söndag 13 december 2009

Yes Lisebergshallen - efter

image

Okej, vi glömmer alltså det där med ursprungsmedlemmarnas konflikter och osämja och koncentrerar oss på det viktigaste - musiken. Spelglädjen, inlevelsen, glädjen och känslan, fanns den i Lisebergshallen i går? Svaret är ett tveklöst ja. Trots att det var turnéns sista anhalt, vilket skulle kunnat innebDSCF0016ära en viss avmattning, var det inget fel på energin. Redan från inledande Siberian Khatru (där Steve Howe släppte loss i ett gitarrsolo som fick honom att framstå som minst 20 år yngre) stod det klart att man ville ge publiken valuta för pengarna, och att man dessutom ville ha kul själva.

20091212_232847_813208 Det första frågan som behövde besvaras var förstås om Benoit kunde ersätta Jon. Jag satt som på nålar i väntan på att han skulle göra bort sig. Men det hände inte.

Det blev i stället ganska snart uppenbart att Jon inte hade gjort det här särskilt mycket bättre. Benoit David vann på att hans genuina kärlek till materialet tydligt lyste igenom. Hans ärliga och prestigefria ( på gränsen till naiva) attityd var befriande och tycktes smitta av sig på hela gruppen. Han är förstås en helt annan och betydligt mer lågmäld personlighet än den karismatiske Jon Anderson. Och klokt nog försökte han inte tävla med sin företrädare, utan gjorde rätt och slätt sin egen grej utifrån sina förutsättningar. Vilket mer än väl räckte till för att övertyga. Det var en synnerligen kompetent insats.

Man följde den låtlista som tycks ha gällt på hela denna turné. Det vill säga:

Siberian Khatru
I've Seen All Good People
Tempus Fugit
Onward
Astral Traveller
And You & I
Your's Is No Disgrace
Mood For A Day > The Clap
Owner of a Lonely Heart
Machine Messiah
South Side of the Sky
Heart of the Sunrise
Roundabout
Starship Trooper

Stämsången höll över lag hög klass, och samspelt mellan framförallt Howe, David och Squire fungerade mycket bra. Alan White släppte loss i ett småroligt trumsolo i Astral Traveller, och gjorde för övrigt det han skulle, men inte mer.

Höjdpunkten musikalisk för mig var And You And I, kanske för att den är en av mina absoluta Yes-favoriter. Listan på bra insatser kunde göras lång. Det fanns egentligen inget svagt nummer under konserten. Och med den låtskatt Yes besitter skall det förstås mycket till för att misslyckas.

Gruppen lyftes också med all säkerhet av det smått otroliga publikbifallet. Man fick stående ovationer efter varje låt. Att lokalen blott var halvfull märktes inte.

DSCF0023

Den svaga länken var Oliver Wakemans keyboardspel. Och den var tyvärr desto svagare. Hans spel var osäkert, det saknade känsla och framförallt auktoritet. Han spelade fel mer än en gång. Tyngdpunkten låg musikaliskt på Howes gitarr och Squires basspel, vilket ger en ensidig bild av gruppens musik. Klaviaturinsatserna i Yes har alltid varit mycket viktiga.

Före Southside Of The Sky märktes Wakeman nästan inte alls. I denna låt och i några senare nummer fick han lite mer plats. Men det var en hafsig och oinspirerad insats, och jag tror Olivers uppenbara brister är förklaringen till att man inte spelade någon av de längre låtarna, t ex Close To The Edge eller Gates of Delirium. Till skillnad från de andra såg det inte ens ut som om han hade särskilt roligt.

DSCF0024

Som helhet dock en förvånansvärt trevlig tillställning. Jag tycker vi skall vara tacksamma över att de här gubbarna orkar hålla ångan uppe och åka jorden runt och spela live.

Om det är Benoit vi vill se som sångare i Yes i fortsättningen, eller om Jon bör återta sin position, låter jag vara osagt. I dagsläget är det dock svårt att föreställa sig att Jon skulle komma tillbaka, även om han tillfrisknar. Det verkar inte vara så många som saknar honom.

ENKÄT:
ÄR YES UTAN JON ANDERSSON VERKLIGEN YES?
HELT OK ATT DOM KALLAR SIG YES. MUSIKEN ÄR DET VIKTIGA

14 (66%)
KAN ALDRIG VARA YES UTAN JON
4 (19%)
SJÄLVKLART BORDE DE ANDRA INVÄNTAT JONS TILLFRISKNANDE

4 (19%)
VERKLIGA YES BLIR DET BARA MED RICK WAKEMAN

0 (0%)
JAG GILLAR INTE YES VARKEN MED ELLER UTAN JON
0 (0%)

Antal Röster - 21
Enkät stängd

5 kommentarer:

Cuby sa...

Det låter ju nästan som att man borde varit där, trots att jag inte är något hängivet Yes-fan. Såg dem faktiskt på SRF för några år sedan och då var de bra, men oftast är de här typen av band bättre på icke-festival spelningar. Keep up the good work!

Lars Patrik Stigsson sa...

thanks... jo, det var rätt bra. piggade verkligen upp. bättre än lucia :-). Såg förresten att Rögle tog sig i kragen och vann härom sistens...

Pseudonaja sa...

Tack för en bra recension! Min läser du här.

Torbjörn Häggmark sa...

Jo, det var en stor kväll. Svårt att säga om den var bättre eller sämre än Köpenhamn två dagar tidigare. Fast... jag kan inte tycka att Oliver gjorde särdeles illa ifrån sig. T ex på solot på Roundabout sparkade han ju pappa-stjärt så det rök om det. :-)

Men visst är det kul att man tycker olika. :-D

Lars Patrik Stigsson sa...

Det är förstås subjektiva upplevelser, men.. jag tyckte att Olivers insatser i stort kändes osäkra. Som om han verkligen ansträngde sig för att inte spela fel (vilket han ändå gjorde här och där). Och för mig blev detta störande.