fredag 30 december 2011

Progressive rock will never die – but you will. Best of 2011.

the-2012-phenomenon4

Årets bästa album var 40 år gammalt – Cans Tago Mago. Det kom i remastrad nyutgåva med originalomslag och en live-cd som bonus. A landmark release in the history of rock n roll skrev MOJO. Och det kan man ju bara hålla med om.images (3)

När årets bästa album har 40 år på nacken tvingas man tänka efter två gånger.

CRP Progs chefredaktör Jerry Ewing skriver … it´s a sad fact of life that we are now in an era when we will increasingly see our heroes taken from us.

Det är bara att nicka instämmande.

Detta år förlorade vi Ronnie James Dio, David Bedford och Bert Jansch, som lämnar stora tomrum efter sig. Universum Noll har fått förmånen att göra ett minnesprogram över Bedford som sänds i P2,s Kalejdoskop 3 januari 22.30 - 00.

Vi förlorade även Vaclav Havel, en tung europeisk kulturpersonlighet och politiker. Havel uppskattade Frank Zappa så mycket att han ville göra honom till kulturambassadör för Tjeckoslovakien. Amerikanska regeringen tvingade honom att bryta kontakten med Zappa, under hot om att han annars inte skulle få göra affärer med usa. Hans favoritalbum var Bongo Fury. OInb3

Zappa själv saknades förresten i år mer än nånsin. Ingen har axlat denne mans humor, intelligens och skarpt formulerade samtidskritik, som han visade prov på vid sidan av den geniala musiken. Det hade varit intressant att se hur han ställt sig till den Occupy Wall Street-rörelse som nu sveper över staterna. Som den rebell han var tror jag han varit där och stöttat demonstranterna med gratisspelningar. Vilka av dagens artister bistår öppet detta sunda uppror med sin närvaro och musik?

(Inom parantes sagt så kunde Zappa lika gärna kallat Occupy-folket bortskämda slynglar som borde växa upp och söka jobb på McDonalds. Han var en oberäknelig paradoxernas man).

Hjältarna försvinner en efter en. Men musiken de skapade lever vidare. Eller gör den det? Ibland undrar jag vilken av den musik som görs i dag som kommer att stå sig om 40 år. Som då fortfarande kommer att kännas fräsch och farlig. På samma sätt som Cans Tago Mago gör i dag.

När man tittar på vad som hänt musikaliskt i år så kan man som vanligt urskilja två kategorier. Dels traditionalisterna som ståndaktigt håller grytan med den symfoniska husmanskosten kokande, dels rebellerna som ger sig ut i vildmarken för att bryta ny musikalisk mark. Traditionen upprätthålls med den äran av tex italienska Gran Torino, amerikanska Glass Hammer och för den delen svenska Kebnekajse. Även Opeth får efter den relativt ofarliga Heritage räknas till denna kategori. Det förefaller som att traditionalisterna har dominerat detta år.

Svenska Tonbrukets Dig It To The End hör till den andra kategorin. Härligt genre-överskridande musik. Det är en platta som jag inte vet om jag skall stoppa in på jazz-listan eller på den med progressiv rock. Vilket är ett mycket gott tecken.

När vi snackar förvaltande av tradition så var ett av de roligaste albumen i år svenska gruppen Pegausus debutalbum Gormenghast. Bandet består av Rasmus Carlson på bas född 1994, Joel Selsfors på klaviatur född 1994 och Simon Selsfors på trummor född 1991. l (11)

Albumet är en konceptplatta byggt på Mervyn Peaks fantasyklassiker. Om än inte musikaliskt helgjuten i alla delar lyckas man fånga stämningarna i boken på ett bra sätt. Och det allra roligaste är förstås att detta är tre yngre killar som rakt av anammar sound, harmonier och koncept från det svunna sjuttiotalet. Om gruppen bara skaffar sig en karismatisk kvinnlig sångerska, i stil med District 97,s Leslie Hunt, så kan de gå hur långt som helst.

2011 var året då vi fick Progstreaming. En site där man gratis och strömmande kan lyssna på hela progrockalbum. Varje album ligger uppe i tre månader. Siten är en guldgruva för den som vill upptäcka och lära känna okända band från tex Italien och Spanien, där det görs förvånansvärt mycket bra progrock. Jag har en vag aning om att det också görs en massa föbenat bra sådan i Japan, som vi i stort går miste om. In med den på progstreaming 2012.

I samband med att Spotify lanserades i USA så lämnade Insideout, där ett otal progrock-band finns, tjänsten med buller och bång. Vilket gjorde en del av oss bekymrade och andra på något sätt upprymda.

Problemet med hur artister skall få rättvist betalt i den digitala eran är lika långt från en lösning nu som nånsin. Nedladdnings-siter som Rapidshare frodas som aldrig förr. För att inte tala om Grooveshark, där det mesta finns tillgängligt gratis och strömmande utan att artisterna kompenseras. Positionerna är låsta och Annie Lööf åkte på en rejäl snyting när hon vågade antyda att nedladdning för eget bruk kanske skulle kunna var okej.

Det finns ett enormt stort värde, socialt, kulturellt och rent mänskligt i att så mycket som möjligt av det som skapas och skapats fritt finns tillgängligt på internet och lätt kan användas, bytas och delas. Drömmen är ett internet som fungerar som ett enda stort bibliotek. Något som skulle berika hela mänskligheten. Och det är hela tiden åt det hållet som internet, i form av dess användares aktiviteter, spontant rör sig.

Att främja denna utveckling, samtidigt som musiker, författare, fotografer, konstnärer etc kompenseras ekonomiskt, är ett politiskt projekt inte många tycks se värdet av att driva.

På konsertsidan i år så fanns som vanligt flaggskeppet Slottsskogen goes progressive, som hölls inomhus, men som vi hoppas är tillbaka i Slottsskogen 2012. IB-Expo lyste upp höstmörkret. I år med Trey Gunn, Jakko Jaksyk och belgiska Aranis.

Stockholm fick sin första Prog Fest, en mycket lyckad sådan med kanonleveranser från både Gösta Berlings Saga, Brighteye Brison och Agents Of Mercy. I hård konkurrens med IB-Expo så var det årets konsertupplevelse för mig.

Roger Waters sa (förmodligen) tack och adjö med sin mega-uppsättning av The Wall i Globen.

Yes gjorde en ny platta och turnerade, Van Der Graaf Generator likaså. Pink Floyd remastrade helapetergabriel-c katalogen och släppte den i box-form. The Progfather Peter Gabriel släppte ett akustiskt och mycket starkt album med sina egna låtar, New Blood. Kate Bush gjorde sitt första studioalbum sedan 2005.

Detta var också året när Opeth lämnade growlen och släppte ett progrock-album i traditionell stil - Heritage. Jag sätter en hundring på att vi hört herr Åkerfeldt growla för sista gången, även om många av hans gamla fans inte vill nåt hellre än att han skall börja kakmonstra igen.

Apropå Opeth så vill jag se Mikael Åkerfeldt som julvärd i SVT nästa år. Med tanke på det trivsamma och anekdotkryddade mellansnacket på årets konsert så skulle han med lätthet kunna framkalla den rätta jul- och familjekänslan.

Undertecknad bloggare presenterade ett urval av svensk progressiv rock i radions p2 på nationaldagen. Jag kan avslöja att samtal med radion pågår om att göra detta till en årlig tradition. Alltså ett återkommande radioprogram varje nationaldag där ny svensk progressiv rock presenteras. Man kan ju tycka att denna musikform åtminstone borde uppmärksammas i radio en gång om året.

Årets summeras i tre Spotify spellistor.

1. Best progressive rock

2. Best progressive metal

3. Best jazz & obscure

Ja, spellistan med den bästa progressiva rocken är åtta timmar lång. Är inte det Universum Noll sysslar med näst opera den svulstigaste av alla genrer? Med idel halvtimmeslånga låtar och sviter som bara fortsätter och fortsätter i all oändlighet? D`Accords Helike part I tex är 20.45. Brighteye Brisons The Rise Of Brigheye Brison 23.05. En annan lång låt är catalanska gruppen DocTorNos Guerrers de Mitjanitm på 24.13. Och det är bara tre i högen.

För den som uppskattar metall i största allmänhet har siten Pitchfork listat the top forty metal albums of 2011.

Som vanligt insåg jag först när jag satte ihop dessa listor hur mycket ohyggligt bra musik jag missat även detta år.

Vad vi har att se fram emot 2012? En hel del. Legendariska Änglagård släpper nytt. Efterlängtat av många. Diskussionerna om att få bandet till Slottsskogsfestivalen pågår som bäst.

Spanska Kotebel, ett av de band som letar nya musikvägar och vars motto är beyond rock, kommer med ett nytt album. Bådar av detta smakprov att döma mycket, mycket gott:

Chicagogruppen District 97 släpper en uppföljare till fina Hybrid Child och den kan bli hur bra som helst.

Och så får vi Squacket – Steve Hacket och Chris Squire i samarbete. Kan också bli kul. Eller också inte alls kul. Den som lever får se.

Svenska Ritual, som gjorde ett av de bästa progrock-albumen nånsin i The Hemulic Voluntary Band, släpper nytt i höst. Det ryktas om en dubbel-cd. Även svenska A.C.T kommer med ett nytt album i år.

Annat att se fram emot är Wilson - Akerfeldt som släpper Storm Corrosion. Storm Corrosion will be issued by Roadrunner in April 2012. Apart from Mikael and Steven, the album includes guest appearances by Gavin Harrison on drums/percussion, Ben Castle on woodwinds, and Dave Stewart on string arrangements.

Somewhere är en svensk grupp som debuterar 2012. En youtube - singel finns ute:

Klimatprojektet Crime Of The Century efter en idé av meteorologen Pär Holmgren och med musik av Tomas Bodin och Hasse Fröberg blir också intressant. Ett efterlängtat exempel på att musiker kan engagera sig i angelägna frågor.

Glass Hammer ställde på sin Facebook-sida frågan What non-prog song should GH cover, and make prog???? Vore det inte en fröjd att höra dem göra någon Abba-låt i progtappning?

Min årsbästa lista ser utan rangordning ut så här:

Brighteye Brison – The Magician Chronicles- Part I

Så här skall en slipsten dras. Vi snackar analoga ljud, stämsång, mellotron, teremin och hammondorgel. Och som pricken över i,et en grym saxofon. Ren och svävande musikmagi hela vägen.

Ske – 1000 Autunni.S34590

Sant italienskt mästerskap. Ett album som summerar allt som hänt inom den progressiva/symfoniska rockgenren. Från PFM till Änglagård.

Van Der Graaf Generator - A Grounding In Numbers

Inledande Your Time Starts Now är årets vackraste låt. Man kan förvånas och kanske rentav förfäras över det faktum att det är tre snart pensionsmässiga gubbar som gör dagens allra mest spännande och utmanande progressiva rock. Men så är det. Det är bara att hålla med Peter Hammill när han en intervju konsterar: We´re sixty year old blokes now, to have this opportunity to push boundaries of music, boundaries of what a rock group can do, is fantastic.

Herd Of Instinct – Herd Of Instinct

Texastrio som bökar, stökar, förvaltar och experimenterar om vartannat. Bättre än det Fripp gör nuförtiden, men i samma anda. Intressantaste albumet i år.

Glass Hammer – Cor Cordium

Högst njutbar symfonisk rock. Just den här typen av musik blir inte mycket bättre än så här. Men den som vill ha nåt nyskapande göre sig inte besvär.

Can: Tago mago. 40th anniversary 2 cd ­edition.

Ja, det är en reissue. Men så bra att den egentligen borde vara med på alla årsbästalistor härifrån till evigheten.

Senogul – IIIcover_4120191172011_r

Spansk grupp med fagott i sättningen. Albumet kanske inte håller samma höga nivå hela vägen. Men inledande The Nighstalker och Pijamas berättigar bara de till en plats på listan.

Peter Gabriel – New Blood

Han kan gå på vattnet och bespisa en hel värld med sin musik. The Progfather gör här sina egna bästa låtar med orkester. Som att höra dem för första gången. Jag ber att få citera gruppen Big Big Trains blogg … the best song of the year was, by a long way, the new version of San Jacinto on Peter Gabriel's orchestral album, New Blood. The album as a whole is a curate's egg, but San Jacinto is simply breathtaking and features a jaw-dropping vocal performance. It includes several moments of astonishing beauty and I urge anyone who hasn't heard it to listen to it on a good system or on good headphones.”

Ethers Edge – Return To Type

Det här är en ganska paradoxal blandning mellan Genesis och Alice In Chains. Vackra stämningar byggs upp och rivs gång på gång sönder av en vass gitarr. Fängslande.

Trey Gunn – The Third Star

För alla som gillade King Crimson era Thrak är denna platta ett måste. Trey trakterar warr-guitar och chapman stick mästerligt. Många av låtarna har ett orientaliskt tema. Fripps lagvigda Toyah Willcox sjunger. Egentligen från 1996, men denna utgåva är remastrad och innehåller sex bonusspår.

One moment your life is a stone in you, and the next, a star -- Ranier Maria Rilke

Popol Vuh: Revisited & Remixed 1970 - 1999

Dubbel-cd där cd 1 består av klassiska Popol Vuh-låtar och cd 2 av remixade versioner med diverse electronica-artister. Popl Vuh var en tysk synt-baserad grupp som på 70-talet gjorde filmmusiken till Werner Herzogs filmer. Brüder des Schattens – Söhne des Lichts som användes i Nosferatu är den bästa skräckfilmsmusik som gjorts.

Jon Anderson - OpenDigital-Download-Open-by-Jon-Anderson_thumb[2]

Ett 20:54 långt, vackert, bitvis närmast sakralt kör- orkesterverk i fyra delar. Dynamiskt böljande mellan lugna och mer dramatiska partier. Akustiskt och elförstärkt om vartannat. En suverän rytmsektion och fina insatser på akustisk gitarr, elgitarr, fiol och tvärflöjt. Det bästa Jon gjort på år och dag.

Den bästa dvd,n var Scorseses 3.5-timmars dokumentär om George Harrison – Living In The Material World. Bästa boken Kajsa Grytts Boken Om Mig Själv. Om punk-gruppens Tant Struls uppgång och fall. Har ingenting alls med det vi kallar progressiv rock att göra, men är ändå ett stycke intressant svensk rock-historia. Partierna om hennes barndom kan man hoppa över.

41773_1108516387_5648_n_thumb[3]Universum Nolls medarbetare Karl-Göran Karlssons årsbästa lista ser ut så här:

1. Steven Wilson ”Grace for drowning”
Årets absoluta mästerverk i Artrock-genren. Fullmatad dubbel-CD med en enda lång hyllning till 70-talets progressiva rockband, främst King Crimson. Trots det även fylld av de stämningar som vi är vana vid från Porcupine Trees tidiga 90-talsalster. Lysande insatser från medmusikanter, främst Jordan Rudess och inlånade jazzmusiker.

2. Opeth ”Heritage”
Opeth slår oss med häpnad när man släpper en platta full av ”pure prog” men ändå med tydliga tunga metalinfluenser. Så skönt att höra Mikael Åkerfelts härliga stämma oförstörd av growl. Oerhört djärvt att öppna med ett fantastiskt vackert pianostycke i folkviseton och med jazzkänsla som spelat av självaste Jan Johansson.

3. Agents of Mercy ”The black forest”
Ett härligt konceptalbum från Roine  Stolts nya superband. Musiker i toppklass som presterar toppnummer efter toppnummer med fantastisk variation. Får en alldeles särskild prägel av sångaren Nad Sylvan som gör musiken till ett drama. Missa inte den underbara sången ”Elegy”.

4. Gazpacho ”London”
En inspelning av en magisk kväll på Dingwalls i Camden, London. En spelning med i stort sett hela repertoaren – alltihop alldeles magnifikt framfört. En speciell höjdare är låten ”Dream of Stone”.

5. Steve Hackett ”Beyond the shrouded horizon”
Den gamle Genesis-gitarristen är tillbaka bättre än någonsin. Låt på låt med underbara och framförallt akustiska passager. Ingen kan som han få till den magiska klangen på strängarna. Men han serverar även elgitarrsolon som ligger bra nära hans klassiska solo på ”Firth of Fifth”.

6. Paatos ”Breathing”
Efter ett tags tystnad återkom Paatos med en mycket stark platta fylld med fina låtar. Underbar sång av Sveriges bästa sångerska (?) Pernilla Nettermalm och allt som oftast i underbar harmoni med kompmusiken, gärna med den klassiska mellotronen.

7. White Willow ”Terminal twilight”whitewillowterminaltwil_thumb[3]
Norska White Willow är tillbaka igen och nu åter med deras tidigare fenomenala sångerska Sylvia Skjellestad vid mikrofonen. Det är en härlig musikalisk resa full av stämningar som påminner om Änglagård och Anekdoten.

8. Lunatic Soul ”Impressions”
Den sista (snyft) plattan i Riverside gitarristen Mariusz Dudas soloprojekt Lunatic Soul. En sorts ihopsamlad platta med låtar som blev över från de första två magnifika svarta och vita plattorna. Den tredje är lämpligt nog grå men dessa restlåtar är närapå lika bra som på de tidigare plattorna.

9. Blackfield ”Welcome to my DNA”
Steven Wilson och Aviv Geffen har gjort det igen – en härlig samling melankoliska och stämningsfyllda låtar som inte lämnar någon oberörd. Ändå trösterik och varm musik (liksom den föregående i listan).

10. Trettioåriga Kriget ”Efter efter”
En imponerande platta från ett gammalt klassiskt svenskt progband. Mycket trogen sitt unika originalsound och fylld av härligt varma låtar. Måste särskilt framhålla den underbara ”Barnet” och titellåten.

Fler årsbästalistor:

www.progarchieves.com

www.prognaut.com

www.progulator.com

www.artrock.se

Eftersom jorden enligt Maya-indianernas kalender och diverse andra trovärdiga källor går under 21 december 2012 så var detta min sista årskrönka. Jag tackar alla trogna läsare för visat intresse. Läs mer om jordens undergång här.

403784_316729461682531_109200595768753_1036585_1851907338_n (1)

dn, svd,

Inga kommentarer: