torsdag 12 november 2009

CD – Recension: Pulsar – Halloween (1977)

3258_67963923730_522323730_1680535_6094488_s

Markus Enger , som bor i Quebec, Canada har lyssnat på Pulsar, "Halloween" från 1977. Ett franskt band som gjorde fem plattor under perioden 1975 – 1989, innan de gick skilda vägar. Pulsar återförenades 2007 och släppte plattan Memory Ashes.

Pulsar, "Halloween", 1977:

"A fetishistic record ahead of its time, PULSAR´s album may be classed amongst the 10 best symphonic rock albums in the world. Its beauty and perfection give it an up-to-dateness and timelessness which are the prerogative of masterpieces.".

Texten i konvolutet lovar stort och gjorde mig ovanligt nyfiken på om musiken kunde leva upp till de grandiosa orden. Ett kort svar på den frågan är nej.

Pulsar var ett franskt band och Halloween var deras tredje skiva. De hade rönt vissa framgångar i sitt hemland. Deras andra platta "The Strands of the Future" förde dom upp på en andraplats över de franska band som för tillfället sålde flest album (Ange var etta). Inför "Halloween" hade bandet just bytt bolag och skrivit på för CBS. I och med detta fick de tillgång till avancerad studioutrustning och teknik samt bättre ekonomiskt uppbackning.

För att få inspiration till "Halloween", isolerade sig bandet på en gård uppe bland bergen i Savoyregionen. Medlemmarna hade för vana att ta med sig sina favoritplattor till repetitionerna. På så sätt tydliggjordes vad var och en för tillfället gillade och eventuellt influerades av. Det var vid tiden för inspelningen av "Halloween" blev det uppenbart att de hade ganska olika musiksmak, de kunde dock hitta en gemensam minsta nämnare i Gustav Mahlers kompositioner. En annan källa till inspiration var Viscontis film "Death in Venice".

Efter att under en månad komponerat och provat olika idéer var bandet redo att spela in. Inspelningen skedde i Aquarius studio i Geneve och leddes av Jean Ristori (f.d. medlem i Mainhorse) tillsammans med Patrick Moraz (framtida medlem i Yes). Inspelningen pågick i fem veckor.

Som en ganska oerfaren skivrecensent har jag ibland svårt att finna de rätta adjektiven för att beskriva musiken på en skiva. Jag hemfaller då åt att jämföra med andra band som läsaren förhoppningsvis har en idé om. I detta fall var det första band jag kom att tänka på Tangerine Dream, en tanke som bestod och en likhet som känns väldigt tydlig för mig. Andra nämner Pulsar i samma andetag som Genesis, en jämförelse som jag inte tycker känns lika tydlig. Även Pink Floyd nämns ofta som förebild. Vissa av styckena på skivan är med sång och andra är instrumentala, personligen gillar de med sång bäst.

Jag inledde recensionen med ett negativt svar på ett pompöst påstående. Låt mig utveckla. Skivan består av två längre kompositioner indelad i flera mindre stycken, en manöver jag misstänker att en del band gjorde inte så mycket för musikens skull, utan för att tydliggöra en alternativ framtoning. Detta tror jag bidrog till min första spontana känsla av att det saknas tydliga ramar runt musiken, den blir väldigt strukturlös och får därmed ingen tydlig karaktär.

Partierna med sång är en blandad kompott och i dessa kan jag höra en del likheter med David Gilmour. Bandet sjunger för första gången på engelska vilket jag tror är ett misstag. Min uppfattning är att fransmän rent generellt har svårt med engelskan. Även om sångaren i Pulsar har ett bra uttal, så går det inte att komma ifrån att det ibland låter märkligt. Dessutom är texterna inte speciellt bra, de känns lika otydliga som musiken och är allt för pretentiösa. Hade de varit på franska hade jag inte förstått så mycket av dom (vilket varit bättre).

Det är ibland svårt att förstå syftet med vissa stycken. Till exempel är det mot slutet några minuters upprepande av samma (tråkiga) slinga (som jag efter ett tag fick för mig gick i 9/4-takt. Om detta verkligen stämmer låter jag dock vara osagt). Syftet med detta parti var förmodligen att:

1. försöka ordna cred som ett progressive band och

2. försöka framstå som tämligen avancerade musiker (vilket de inte är).

Soundet på plattan känns föråldrat. Jämför man med t.ex. Pink Floyd så lyckades de skapa ett tidlöst sound på sina 70-tals produktioner. Vilken som helst av deras plattor från detta årtionde skulle kunna ha varit inspelade idag. Pulsar använder en hel del synthar som låter mycket 70- och 80-tal i negativ bemärkelse. När jag lyssnade på plattan fick jag ibland visioner av 80-talets B-rysare med galna yxmän som lurade i dimman ackompanjerade av dramatiska synthtoner. Ljudet är överhuvudtaget otydligt och jag tror att skivan skulle må väldigt bra av remastring med hjälp av modern teknik (CD:n är utgiven av Musea 1991). På så sätt skulle detaljerna kunna lyftas fram.

Skivan mottogs tydligen väl av kritikerkåren när den gavs ut, men då punkvågen precis startat riktade CBS allt sitt intresse åt det hållet. Dessutom hade de på CBS som signade Pulsar bytts ut. Detta fick som konsekvens att bolaget inte gjorde mycket för att promota skivan. Ganska snart ströks den ur CBS katalog. "Halloween" anses dock av de flesta vara den främsta av Pulsars skapelser.

Pulsars Myspace här. Hemsida här.

Songs / Tracks Listing

1. Halloween part I: (20:30)
a) Halloween song (1:20)
b) Tired answers (9:30)
c) Colours of childhood (6:00)
d) Sorrow in my dreams (3:40)
2. Halloween part II: (18:40)
a) Lone fantasy (4:50)
b) Dawn over darkness (6:10)
c) Misty garden of passion (2:15)
d) Fear of frost (3:35)
e) Time (1:50)
Total Time: 39:10

Line-up / Musicians

Jacques Roman, keyboards, synthesizers, mellotron, effects; Victor Bosch, drums, vibes, percussion; Gilbert Gandil, vocal, electric and acoustic guitars; Roland Masson, bass;with Sylvia Ekström, child vocal; Jean Ristori, cello; Jean-Louis Rebut, voice; Xavier Dubuc, congas

Läs några andra bloggares åsikter här, & här.

Inga kommentarer: