Tre pärlor från 70-talsikoner - del 1: Peter Gabriel ”New blood”

Karl-Göran Karlsson:

Förra året bjöd på en mängd nya starka plattor inom Artrock/Progrock-genren och som lyssnare var det nästan svårt att hänga med. Lite i skymundan släpptes också ett antal plattor från en del gamla kända namn - plattor som jag själv inte riktigt fick kläm på förrän helt nyligen. Nog för att man fick information om dem när de släpptes men för egen del koncentrerade jag mig mest på ny musik från relativt nya artister. Trodde väl på något sätt att plattor från de gamla idolerna från 70-talet inte längre skulle vara intressanta (det finns ju tyvärr många exempel på det). Men så fel jag hade! Så till alla er som fortfarande mest lyssnar på de gamla idolerna och som har svårt att ta till sig ny musik – nu har ni världens chans att klara av båda sakerna! Ta en titt på detta och på följande två tips, som presenteras på bloggen de närmaste dagarna! Notera att de alla har en anmärkningsvärd sak gemensam – en nästan komplett avsaknad av trummor eller elgitarrer (med vissa undantag för det sistnämnda tipset).

1. Peter Gabriel ”New blood”

Den här mannen är ett musikaliskt geni av stora mått. För egen del kommer jag ihåg den smärtsamma dagen det meddelades att han skulle lämna Genesis. För mig och andra fanatiska Genesis-fans kändes det som domedagen. Nu blev det inte riktigt så illa men väldigt länge gick man och tyckte att det här var väl ändå onödigt och tråkigt. Men med åren har man fått respekt för att det fanns mycket starka personliga skäl till Peters uppbrott (något som han ju också uttrycker i låten ”Solsbury Hill”). Faktum är att idag kan jag tycka att det finns klara positiva konsekvenser av uppbrottet. Vilka fantastiska låtar han har presterat därefter – många av dem med klara politiska och humanistiska ambitioner i texterna. Alltså en helt annan profil på musiken än vad Genesis-konceptet erbjöd. Så vi kan nog faktiskt se rätt så positivt på detta idag. Särskilt gäller detta efter att ha lyssnat på hans senaste verk ”New blood”. Peter är smart - smartare än många andra gamla musiker från den tiden. Han är mycket sparsam med att släppa ny musik (på något sätt minskar nog tyvärr kreativiteten helt naturligt med åldern) och istället ägnar han sig åt att göra nya arrangemang på gamla kända låtar. ”New blood” handlar just om att få nytt blod i tidigare kända Gabriel-alster. Och vilken förvandling han har åstadkommit! Han kastar ut alla rocktrumset och elgitarrer och gör låtversioner enbart med ackompanjemang av en symfoniorkester (”New Blood Orchestra”). Tro’t eller ej, men det låter lika mäktigt (eller mäktigare) och svänger lika bra som någonsin tidigare! Lyssna exempelvis på det intensiva slutet på ”The Rhythm of the Heat” – helt genialiskt – eller den fina versionen av en av mina favoriter, ”Red Rain”. Men även de lite lugnare balladliknande sångerna har han lyckats fantastiskt bra med. Jag måste helt enkelt lyfta fram den helt fantastiska versionen av den fina hyllningen till den amerikanska indianbefolkningen – ”San Jacinto”. Kompet från stråkar och blås på denna version är helt makalöst vackert och Peters sång lika stark som någonsin tidigare. Det här är plattans absolut bästa nummer. Inte långt därefter kommer en annan lugn klassiker – ”Wallflower” – låten som skrevs som hyllning till Nelson Mandela och som har blivit något av en signaturmelodi för Amnesty International (där Peter även varit aktiv). När jag hör dessa två låtar i såna fantastiska arrangemang förlåter jag utan tvivel Peter hans avhopp från Genesis.

Skall jag säga något negativt så kan det vara att Peter tyvärr valt att sjunga den mycket starka låten ”Don’t give up” (handlar om den mentala smärta och uppgivenhet som kan drabba en vid arbetslöshet) ihop med Ane Brun. När jag hör henne sjunga längtar jag instinktivt efter originalet där Peter sjunger med Kate Bush. Det är något med sättet Ane sjunger på som stör mig och som inte alls passar in. Jag gillar mycket bättre när Peter sjunger ihop med sin dotter Melanie Gabriel på en del andra spår. Hon är ingen särskilt stark sångerska men har ändå en väldigt varm och spröd röst som passar bra i musiken. Förstår inte varför inte hon fick sjunga på ”Don’t give up”.

Men, i vilket fall – den här plattan får ni inte missa. Jag funderar rent av i banorna att detta verk rentav kan stå sig väldigt länge. För hur är det – hur många verk av dagens rockartister kommer att stå sig ända in i nästa århundrade på samma sätt som mästare som Mozart och Beethoven? Förmodligen inte många. Men flera av Peters låtar, och då särskilt i dessa orkesterarrangemang, kan mycket väl läggas till klassikerna.