söndag 31 oktober 2010

Konsertrapport: P-Floyd, Göteborgs Konserthus 30 oktober 2010.

Come in here, dear boy, have a cigar.
You're gonna go far, fly high,
You're never gonna die,
you're gonna make it if you try; they're gonna love you.

Detta är inledningsstrofen i Pink Floyds Have a Cigar. Orden uttalas av en skivbolagsdirektör som insett hur mycket pengar han kommer att kunna tjäna på gruppen. Han frågar också: Oh by the way, which one's Pink? Så att han skall veta vem av de unga herrarna han skall göra affärer med.

Jag tänker på orden you're never gonna die, när jag ser det till bristningsgränsen fyllda Konserthuset. Till 90% med medelålders, mer eller mindre tunnhåriga (men fortfarande entusiastiska), män. (Lång kö till herrarnas i paus, fritt fram hos damerna, tvärtemot vad det brukar vara).

Pink Floyds musik lever i allra högsta grad. Ett par av medlemmar har visserligen gått till sina fäder (Syd Barett, Richard Wright) men musiken är inte död. Och att döma av det storslagna bifallet från publiken i går så kommer den att leva länge än. Åtminstone så länge den här generationen finns kvar på planeten. Hur det blir med återväxten återstår att se. Det var inte så många ur det yngre gardet på plats.

image Det hela börjar stämningsfullt med de två klaviaturisterna ensamma på scenen. Gammal Fädbodpsalm är det första man hör -  som försiktigt övergår i Shine On You Crazy Diamond. Samtidigt som de andra kliver upp - två kvinnliga vokalister, bas, två gitarrer och trummor.

Hela konceptet, låtval, inramning, bygger på nostalgi och igenkänning. Några av låtarna är dock så pass okända att jag inte kan placera dem. Man stuvar om här och där och tillför på några ställen instrumenten fiol, sopransaxofon och dragspel.

Gruppen gör det här väldigt bra. Showen är genomarbetad intill sista synkop. Jag imponeras inte minst av den fantastiska ljusshowen, som måste kostat en hel del. Ovanför scenen rullar filmer, med ganska vardagliga motiv, oftast ser det ut som lokalbefolkning från Dalarna, varifrån P-Floyd härstammar.

Det enorma bifallet från publiken gör kanske att musikerna lyfter sig ett par snäpp. Stående ovationer, folk som dansar i bänkraderna och en nästan öronbedövande allsång i Whish You Were Here.

En av höjdpunkten är tveklöst när de båda vokalisterna växelvis framför det kvinnliga röstsolot i The Great Gig In The Sky.

image

Vad som bland annat slår mig är hur bra The Divison Bell faktiskt står sig vid en jämförelse med övrigt PF material. Jag får dessutom återigen bekräftat att The Final Cut inte var någon höjdare. En högst personlig åsikt förstås.

P-Floyd fångar storslagenheten och dramatiken i Pink Floyds musik på ett nära nog perfekt sätt. Svårt att se hur ett PF-coverband kan göra det här bättre. Får du en chans att se detta band spela live så missa den inte.

Vem vet, kanske kan P-Floyd göra en RPWL, ett tyskt band som började som ett renodlat Pink Floyd-coverband men sedan började göra egen musik i Pink Floyds anda och nu är kända långt utanför Tysklands gränser.

Tillräckligt med musikalitet och kreativitet för något sådant finns det i alla fall tveklöst i gruppen.

Här följer några videoklipp. Jag vet, flera av dem bryts smärtsamt brutalt efter bara några sekunder.  Men när man är på konsert vill man njuta och inte bara sitta och filma för att kunna förse utsvultna bloggläsare med livebilder ;-).

Klippen skall mest ses som exempel på inramningen och själva stämningen under konserten. Låten Money är dock filmad i sin helhet. Håll till godo.

 

3 kommentarer:

Markus sa...

För att balansera inlägget måste jag nämna att The Final Cut är ett av mina favoritalbum med PF. Klart underskattat!

Kan också nämna att den enda konsert jag varit på där det varit liknande omvända förhållanden vid toalettköerna är Rush, på Globen. Som tur var, var det ingen man (inkl. undertecknad) som skämdes för att använda damernas.

Anonym sa...

I mina ögon är The Final Cut tillsammans med A Momentary Lapse Of Reason Pink Floyds minst roliga skivsläpp. Men de spår som håller klass är å andra sidan så bra att man måste äga skivorna ändå. The Fletcher Memorial Home är ett sådant spår, fruktansvärt gripande och intar för mig helt klart en plats på en top 10 lista över mästerverk gruppen släppt.
/Patrik S

Universum Noll sa...

Det här ju en fråga om personligt tycke och smak, men jag har aldrig klarat The Fletcher Memorial Home. För smörig och sentimental i min bok. Tacka vet jag Run Like Hell.