Karl-Göran Karlsson:
På sistone har det varit mycket skriverier om ett annat gammalt klassiskt 70-talsband – YES – som släppt en ny platta och turnerat i en tämligen omstuvad konstellation. Många har uttryckt sin besvikelse över denna YES-version, både rent musikaliskt och visuellt på konserterna. Framförallt har man saknat den givna frontfiguren i YES, sångaren Jon Anderson vars röst för många (inklusive mig själv!) helt enkelt varit själva själen i YES. Därför var det med viss förvåning man noterade detta skivsläpp 2011 (nästan samtidigt med nya YES-plattan) av de forna kollegorna i tidiga YES - Jon Anderson och Rick Wakeman. Det här är en skiva som verkligen domineras av dessa två herrar – Jon sjunger helt enkelt till ackompanjemang av Rick Wakeman. Men här och där är låtarna också smakfullt ackompanjerade av symfoniorkester. Jag tror till och med att Jon Anderson spelar harpa på flera ställen (väldigt snyggt!). Inte en trumma så långt man kan höra och kliniskt rent från elgitarrer. Hur bra kan detta bli då? Svar: Hur bra som helst! Hela plattan är en njutning. Framförallt imponeras jag av Rick Wakemans alldeles underbara spel på piano igenom varenda låt på plattan. Saknar inte trummor och gitarrer ett ögonblick! När det gäller Jons sång så kan man utan tvivel konstatera att rösten inte är helt lika stark som förut (den är märkt av de senaste årens sjukdom) men vad gör det när han ändå sjunger med denna enorma känsla. Det är mycket välbekanta toner för YES-fantasten och jag är säker på att alla gamla YES-fans kommer att älska den här plattan.
Vill först och främst lyfta fram titellåten (som finns i två delar, Part 1 och Part 2), en låt som sätter sig väldigt snabbt i huvudet och som man snabbt börjar nynna på efter ett par genomlyssningar. Jag älskar också den lite udda takten som påminner lite om en svensk polska. Ytterligare en underbart läcker liten låt är ”House of Freedom” där harmonierna riktigt sprudlar. Sen måste jag säga att den långa ”23/24/11” berörde mig djupt. Det är en mycket sorglig sång om det tragiska med krig och hur mycket elände detta ställt till i världen. Oerhört sorglig och tänkvärd. Jag fullkomligt älskar det långa slutet där Rick sakta marscherar ut i långsamma mollslingor. En lite mer upplyftande och positiv sång är ”Garden” som får en på gott humör igen. Som ni förstår är det här en platta som jag varmt rekommenderar. Det enda negativa som jag kan hitta är kanske att texterna ibland är lite väl religiöst flummiga men detta har vi ju nog vant oss vid vad gäller Jons verk genom åren så det kan man stå ut med.
