Karl-Göran Karlsson:
Necromonkey är ett musikprojekt skapat av de två musikerna David Lundberg och Mattias Olsson. Mattias har tidigare spelat med Änglagård (som trummis) i många år och han är också känd för att driva studion Roth Händle studios där en massa nostalgisk analog och digital musikgrannlåt finns tillgänglig för inspelningarna. Bland mycket 
intressant finns exempelvis clavioline (föregångare till synthesizer), kyrkorgel, Stylophone (miniatyr-keyboard), Mellotron, Celesta (ett slags klockspel som spelas med tangenter), Orchestron (vidaretutveckling eller förenkling av Mellotronen) och Talentmaker (eller Optigan som liknar Mellotron men har optiska skivor istället för magnetband för de inspelade ljuden). David känner vi som keyboardist i gruppen Gösta Berlings Saga. Tillsammans har de två alltså skapat detta musikprojekt med mottot (enligt deras Facebook-sida) ” To hang out and make as much musical noise as we can and then release”!
Denna platta är deras andra efter debuten ”Necroplex” från 2013. Det finns bidrag från en mängd andra musiker också som spelar lite ’mer normala’ instrument (om nu t ex Theremin kan räknas dit). Duon har ju också viss erfarenhet av live-spelningar med andra musiker. Till exempel spelade de på Progfest 2013 i Bryggarsalen i Stockholm.
Den nya plattan är väldigt kort (bara 37 minuter lång) och man kanske skall klassa den som en s k EP. Den som väntade sig långa episka verk (med tanke på prog-anknytningen hos båda musikerna) blir förmodligen lite besviken. Förvisso finns det gott om sounds som vi prog-älskare känner igen, inte minst de klassiska stråk- och körmattorna från Mellotronen men vi hör också många ljud som är mer typiska för elektronisk eller Ambient musik. De fem spåren (med rätt kluriga och intressanta titlar) är rätt så olika och skapar olika ljudvärldar som tidvis är lite mystiska men som också ibland låter mer välbekanta och harmoniska. Min favoritlåt på plattan är det andra spåret med namnet ”The sheltering waters”. Den inleds med oerhört sköna gitarrsound varsamt kompat med diverse klaviatur. Lugnt och fridfullt och väldigt vackert. Allteftersom läggs lite mer elektroniska ljud på (inklusive elektroniska trummor) och låten avslutas med lite brutalare elektroniska tongångar som inte är fullt lika harmoniska som inledningen. Det spår som inleder hela plattan ( ”There seems to be knifestains in your blood”(!)) är också ganska snyggt med ett medryckande trumkomp och rätt kul arrangemang, inte minst med Theremin-solot på mitten av låten och några helt sjuka ljud som inte går att beskriva inlagda här och där. Överhuvudtaget finns det många underliga ljud med på låtarna. Ett annat exempel är inledningen på ”A glimpse of possible endings” där man upprepat hör en signal som liknar den man får när man slagit ett icke-existerande telefonnummer på det fasta telefonnätet. Till detta spelar någon sorts klockspel som svajar ut och in lite halvfalskt. Mycket skumt, må jag säga.Avslutningslåten kanske är lite mer normal där klaviaturerna är mer melodiska än på övriga delar av plattan. På slutet hör vi riktigt snygga Mellotronstråkar i kompet. Får faktiskt lite Sigur Rós-känsla i det avslutande partier där man också (äntligen!) hör lite mänsklig sång.
Avslutningsvis skulle jag vilja säga att den nya plattan förvisso bjuder på många spännande ljudupplevelser men samtidigt kan man inte hävda att den passerar några nya milstolpar i musikhistorien. Ett spännande och hyggligt hantverk med vintage sounds som förtjänar att leva vidare. Men för den som kräver lite mer melodiös musik kan plattan nog kännas lite tunn.
