteborg eller Lund. Visst blir det ett duttande, men det blir ett trevligt, kompetent och till-arrangörer-insäljande duttande med Corelli, Telemann, Vivaldi, Rebel och Avison, blandat känt och för den ovane konsertbesökaren mindre känt, men inga premiärer, bara, och det är inte så bara, ett skickligt driv i en mindre kallsinnig och välvärmd barockådra. Det var på tiden.

imageSom vanligt några tips till utanför genredörren – eller innanför, t.ex. Fredrik Georg Erikssons milt sagt varierande rotrock på ”Volume” (Novoton) som inte avslöjar att han har sina fingrar i ett flertal grupper som låter – helt annorlunda (Alonzo Fas 3, Knivderby m.fl.). Här är det hans röst och inte hans gitarr som sätter minnesspår i ett land mellan Waits och Wadling, men jag kan inte låta bli att ge pluspoäng till honom även för att han i pressmaterialet säger sig vara influerad av folk som blandar friskt, som brödraduon Sparks.

imageDen nordamerikanske gitarristen Clark Colborns digitala ep ”Frank Made Me Do It” är å andra sidan något jag placerar mitt emellan hyllning och inspiration, ”Frank” är Frank Zappa och då kan du räkna ut hur det låter (och eftersom den släpptes den 11 maj på tjugoettårsdagen av släppet av Zappas ”Shut Up ‘n Play Yer Guitar” är det mer än en fingervisning). Clarks tunga gitarr sedan tidigare, minnande om sjuttiotalets hårdare garde men med effektpedalerna nedtrampade, är inte lika framträdande här (och det är en litet sluten ljudbild), men det blir en sorts ljudmässigt uppdaterad hommage till Mr Frank, rätt mycket gitarröj finns. Not the fine art of being Ernest, but being Frank, skulle jag säga. Spelskickligt, men kanske litet långhårigt – men så säljer han ju t-shirts med texten “Shred happens!”.

Några nyutkomna skivor jag inte skriver om, men som jag garanterar är utmärkta och du därför måste skaffa är Fujiya & Miyagis ”Artificial Sweeteners”, North Atlantic Drifts ”Northumbria Split”, samlingen ”Kosmischer Läufer vol 2”, Matt Berrys ”Music For Insomniacs”, Datashocks ”Keine Oase In Sicht”, Girons ”Forest” och Tubers ”Desert Overcrowded”. Så mycket skivor, så litet tid.

imageEtt avslutande PS riktas till dig som, liksom undertecknad, följt dokumentärserien på P2 om Alice Tegnér. Kulturvälgöraren Bo Ejeby har på sitt eget förslag utgett Alice Tegnér-sällskapets bok till minnet av hennes 150-årsdag (född 1864 i Karlshamn), en förträfflig antologi under sällskapets ordförandes, Gudrun Tegnér, redaktörskap. Förutom namnkunniga skribenter som Ingemar von Heijne finns också några opublicerade texter från Alices egen penna och boken innehåller även en rik notsamling (även de tidigare opublicerade, 72 till antalet) liksom en cd med ett ursnitt nyinspelad musik. Så här ska jubileumsböcker göras, innehållsrikt och snyggt, typografiskt trevligt och klädsamt vittert. Boken heter Alice Tegnér – Musikskapare.

Och om du inte tror det utger mycket musik i Sverige, får du tänka om när du läser förteckningen över de skivproduktioner som ansökt och i vissa fall fått utfall i Kulturrådets bidragstombola.  Visst ser utbudet spännande ut, samtidigt som man kan fråga sig varför ett svenskt kulturråd ger bidrag för fonogram med musik av Carl Nielsen eller Franz Schubert när fler skivor från King Disk eller Moserobie förtjänat de pengarna?

Nästa hållplats är nu Psykjunta, vi ses där!

- Jan-Erik Zandersson

Inga kommentarer: