lördag 14 november 2009

U-N progtours takes you to Canterbury

Kartbild

Ahh, Canterbury! Inget ortnamn klingar väl så skönt i en prog-älskares öron som detta. Det Goa är för den psykedeliska trancen och Seattle för grungen, det måste Canterbury vara för den progressiva rocken. Progsiten Progarchieves listar Canterbury scene som en egen och fristående undergrupp till den progressiva rocken.

Jag tror att en trollkarl i mitten på 1940 talet passerade denna gamla pilgrimsort. Han ristade sitt märke på ett antal hus i vilka några små pojkar bodde, och välsignade dem därigenom med en gudabenådad förmåga att skapa och framföra musik. Förtrollningen grodde och växte och slog ut i full blom 1963, då pojkarna träffades och bildade gruppen The Wilde Flowers (lyssna här) .

thewildeflowersUrsprunget till fenomenet Canterbury är just denna mytomspunna grupp. I den ingick flera av de personer som senare skulle skapa det som kom att kallas Canterbury scene ( Brian Hopper, Hugh Hopper, Robert Wyatt , Richard Sinclair och Kevin Ayers).

Grupperna som uppstod ur The Wilde Flowers var bland andra Soft Machine, Caravan, Matching Mole och Hatfield & The North.

The Wilde Flowers existerade i tre år men spelade aldrig in någon skiva. Det var först 1995, när Voiceprint Records lyckats samla ihop ett antal demoinspelningar och ge ur dessa på en cd, som gruppen fick sin skivdebut.

Det som kännetecknar Canterbury är att instrument som saxofon, flöjt och fiol är vanliga, att man improviserar gärna och länge och att låtarna saknar den sedvanliga uppdelning i vers och refräng (lyssna t ex på Hatfield and the Noth´s Fitter Stoke Has a Bath (= Spotify länk) .

De ofta långa (och relativt långsamma) improviserade partierna är sällan tekniskt briljanta, utan bygger på känsla och en hög grad av kommunikation mellan bandmedlemmarna, vilket skiljer Canterbury från traditionell jazz-rock, där den enskilda medlemmens skicklighet på sitt instrument står i fokus.

En del av det speciella Canterbury soundet skapades genom att bandens klaviaturspelare körde hammondorgeln genom en fuzz-box och på så sätt fick den att låta som ett blåsinstrument eller en elgitarr.

Ett annat kännetecken är att låttitlarna och texterna ofta har ett humoristiskt och lätt galet anslag, något som var helt främmande för t ex Jon Anderson i Yes, eller Pete Sinfield, som vid denna tid skrev King Crimsons texter.

Vad sägs t ex om A vist to Newport Hospital (Egg), eller Shaving is Boring och Let's Eat (Real Soon) (Hatfield and the North) eller Have You Ever Bean Green? (Soft Machine).

Likheterna mellan Canterbury banden skall inte överdrivas. Caravan gjorde t ex ett flertal regelrätta pop-låtar (te x Golf Girl och Hello, Hello) något som var helt främmande för Soft Machine, som saknade sång och låg betydligt närmare fri improviserad jazz, och än mer främmande för Henry Cow och Soft Heap, som var experimentella avant-garde grupper.

Ett band som Hatfield & The North skapade en egen och unik mix genom att kombinera sofistikerade arrangemang, improviserade partier och nästan pop-låtar.

Inget av Canterbury banden blev lika stora som t ex ELP, Yes eller King Crimson. (Camel var det Canterbury band som fick den största kommersiella framgången). Men deras påverkan på den progressiva rocken var minst lika stor.

Flertalet av de förtrollade pojkarna är fortfarande verksamma med att skapa musik och turnera. T ex Richard Sinclair och Rober Wyatt.

Gong, med Daevid Allen och Steve Hillage, släppte nyligen ny skiva och är ute på turne´.

The Canterbury Music Website finns följande bandförteckning:

Caravan, Gong, Hatfield and the North, National Health, Soft Machine, Egg, Gilgamesh, Henry Cow, In Cahoots, Khan, Matching Mole, Bruford, Camel, Caravan Of Dreams, Delivery, Isotope, Mashu, Mirage, Nucleus, Ottawa Music Company, Polite Force, Rapid Eye Movement , Soft Heap.

För ett detaljerat Canterbury släktträd klicka här.

En utomordentlig BBC-sida med intervjuer och bakgrund hittar du här.

En Spotify spellista med ett urval Canterbury-låtar här.

Nedan följer även länkar till några Canterbury pärlorna på Spotify.

cover_16491224102008

Hatfield And The North - The Rotters' Club (1975)

cover_252292912008

Caravan – In the Land of Grey and Pink (1971)

cover_46111225112008 Gong - Gazeuse! (1976)

cover_544162392007 (1)

Gilgamesh – Gilgamesh (1975)

cover_35181016102009

Robert Wyatt – Rock Bottom (1974)

hillag_stev_fishrisin_101b

Steve Hillage – Fish Rising (1975)

Soft Machine – Seven

Det finns även en hel del fina Canterbury klipp på youtube. Här följer ett urval:

Först ett unikt musik- och tidsdokument: National Health i Januari 1979. Phil Miller (gitarr), Dave Stewart (klaviatur), John Greaves (bas) och Pip Pyle (trummor). Lägg särskilt märke till orgelsoundet. Ett snarlikt klaviaturljud dyker upp lite varstans i Canterbury gruppernas musik.

Caravan visar prov på Canterburys pop-sida i Golf Girl, BBC 1971. Richard Sinclair (bas/sång), Pye Hastings (el & akustisk gitarr/sång), David Sinclair (Richards kusin)(orgel/piano/mellotron), och Richard Couglan (trummor).



Hatfield & the North 1972. Live med gäst Robert Wyatt. I övrigt Richard & David Sinclair, Phil Miller and Pip Pyle.

Inga kommentarer: