(Uppdaterad lördagen den 30:e oktober 2010)
Om Leonard Cohen bestämde sig för att göra en progrockplatta så kanske det skulle låta någonting åt det här hållet – en dominerande mansröst över en bred klangfylld och symfonisk bakgrund. Inga långa sviter (den längsta låten är 09.17), inga krångliga arrangemang eller påfrestande taktbyten.
Albumet innehåller tolv låtar, sju av Roine Stolt, tre av Nad Sylvan, och två av dem båda tillsammans.
Dramarama är Agents of Mercys andra album. Det första hette The Fading Ghosts Of Twilight och kom 2009. Innan dess hade Roine Stolt lett The Flower Kings i tretton år. Nad Sylvan hade varit ena halvan av Unifaun, som 2008 släppte ett genesisinspirerat album.
Det är oklart om Agents of Mercy är ett band i strikt bemärkelse, eller om det här är Nad och Roine med kompmusiker. Medlemmarna i det som ibland kallas The Flower King camp tycks flyta fritt mellan en rad grupper (Karmakanic, 3rd World Electric, Waveworld, Kaipa, Agents of Mercy). Ibland kan det vara svårt att riktigt veta var det ena bandet slutar och det andra börjar.
Frågorna de flesta vill ha besvarade är väl om Agents of Mercy låter som The Flower Kings. Om dom är bättre, sämre eller bara annorlunda. Svaret blir att ambitionen här tycks ha varit att göra något som låter rejält annorlunda än The Flower Kings. Vilket innebär att fans av detta band inte har så mycket att hämta här. Åtminstone inte om det var den gruppens technical delivery man uppskattade. Technical delivery är nämligen något Agents of Mercy på sin hemsida förklarar att man inte ägnar sig åt. Vad det handlar om är snarare melody, storytelling and drama. Något som Roger the Tailor och Meet Johnnie Walker med sina underfundiga arrangemang och snygga melodier är bra exempel på.
Helt utan technical delivery är plattan som väl är inte. Det mest strålande exemplet på det är Lalle (Lars-Egon) Larssons gravitationsbefriade klaviatursolo i Journey. Gudomligt!
Jämfört med det som The Flower Kings gjorde så är det här lite mer dämpat, lite ledsnare, lite allvarligare. (Första låten heter rentav The Duke of Sadness). Om TFK stundtals var berg-och-dalbanemusik, så är Agents of Mercy snarare en pendletågsresa.The Ballad of Mary Shilton med dess steelguitarsolo är ganska långt ifrån det TFK stod för.
Det är ingen tvekan om att enskilda delar av detta album är så bra som progrock alls kan bli. Vi har att göra med världseliten på området. Men helheten är tyvärr varken större eller bättre än de enskilda delarna. Det som drar ner helhetsintrycket är den låga energinivån. Trots att det är drama man säger sig vilja åstadkomma så är det hela en ganska odramatisk, ofarlig och tillbakalutad historia. Ett cirkustält pryder omslaget, men vilddjursdomptörens nummer lyser med sin frånvaro.
Hantverket är utsökt och hela plattan andas kärlek till materialet. Och dessa musikers ambition att gå vidare, bryta ny mark och göra något som man inte gjort tidigare är lovvärd på alla sätt. Men personligen hade jag uppskattat om man tittat framåt i stället för bakåt.
Köp den här. Bandets hemsida & myspace.
Spotify - The Power Of Two
Spårlista:
The Duke Of Sadness (Stolt)
Last Few Grains Of Hope (Stolt)
Peace United (Stolt)
Journey (Stolt)
Gratitude (Stolt)
Meet Johnnie Walker (Sylvan)
Cinnamon Tree (Sylvan)
The Ballad Of Mary Chilton (Stolt-Sylvan)
Roger The Tailor (Stolt-Sylvan)
Conspiracy (Stolt)
We Have Been Freed (Sylvan)
Time (Stolt)
Total Time: 72 minutes
Band:
Nad Sylvan - Sång & Klaviaturer
Roine Stolt - Gitarrer
Jonas Reingold - Bas
Lalle Larsson - Klaviaturer
Walle Wahlgren – Trummor
