onsdag 21 augusti 2013

These New Puritans: Field of Reeds (2013)

 image

Fy farao va bra! Då och då dyker de där höjdpunkterna upp som gör att man återfår tron på inte bara musiken utan på mänsklighens kreativa förmåga i stort. Field Of Reeds är en sådan.

Det här är musik från en framtid när alla krig har slutat, ingen svälter och klimathotet förvandlats till ett löfte om friskt vatten och ren luft. Det är dina vackraste nattliga imagedrömmar tonsatta. Det är musikalisk mindfulness. Det är suggestiv värme och innerlig ärlighet i varje ton. Skulle inte förvåna mig om man använt nån sorts grupphypnos i studion för att få musikerna att så totalt tona in på samma våglängd, känsloläge och själsliga kanal.

Mina associationer går till Badalamentis soundtack till Twin Peaks, Frank  Zappa (men utan den mannens excesser, lyssna tex på titelspåret 02.44- 03.30), King Crimsons Islands och Oldfields Ommadawn.

Trots att albumet har en tydlig röd stil-tråd rakt igenom är det oerhört rikt på variation och dynamik. Bombastiska flygel-ackord varvas med lågmäld sång, synthmattor, stråkar och diverse akustiska instrument som klarinett och marimba. Då och då bryter en glasklar trumpet från paradiset igenom och skär loss stora munsbitar ur låtarna.

Det var musik som denna, tror jag, som Åkerfelt/ Wilson ville skapa på Storm Corrosion, utan att komma ändå fram. Field of Reeds kommer inte bara ända fram. Det fortsätter djupt in i den typ av övernaturliga musikterritorier som allt för få band i dag vågar beträda.

Gruppen är från London och består av Jack Barnett (songwriter, producer, vocalist, multi-instrumentalist), hans tvillingbror George Barnett (drums, loops), Thomas Hein (bass guitar, sampler, drums), Sophie Sleigh-Johnson (keyboards, sampler) och Elisa Rodrigues. 

Musiken har jämförts  med Talk Talks. Men den är i själva verket unik.

I sämsta fall har denna entusiastiska drapa nu skruvat upp dina förväntningar så till den grad att den förstört din möjligheter att sätta tillräckligt värde på albumet. Nollställ dig i så fall  innan du lyssnar.

Till sist lånar jag en formulering från bloggen Fire of Unknown Origin:

Om den progressiva rocken skall ha något hopp om att bli relevant igen, istället för att långsamt förvandlas till en parodi på sig själv, är det genom album som detta och band som These New Puritans.

Årets bästa album.

Gruppens hemsida.

The Guardians recension: “Another challenging but ultimately rewarding listen”

Inga kommentarer: