torsdag 10 april 2014

Zandersson april - 14, del 1

Först några viktiga datum:

  • Copenhagen Psych Fest 24–26 april. The Cosmic Dead, Papir, Ra, Ved Jin&Daun och The Janitors är några av banden där.
  • 26 april i Helsingborg: Progressive Circus med bl.a. A.C.T, Lalle Larsson, Vulkan och arrangörens eget band, Soniq Circus.
  • Hyllningskonsert för så tragiskt bortgångne Stefan Holmberg från Killers Walk Among Us på Pustervik i Göteborg 12 april.
  • Death & Vanilla spelar på Saåads releasespelning för ”Deep/Float” på La Flèche d’Or i Paris 17 april (och duons vinyldebut är en drone-/ambientpärla).
  • Crippled Black Phoenix i Göteborg 18 maj (varför de inte spelar på Babel i Malmö är en gåta, när Uncle Acid drog fullt hus där).
  • 13–14 juni: Psykjunta med, i skrivande stund, bland andra Träd, gräs och stenar, Tross, Hansson på taket, Grävmaskin och Mike Heron – och det blir många fler.

Sedan: givetvis undrar jag, vart tar Merit Hemmingsons Jan Johansson-skiva vägen, den har ju legat färdig länge? Och Fläsket Brinners nya? Och Death & Vanillas dubbel-lp? Och något nytt med Gösta Berlings saga på gång? Och Hooffoots debutskiva? En ny, världsomvälvande soloskiva (sic) med Goran Kajfeš? Ett nytt album med Flowers Must Die? Vissa ogjorda musikaliska nedslag saknar man mer än andra.

Häromsistens skrev jag om den bortglömda musikepoken i Klippan, innan popen tog över med Torsson, Kommissarie Roy och de andra nu med kultstatus behängda banden, nu har jag fått två cd till med musik räddad från gamla rullband i Bombadill-studion och än en gång har jag fått en högtidsstund i den mest okända delen av den svenska rockhistoriens progressiva skrymslen. Förutom mer med Tors hammare, finns här Svenn Kruses experimenterande och så den här omgångens fynd: Heta drömmar. Jo, de heter så, och deras långa, långa ”Hjortronguld” var ett fantastiskt stycke musik, liksom deras version av Träd, gräs och stenars ”Sanningens silverflod” som nästan mätte sig med min favorit (Hills’ liveversion från en konsert i Malmö i vintras) – och det är bara två nedslag bland spännande tidigare ohört. Herregud vilka grejor som gömmer sig ute i stugor, torp, lador och gamla musikstudior! (Och med litet tur kan du få höra de här gamla Klippan-prylarna, det ryktas om en Bandcamp-sajt där spåren ska gå att införskaffa – och Rundgång kommer säkert, vilket dag som helst, att utge den där lp:n med elektroakustisk musik från gymnasiet i Klippan från sjuttiotalet!)

image

Loops Haunts nya skiva ”Exits” (Black Acre) är ett finger rätt i någonstans på spotifygenerationen, han uttalar tydligt och klart att det här är ett verk som ska lyssnas på från början till slut, alla elva spåren, i rätt ljudkvalitet. Och den som gör det får uppleva en rejält musikaliskt underhållande resa, vår skotske väns debutskiva omfattar många delar av den musikaliska samtidshistorien, men hela tiden något förvrängda, personligt anpassade, vare sig det är en flört med något som kunde varit en glamrockig signaturmelodi till ett program på en avstängd tv, via lån från jazz och rytmiskt smiskande pseudotechno över stillsamma, sense of wonder-skapand ambient där man hisnar till ren och skär dansunderhållning, verkligen en skiva/tripp att återvända till, en överraskning av stora, imponerande mått. Det är så skönt att än en gång konstatera att musiken som företeelse aldrig stannar upp och ens tar en paus i eftertänksamhetens väntrum, utan hela tiden hittar nya vägar genom nya flickor och pojkar.

imageSmåkluven men glad blir jag av nya duon Hydras Dream (ja, jag vet, de saknar apostrofen, tydligen medvetet om än språkligt fel) och deras ”The Little Match Girl” (Denovali). Kluven blir jag eftersom de på något sätt romantiserar H. C. Andersens hemska, till innehåll och slut, berättelse om flickan med svavelstickorna vilket nog inte var författarens intention när han, liksom Dickens, var tydlig med samtidens sociala oförätter; glad av att det här är ett spännande möte på internationell och integritetstyngd etikett mellan två svenska artister: Anna von Hausswolff och Matti Bye. Anna är väl mest känd för att ha introducerat kyrkorgeln i popen och gjort det med den äran, två utmärkta skivor bakom sig så här långt. Matti Bye gör filmmusik, från att till en början gjort stumfilmsmusik (till filmatiseringar av Selma Lagerlöfs berättelser) och nu senast till den, åtminstone kommersiellt sett, stora filmen Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, men jag tycker kanske hans skiva ”Bethanien” är en större behållning, pianomusik inspirerad av det tyska sjukhuset med samma namn, storslaget i J:son Lindh/Schejas ”Europa”-efterföljd. Det här är ett inspirerat möte mellan Anna och Matti, både duktiga på att fånga tillfället i flykten (det var så Bye började, ackompanjerade stumfilmer live), visst förutsätter jag att ett och annat är överenskommet i förväg, men det blir välkänt på dna-nivå, med Annas drånande, långsamma upprepningar och Mattis friska, allvarliga, centraleuropeiska stilrena anslag, där jag totalt sett mest hör Matti. Som Mahler med Novalucol. (Skivbolaget Denovali arrangerar snart sin Swing Fest i London där bl.a. Anna von Hausswolff uppträder, här kan man ladda ner en samling med musik av de artister som kommer att stå på scen.)

imageMer från Denovali. Skeylja. Mer av samma som ovan, fast mer. Ett multimediaprojekt iscensatt, först, på Island av Denovali-folket. Alvaretensemblen åkte dit och träffade ett gäng isländska musiker tillsammans med konstnärskollektivet 33 1/3 från Holland, spelningar på olika ställen, improviserat musikskapande som sedan blev till nio konserter i Oerol i Holland, tio timmars musik som i sin tur redigerades ned till cd-längd. Kort sammanfattning, jag vet, men det är bakgrunden till den här musiken som törhända inte skiljer sig från den stillsamma neoklassicism Alvaretensemblens debutskiva uppvisade, men det är mer varierat, musiken andas skönhet men tillblivelseprocessen är helt underordnad, du behöver inte känna till den för att fastna i skivans magi.

imageMakten & härlighetens debutskiva ”På mindre än en minut” är programmusik med integritet av ett progressivt slag (de skriver själv ”fyra rockmusiker och en lätt motvillig jazzsaxofonist” – om han är motvillig mot att delta eller att spela jazz framgår inte) som är skriven av bandets basist Martin Holmlund men ändå resultatet av ett kollektivt musicerande, med en titel som ska associera till Arash Hejazis självbiografi 47 sekunder, ”ett krackelerande samhälle ligger bakom den drivkraft som skapat Makten & härligheten”. Jazzrock var det, ja, men av detta moderna, oprecisa och etikettlösa slag som viftar bort genrebestämmelser och bara lånar från det vi minns av bekant tillhörighet. ”Jazzrock” var min första tanke. Progressiv jazzrock. Kom också att tänka på gamla jazzrockbandet Salt, som i sin musikaliska ungdom fick de flesta att bortse från budskapet och bara gilla musiken. Här ska man inte bortse från budskapet, men även om man gör, kvarstår ett improviserat driv, en hög musikalitet och, hos mig, ett återseendets glädje av något jag tror mig ha hört.

imageOm vi går över till Riddarnas nya skiva, den tredje i ordningen, efter en rad singlar i fjol, ”Under jorden” (Gaphals/Novoton), är det mer av det vi gillade på de två första, tung rock med progressiva förtecken, texter med innehåll, gotlänningarna som gått i exil i Göteborg fortsätter vara stillsamt ilskna och gör riffande melodiös musik som de tacksamt nog inte längre tvingas utge själva. Trion gör det inte lätt, rycker och skrapar, det svänger och det gapas, Nationalteaterns ”Kolla, kolla” tolkas och det är kanske det spår som faktiskt blir minst intressant, de har så mycket egen ilska att förmedla. Håkan Engström i Sydsvenskan jämförde dem med Cream och November efter deras intensiva konsert i Malmö häromdagen (strålande The Good Morning Spider hade samtidigt sin releasespelning för sin debut-lp, en fin blandning av psykedelisk pop och litet stonerdrag, drivna musiker och lämnar de bara tamburinen hemma nästa gång de spelar live har de en väldigt attraktiv ljudbild live också, Psykjunta, hör upp!) och han är inte helt fel ute, mer Baby Grandmothers för mig, förvisso, men det här är nydanande progressiv punk, musik med mer budskap än någonsin Clapton och grabbarna, musik att lyssna till när man öppnar det oranga kuvertet, som sätter musik till de känslor fjärran glädje som då uppstår.

imageFör det tredje en återutgivning från en annan tid som känns ack så aktuell nu, Arbete & fritids dubbel ”… sen dansar vi ut” (Hurv). Året var 1977 och jazzprogfolkrockarna mötte fiolspelarna/folkmusikerna Anders Rosén och Kalle Almlöf och tycke uppstod, en klar förstärkning av den inspiration som så klart lyst igenom på Arbete & fritids tidigare skivor men som fått rock-kläder (och kanske en jazzkäpp och -hatt också, eftersom man sprang ur sextiotalskonstellationen Roland Keijser Quartet en gång i tiden), här vid skiva nummer nio (produktiva var de, medlemmarna byttes bort och byttes in) hade de fått sin publik och kunde ta ut svängarna ytterligare och folkmusiken satt som en smäck. Det blev bara en skiva till och kan man hoppas på att Hurv får möjlighet att återutge hela Arbete & fritids katalog (spridd som den var på lp-tiden på olika bolag).

imageOch ett riktigt kärt återseende, efter nästan åtta år (är det väl) kom nu en ny skiva med Malmös stolheter (jaja, en till av dessa malmöitiska stoltheter, jag vet…) A.C.T. och jag minns så väl hur golvad jag blivit av deras föregående korta rad alster, att kraft, låtar, produktion, ja, allt varit i en särklass, både kvalitetsmässigt och innehålls-, att de tänjt på progens gränser för egna syften som gynnat oss å det grövsta – samtidigt som deras musik gått ack så många förbi, inte minst genreföreträdare som kanske missat, kanske inte fattat. Nya skivan på eget bolag, ”Circus Pandemonium”, är både en återkomst och ett steg vidare. Det finns stunder när det är ”annorlunda” ur ett inte helt välfunnet perspektiv i förhållande till mina förväntningar, men det mesta är som vi vill ha det, ett steg till taget, med svulstiga arrangemang, med musikaliska temata som får andas och sträcka ut, en vägledning till Kaipa och andra genresystrar och -bröder om hur man också kan göra, väl utmejslat, ett filigranarbete i vår favoritgenre som också fungerade att se live. Dynamiken finns där, melodierna, kraften, de smarta texterna, detaljrikedomen, det rena musikhantverket. Låt det inte ta åtta år till nästa nedslag i skivbacken, snälla, och dröj inte för länge med att göra en dubbel-lp av den nya plattan.

image

Om du tycker det dröjer med livstecken från Bon Iver, kan det passa med slagverkarens soloskiva ”Range Of Light” (Jagjaguwar) där han kallar sig S. Carey och kortar ner Sean? Sammanfattning av hur det låter? Två ord: minimalistisk americana. Så. Man kan också säga att det är oerhört vacker musik som är underbar att möta en till-liv-vaknande skogs begynnande grönska till. Det är verkligen sånger till stillsamhetens lov, liksom Phillip Sollmann , a.k.a. Efdemin, är Sean inspirerad av berg, men i hans fall berg fjärran Kyotos. Rakt ut i naturen med öppna ögon, öppet sinne, med en förväntan att bli överväldigad. Att de flesta ur Bon Iver finns med här och där, på/i låtarna, bekräftar bara ett opåtagligt dna, det här är Careys show. Det är också helt klart att jag måste leta upp Careys debut från 2010, ”All We Grow”.

image

Hett emotsedd var också svensk-kanadensiska Thus:Owls tredje fullängdare, ”Turning Rocks” (Secret City) och det märks att någon blivit äldre, någon upplevt något annat och att någon tittar tillbaka. De två första var fantastiska i sin upptäckarlusta och alltid snurrande ljudbild, med en särprägel man kom ihåg i huden och inte i öronen. Den tredje skivan skruvar det en aning till, men också mot något mognare, normalare men då än mer känslomättat och påtagligt, som före och efter sex, en eftertänksamhet som saknar blekhet, musik som tittar sig över axeln och bekräftar att där, ja, där har den varit, men nu är den här. Dessa små vardagsmirakel i skivformat.

Varför händer det som mycket spännande i den moderna jazzen (som i mina öron, som vanligt, är fjärran jazz och mer är utvecklad instrumentalmusik med rötter i hela världen och med ett uttryck som inte kan sägas vara annat än progressivt) i Norge? Skivbolagen utger musik som tänjer öronen och ger själen glädje, vare sig det är Rune Grammofon, Jansen – eller Hubro. Den här gången ett litet fokus på just Hubro (Jansen tar vi nästa månad), ett skivbolag som verkar vara oförmöget att släppa något i skivväg som inte är intressant, jätteintressant eller hyperintressant. Var någon månad sedan jag skrev om dem, så här ett uppsamlingsheat med sex skivor du självfallet ska köpa, nu eller med detsamma. imageFörst ut är Huntsville med sin fjärde skiva, ”Past Increasing, Future Receding”, som nu är nere på en improviserande trio (gitarr, bas, trummor, typ) igen utan vokal hjälp, men man har en medveten fjärde medlem här, Emanuel Vigeland Mausoleum i Oslo, ett utställningsutrymme som har en akustik och, framför allt, en efterklang som trion utnyttjar, spelar med och mot, runt och över, tre dagars koncentrerat improviserande har resulterat i en dekokt på 35 minuter, lätt att sugas in i, en ljudresa i det landskap där jag gillar att resa. imageGitarristen Stein Urheims självbetitlade fjärde cd är också en sorts världsmusik, eftersom hans arsenal av strängaspel är stor och de ”sorters” musik han influeras av på de fem spåren är från blues, jazz, filmmusik – ja, det är både stökigt/skitigt, eftertänksamt, försiktigt – men hela tiden fjärran något avantgarde, hela tiden tänjande gränserna och stackars den skivaffärsmedarbetare som måste välja genre att placera skivan i. Även här spelar lokalen roll, i Norge legendariske violinisten Ole Bulls hus i Lysøen, med rum skapade för kammarmusik. Mer förankrad i den imageav mig så lätt igenkända men så fantastiskt breda hitte-på-genren ”Skandinavisk modern instrumentalmusik” är Astro Sonics ”Come Closer And I’ll Tell You”, elva spår som bjuder på allt från elektroniskt suggererande till krautrocktaktfasthet, med i princip allt du kan tänka dig däremellan av sådant som influerats av allt från Barr till Tonbruket. Bandmedlemmarna tillhör dem som går in och ur de andra namnkunniga konstellationerna i Norge, där korsbefruktningen (vilket fantastiskt ord!) mellan band, människor, musik hela tiden väcker ny, ohörd musik till liv. Bushman’s Revenge, Grand Central, The Core, ja, trots att Astro Sonics kom till redan 2008, har medlemmarna hunnit bidra till andra oerhört musikaliskt utvecklande projekt (Grand Centrals skiva håller jag för en av de absolut bästa av de jag skrev om förra året, t.ex.). Det är det här som är den progressiva musikens mest spännande uttryck idag – ungdomarna skulle säga postrock. Och inspelningen ägde rum i Svenska grammofonstudion i Göteborg, vilket borgar för en imageknivskarp ljudbild. Vidare med Skadedyrs skiva ”Kongekrabbe” som visar ett storband/kammarjazzensemble/whatever (tolv pers är de) som konkurrerar med den sortens musik som jag skrev om förra gången i samband med skivbolaget God Records, men också en version av Jaga Jazzist som både är hemma i en minimalistisk jazztappning och kan låna från The Prodigy. Heiða Karine Jóhannesdóttir Mobeck och Anja Lauvdal leder de spralliga styrkorna på upptåg och visar att nyfikenheten kan driva även ett musikaliskt dirty dozen, vare sig de låter som filmmusik eller ren space-/stonerrock. Wow, liksom.

- Jan-Erik Zandersson - - jan-erik.zandersson@telia.com 

Mer aprilkrönika följer i morgon

image

Inga kommentarer: