fredag 11 april 2014

Zandersson april - 14, del 2

image

Resan går vidare i Norge med Bly De Blyants ”Hindsight Bias” där Hubros ovanligt vardagliga skivframsidor för en gångs skull måste avbilda trion som spelar, förklädd eller ej (!), de tänjer jazzbegreppet längre än det går för det här är modern kraut kryddad med disco, Miles, spacerock, ja, de kunde legat på vilket hippt bolag som helst (Hubro är hippa, skulle jag tro) som utger saker vi gärna upplever live, KXP från Finland kan de ta i handen liksom ett skränigt Faust eller det där repetetiva från Neu!/Can – hur kul som helst och som andra skiva (måste leta upp debuten ”ABC”) och det är bara att fortsätta överraska mig, det här är också right smack i vår favoritgenre, gör det inte lätt att vara intresserad/nyfiken progrockare när guldkornen gömmer sig fjärran de allfarvägar vi brukar leta efter dem på (en trio från Bergen med medlemmar från Norge, Island och USA – hursa?).

imageSist den här gången Håkon Stenes ”Lush Laments For Lazy Mammal” och vi lämnar begrepp som frijazz, psykrock och progrock bakom oss – eller inte. Det här är en skiva med eftertänksam samtida klassisk musik, lågmäld och abstrakt, av Gavin Bryars och Laurence Crane, men riktningen anges också av ett överraskande stycke av Christian Wallumrød. Slagverkaren Stene har gjort ”allt”, från traditionell klassisk musik, barock, folkmusik, elektronica till jag-vet-inte-vad, så det är givetvis ett oerhört kompetent anslag han bidrar med (förutom slagverk trakterar han både gitarr och piano på skivan), med en småudda ensemble med piano, cello och – hackbräde! En av det senaste halvårets mest spännande skivor med samtidsmusik, tillsammans med Adams’ oratorium (se nedan).

imageTvå till på jazztema. Först ”Wood Songs” med Olof Lövmo trio (Kirkelig Kulturverksted). Olof är född i Kalmar, jobbar i Oskarshamn och skivan är inspelad i Mörbylånga. Trianguleringen klar, hur låter det då? Dels är det stycken Olof komponerade när han studerade i Italien (”reflekterar ett behov av att få uttrycka sig i en situation där språket och orden inte finns tillgängliga”), dels folkmusik och psalmer han arrangerat för sin trio (tillkomståret för trion är 2011). I det första fallet påminner det om den ”medelålders” versionen av e.s.t. (ingen ung, opretentiös jazz eller något som var svävande i ett King Crimson-land utan från tiden mitt i i denna trios levnad), i det andra är tonfallet och sättet att musicera väldigt inspirerat av de trior Jan Johansson rörde sig med, men jag luras säkert av materialet i båda fallen, det här är mer än godkänt, ingen ska tro att ovanstående pekar på att Olof och kamraterna Robin Draganic (bas) och Andrea Marcelli (trummor) blott är kopior.

image”No Deal” med Melanie de Biasio (Play It Again, Sam) utkom redan förra året men har inte nått Sverige förrän i år, hon backas upp av en trio med trummor, piano och syntar, och jag vill redan nu utbrista i ett stilla: vilket fynd! Som om Portishead hade gjort jazz i stället för triphop, vallonska Melanies röst är lagom rökig, en skolad blandning mellan Nina Simone och någon jag tycker mig känna igen men inte kan sätta fingret på, höll jag på att skriva, arrangemangen sådana som inger hopp på nattkröken och det bara andas och lever i en egen dimension. Sju spår, litet mer än en halvtimme, men det är musik som både pockar på uppmärksamhet och finns där i bakgrunden och bara ”är”, man minns både musik och känsla även om man inte trodde sig lyssna aktivt. Ett fascinerande album, detta hennes andra (debuten kom 2007). Detta ger en fingervisning vilken sofistikerad sångerska och musiker hon är: www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=c4xvgCjzs3k

imagePå den elektroniska fronten har det varit tämligen tyst från de promotande vännerna i Berlin och London den här månaden, men David skickade i alla fall Philip Webers ep ”Eins” (Holger) och skrev ”it’s a little more up your street I think” och det hade han rätt i, det är många uttryck på 31 minuter, med både sådant som kombinerar fältinspelningar med rena experiment och sådant som utvecklar sig framåt i lugn och ro, melodiskt och vackert, en rekommendabel skiva. Philip kommer från Leipzig och är vanligen, och sedan länge, halva duon Webermichelson (med Sven Michelson på trummor och “maskiner”), vars musik handlar mycket om krautrytmer, lager-på-lager-gitarrer från Philip och sådant som vi kallar ambient. Det märks även när Philip är ute på soloäventyr, troligen för första gången.

imageOm vi sedan tar oss nordväst ut, återser vi danska kvintetten Dans & Lær som själva reser åt ett annat håll på nya skivan ”New Zealand” (egen utgivning), nu har de lämnat inspirationskällan till de två första skivorna, Dansk Ornitologisk Forenings kassett ”Havens Fugle” från 1968, för att nyttja lp:n ”A Treasury Of New Zealand Birdsong” från 1971. Och visst svänger det den här gången, när fåglarna och de talade fågelsångsbeskrivningarna är mer exotiska, men även den här skivan har sitt fokus i att skapa dansmusik, än om med esoteriska förtecken och nu på engelska (både sången från gruppen själva och så, givetvis, Gordon R. Williams som är den som påannonserar fåglarna på den gamla lp:n – och nu här).

imageLångt mer bångstyrigt och fläckvis väldigt högljutt är Avey Tare’s Slasher Flicks’ debut ”Enter The Slasher House” (Domino) och ibland faller inte äpplet långt från päronträdet: om man nu kommer från Animal Collective är det nog inte svårt att låta mycket som Animal Collective när man skaffar egen sättning och precis som hos moderbolaget är musiken all over the place, musikens alla lager skulle skydda en eskimå från en kyla, spretigheten och alla dessa överstyrda ljud, allt som händer och inte lämnar lyssnaren i fred (ok, en låt har kanske singelanslag, men då sträcker jag verkligen på den beskrivningen) – men, som sagt, att det är mycket Animal Collective över detta gör inte skivan mindre intressant, precis tvärtom är fallet. Njut.

Claudio Abbado: han gjorde lyssnandet till en konst, skapade kammarmusikalisk närvaro i symfonierna, nu är han borta. Han var en dirigent som inte lät repeterandet avgöra slutresultatet, där handlade det om att få musikerna att lyssna på varandra (”hör du inte de andra, spelar du för högt”), framförandet var aldrig en kopia av något repeterat, utan just konserten var det magiska ögonblicket. Hans Beethoven-cykel som utgavs på dvd, live, tillhör de mästerliga (en hårsmån mer intagande än studioversionen som kom strax före), hans Brandenburgkonserter de mest obönhörligt lättsinniga och betagande – listan kan bli hur lång som helst. Men om inte Deutsche Grammophon har något undangömt i arkiven, var hans inspelning av Mozarts tjugonde och tjugofemte pianokonsert med Martha Argerich bakom klaveret hans sista skivutgåva, inspelad för precis ett år sedan i vid festivalen i Luzern. Vetskapen om att detta är Abbados sista cd skulle mycket väl kunna ge inspelningen ett mytiskt skimmer, men det behövs inte, här är det ren magi i framförandet, där dirigentens åttio år enbart är präglade av vishet, kunskap, att låta konsertögonblicket bli något som inte kan upprepas. Argerich är en utmärkt parhäst och hon låter den lilla, fina mejseln skrapa bort det som inte hör till Mozarts tankar i partituret, hittar de linjer hon och Abbado långt, långt tidigare funnit i musiken och det är så här magi skapas. Visst är det så att man kan förbanna ett oblitt öde som skördar oss, en efter en, men med dessa ljudmässiga testamenten kan vi i alla fall återvända till ett tämligen absolut ställningstagande, en dag i Luzern när allt var rätt.

imageEn skiva med ett gäng av Johann Adolf Hasses operaarior har också fångat mitt intresse, inte minst eftersom det är en utgåva som skiljer sig från de som brukar omfamna Hasses musik, vanligen från något stramt tyskt skivbolag med utmärkt ljudkvalitet, faktamässigt korrekt texthäfte och ett klädsamt diskret omslag. Så icke när Decca pushar countertenoren Max Emanuel Cencic, med sprallig femtiotalstypografi och foton av sångaren själv som mer ger en bild av en sexuellt laddad men anpassningsbar strandraggare med rockabillyförkärlek – tänk vilka fördomar man har! Texthäftet är sprängfyllt, både av illustrerande bilder och kunnig text. När man spelar upp ariorna (med en mandolinkonsert mitt i) glömmer man helt omslag och annat och upplever samma framförandeglädje som Cecilia Bartoli brukar bjuda på i stora mått, fjärran stillsamme Andreas Scholl, men utan den pressande glädje som Bartoli kan visa när det gått en kvart, en halvtimme – att det bara är ett läge i automatlådan: framåt utav bara helvete. Men, jomenvisst, här har Cencic fullt ställ hela tiden, George Petrou leder Armonia Atenea i frenetiska, men, jag påminner om detta, intensiva arior från ett brett urval av Hasses operor (elva arior, sju tidigare outgivna på skiva) där det givetvis finns ulvar i fårakläder (den inledande arian är inte från en opera, utan från oratoriet ”Il cantico de’ tre fanciulli”). Jag vet inte om Cencic väntar på något genombrott, men om så vore fallet, kan han sluta vänta, det här är en sådan cd som den klassiska skivbranschens forna stormakter allt för sällan utger idag.

imageOch det får jag äta upp direkt. John Adams’ nya oratorium ”The Gospel According To The Other Mary” (Deutsche Grammophon) är en självuppfyllande profetia, att Adams inte bara är en stålande operatonsättare utan också är självskriven som en av de ledande i den minst av allt profana genren där andra samtida storheter i mina öron är James MacMillan och Sven-David Sandström. Efter två genomlyssningar är jag böjd att peka på verket som en milstolpe i samma klass som ”Nixon In China” var, som hade sin storhet när premiären var men som växer för varje år, både för varje framförande, men också för den eviga relevans berättelsen har. Skivinspelningen är också intressant på ett helt annat sätt för att, och det säger jag innan någon annan Adams-fantast spelat in verket, för att dirigenten Gustavo Dudamel här visar att han nu faktiskt växt upp, att han kan tillföra något på pulten och inte bara, som fallet varit t.ex. i hans mediokra Beethoven-inspelningar, skapa entusiasm och vardaglighet, utan, säkerligen hjälpt av utmärkta Los Angeles-filharmonin och den i världsklass varande Los Angeles Master Chorale under Grant Gershon, en energi och ett sanslöst men passande driv – ett bevis på att mediahype, varumärkesbyggande och PR-byråer ibland inte kan begränsa konstnären, bara tiden (och i det här fallet, verket) är rätt. Mer samtida musik till Dudamel, tack!

imageOch just samtida musik sprungen både ur akademin men också från den klassiska vägen för en rockartist, från replokalen till de stora scenerna till de fina salongerna: På en annan DG-skiva delar Bryce Dessner (The National) utrymme med Jonny Greenwood (Radiohead). Dessner har redan gjort bra ifrån sig i Reich-doftande musik för Kronoskvartetten och Greenwood har gått filmmusiksvägen och väckt uppståndelse för gott hantverk och välfunnen musik (och fler går den vägen av våra favoriter, Jóhann Jóhannsson är en av dem som nu allt oftare hörs på filmduken vid sidan av flitigt anlitade Clint Mansell – och jag behöver väl inte påminna om våra svenska favoriter Enocksson et al?), här har Jonny gjort en svit baserad på musiken till den brutala och mörka filmen om oljeutvinningens första tid, There Will Be Blood, Dessners tre stycken å sin sida skulle kunnat återfinnas på vilken Bang On A Can-skiva som helst, han har idiomet i sin hand, blandar influenser från minimalister och de mer sakrala samtida (men hittar du någon koppling till dagens rockscen bjuder jag på en Ramlösa!), långt mer än hantverksmässigt, bådas utveckling blir intressant att följa. André de Ridder, som leder Köpenhamns filharmoniker på den här skivan, har givetvis, marknadsföringsmässigt, gjort ett smart drag att föra samman musik av två välkända rockgitarrister, men resultatet är långt bättre än så!

En konstpaus: Skivbolaget Hurv utger inte bara en rasande massa folkmusik och återutger Arbete & fritid (se ovan), en och annan hyperintressant klassisk skiva kommer också (”Stockholmsklaver” och ” Dansmenuetter 1731–1801” är två favoriter sedan tidigare) och jag hittade också ytterligare en pärla i deras katalog, en pärla jag tror de flesta, liksom jag, missat när den utkom. Det är Mayumi Kamata som spelar cembalosonater av Hinrich Philip Johnsen (1716–1779), en man som lämnade Tyskland bakom sig för Sverige, en tonsättare vi inte hittar ofta i katalogen, bara en ”egen”, en gottepåse från Proprius, ”Cantata, Sonata, Odes & Fugues”, sedan tidigare och en där han delar utrymme med Olof Åhlström när Bengt-Åke Lundin tolkar. Här skapar meriterade Kamata magi på ett oskramligt instrument från Holland i en smickrande ljudbild, av någon anledning (Hurvs övriga utgivning?) känner jag mig mer lantlig när jag lyssnar än vandrandes i pråliga slottsgemak, men det är väl bara jag. Ett givet köp för den som vill höra en smått dansande cembalo i, kanske, bruksmiljö.

Samtida musik kan vara svår att hitta, men ingen ska säga att samtida musik är svår att ta till sig, bara man, som sagt, hittar den. Storvulna operor av okända tonsättare, kammaroperor med vuxna och barn som i Ulrika Emanuelssons ”Extazy” 2002 på Höörs sommaropera (libretto av den evige operafantasten Tord Nihlén) eller ett helt knäckande oratorium av världsklass som Adams’ ovan. Därför: mer samtida musik, tre titlar från lilla, flitiga, strävsamma, audiofila och artistdrivna (säger ägaren Erik Nilsson ödmjukt) dB Productions på Limhamn. Först ut ännu en imageskiva med gitarristen Mårten Falk, ”Nocturnal Shadows”, där det är exempel från gitarrens världshistoria, helt och hållet eminent framfört, med en blandning av teknisk självklarhet och en anspråkslöshet som bara skicklighet kan ge, roligast, på sitt sätt, är de två ministyckena av Christofer Elgh som Mårten påminner om är sammanfattningar av det andra som försiggår på skivan. Skiva nummer två är just två stycken av tonsättaren Jesper Nordin som jag inte minst dokumenterat från P2 tidigare (ibland det enda sättet att få sig ny musik till del) och Sveriges Radio utgav dessutom en dubbel-cd med dels orkestermusik, dels ”resten” (blandad kompott med musik för kör och mindre ensembler och så förstås eam). Nordin har också spelat roll på olika recitaler, Johannes Thorells andra imagesolo-cd, ”Far North”, t.ex. Formerna från det jag hört tidigare återkommer på den nya dB-skivan, dubbelkonserten för violin, cello och orkester är ett moget, genomtänkt verk i mina öron (och återfinns i en annan inspelning på SR-skivan ovan, imponerande att lyckats få till två inspelningar av ett så ”nytt” (från 2003) verk), ”Frames In Transit” låter elektroniken gå in och accentuera detta för violin, slagverk och orkester (och orkestern är i båda fallen Västerås’ sinfonietta, som Jesper skrivit musiken för), det elektroniska blir en sorts improvisation även om jag inte är säker på att den sker helt live. Jag återkommer till ordet ”moget”, för han har funnit sin tonspråk, det känns igen och stycket från 2003 går hand i hand med det från 2012, utan att dateringen spelar någon roll eller att någon ens kan tänka tanken att inget hänt på tio år (men han har kommit en bit sedan ”Music For Ikea Furniture” 2009 – hans komponerande drar in samtidsinfluenser på ett angenämt sätt, med rock och jazz och improvisation som självklarheter, liksom hos Henrik Strindberg). Tredje ut är en väldigt imponerande cd. imageYlva Skogs musik har fått Malmö symfoniorkester (som man nuförtiden mest minns för sitt interna gnäll och chefsmobbing, tyvärr) att arbeta mot ett gemensamt mål under Ingar Bergby i de fyra konsertverk som bjuds här. Likt Nordin har Skog etablerat ett eget språk, i Ylvas fall sneglande åt Frankrike till och med mixtrande i eam-facket som något uppbyggeligt, vilket märks i inledande ”Sortie et Entrée” (1996) med sitt galopperande förlopp som med tanke på Dudamels plötsliga/oväntade utveckling nog hamnar i Los Angeles och i Disneys konsertsal i en inte allt för avlägsen framtid. ”Horror Vacui” har Erik redan presenterat på sin första Skog-skiva, då uruppförandet som inte kan mäta sig med detta tight sammanhållna framförande som ger hennes melodier rätt klanggrund, ”Modus Vivendi” är närmare sådant som God Records skulle kunna utge (se förra spalten) och jag kommer att tipsa skivbolagsägaren om var spännande svensk musik skrivs idag och den avslutande, första pianokonserten kunde gott fått växa till mer klassisk längd, med den betagande, medvetna skönhet och solistiska pregnans den har, musklerna borde fått växa till sig, ett och annat tema kunde gott repeterats – men det är ett onödigt önsketänkande, det här är en utmärkt skiva som visar upp ett friskt, meriterat konstnärsskap fjärran genushänsyn, kvoteringar eller blygsel. Du är inte en bättre tonsättare bara för att du är man; samma gäller för kvinnor. Konstigt, va’?

- Jan-Erik Zandersson - jan-erik.zandersson@telia.com

Del 3 av Jan-Eriks spännande aprilkrönika följer i morgon

Inga kommentarer: