måndag 7 december 2009

Soundtrack till December - Spotify spellista

Universum Noll önskar God Yule med en ny Spotify spellista.

Länk till spelllistan här och i högermarginalen. Spotify, om du inte har det, kan du kan få här.

XmasSantaBolan (1) Klicka på Marc B. för en trevlig julkalender

Decemberlistan är i mitt tycke tämligen bångstyrig. Låtarna drar hit och dit och levererar motstridiga budskap:

Några säger lätt - andra säger svårt
Några säger mjukt - andra säger hårt
Några säger två - andra säger tre
Några säger blunda - andra säger se

…för att travestera Dag Vag.

En del låtar kanske inte i strikt bemärkelse är progressiv rock. Men det är udda, personlig, innerlig och ärlig musik, och det räcker väl? För övrigt tycks ju ingen riktigt veta vad progressiv rock är för nåt djur.

Musiken på listan har jag hittat på mina irrfärder i de progressiva tassemarkerna ( tassemark = oländig trakt, vildmark. Ordets ursprung - det dialektala “tasse” som betyder varg eller björn).

Ibland känner jag mig som den progressiva musikens motsvarighet till Sven Hedin :- ).

alameda1 Vi börjar spanskt. Alameda är ett band som progarchieves beskriver så här: a progrock band that blended flamenco with progressive rock. Albumet Calle Arriba är från 2008.

Opeth och Muse behöver ingen närmare presentation. Det behöver däremot Naked Lunch, ett band från Klagenfurt i Österrike, från vars album Songs for The Exhausted (1994), låten First man On The Sun är hämtad. Bandet har kultstatus i Tyskland och Österrike.

Isildurs Bane är från Halmstad. Halo är öppningsspåret på MIND Vol. 4 (2003). I B,s senaste studioalbum.

Oceansize från Manchester, England härmar kanske Radiohead. Men dom gör det bra. Detta band presentas i senaste numret av Classic Rock Presents Prog.

Progressiv rock i all ära, men gamla hederliga hippieromantiska slagdängor går heller inte av för hackor. Let the Sunshine In med Julie Driscoll (1969) finns med på listan för att besvärja decembermörkret. Missa inte orgelsolot!

botmoral Närmare julsång än en progressive version av Joshua Fit The Battle of Jericho kommer vi inte. Den framförs av Birdsongs of the Mesozoik och Oral Moses från albumet Extreme Sprituals. Citat ur en recension:

“The blend of Birdsongs' cutting-edge instrumentation with the strength and majesty of Moses' voice creates a very unorthodox yet deeply moving sound, which The Noise called, "Totally sublime and deeply moving."

Den här låten är farlig för den slår klorna i en och vägrar släppa taget. Jag har haft den i skallen dagligen och stundligen sedan jag hörde den första gången.

Därefter tar Combination Head med oss på en berg och dalbane tur. Från albumet Progress? (1977).

1711as1 Ashra, tidigare Ash Ra Tempel är tysken Manuel Göttsching, ibland solo och ibland med kompande vänner. Debut albumet Ash Ra Tempel (Göttsching, Enke, Schulze) kom 1971.

Låten Shuttle Cock finns på albumet Blackouts (1977) och på den spelar Göttsching gitarr ensam. Det svänger bra, trots att han är ensam. På Spotify finns även Age of Earth från 1976 och Correlations från 1979. Den sistnämnda har detta minnesvärda Hipgnosis-omslag:

1791co1

Läs mer om bra skivomslag här.

Ian Andersson nickar förmodligen förnöjt när han hör flöjten i Balck Bonzos Revelation Song (2007). Black Bonzo är från Skellefteå. BB Presenteras också i senaste CR Presents Prog (jag måste ha varit synsk när jag satte ihop listan). low res1

Starless and Bible Black

Starless & Bible Black förknippas förstås mest med King Crimsons album från 1974. Men textraden kommer ursprungligen från den walesiske poeten Dylan Thomas pjäs Under the Milkwood från 1954:

It is spring,

moonless night in the small town,

starless and bible-black,

the cobblestreets silent and the hunched,

courters'-and-rabbits' wood limping invisible down to

the sloeblack,

slow, black, crowblack,

fishingboat-bobbing sea.

Det finns dessutom en jazzlåt med Stan Stracey från 1965 med samma titel.

Läs mer om denna här.

Och lyssna här på - The Stan Tracey Quartet – Starless and Bible Black

Här är det fem britter som använder strofen som bandnamn. Hanging on the Vine är från bandets andra album Shape Of The Shape (2009). Tilläggas bör kanske att bandet inte verkar i den progressiva genren utan i övrigt snarast spelar en sorts folkrock.

151271Anja Garbarek kommer från Norge och är dotter till saxofonisten Jan Garbarek. Hon har gjort tre album - Ballon Mood, Smiling and Waving (producerad av Steven Wilson), och Briefly Shaking.Just One Of These Days finns på Ballon Mood.

Tangerine Dream i form av Peter Baumann ,Edgar Froese och Cris Franke gjorde fram till 1977 en rad album som blivit klassiker - Phaedra, Rubycon, Ricochet och Stratosfear - och skrev med dessa en gång för alla in sig i musikhistorien. Därefter har det gått utför med bandet och på senare år har dom mest håglöst vandrat omkring i the new age swamp.

A Mater of time från 1987 påminner dock om 70-tals soundet och får godkänt.


Fantasynth´s Erotronic , och Nils Petter Molvaer´s Tlon är exempel på musik som görs i dag men som inte varit möjlig utan den grund Tangerine Dream lade på 70-talet.

Listans verkliga klassiker är Iron Butterfly´s Butterfly Blue från 1970 . Bandet är mest känt för sjuttonminutaren In a Gadda da Vida, ett hippie -anthem från –68, som sålts i 25 miljoner exemplar. Men albumet Metamorphosis, som Butterfly Blue är hämtad ifrån, är mycket bättre. Låten innehåller vid 09.30 ett mycket intressant exempel på hur growl lät 1970.

captain_beyond_1972_20060810071429

Bassisten Lee Doorman och gitarrsten Larry “Rhino” Reinhardt skulle senare lämna gruppen och bilda Captain Beyond, vars självbetitlade album från 1972 förmodligen är det bästa hårdrocksalbum som någonsin gjorts. (Denna grupp fick sitt namn när Chris Squire en morgon kikade in i deras deras turnébuss och yttrade – You guys look like Captain Beyond).

Goblin, som följer, är italiensk 70-tals progressive.

Som vanligt har jag sparat den mest krävande musiken till sist. Men för att ta sig dit måste man passera ett femton minuter långt jazz parti. Närmare bestämt “Jazz multi-keyboardistSkott Kinsey´s Sometimes I.. , Delirium´s 1998 och Spaceheads The Lugano Affair.

Delirium vet jag inget om. Men låten är bra, med ett ruggigt tenorsaxofonsolo i mitten. (Vet du vad Delirium är för nåra, så skriv gärna några rader i kommentarfältet).

Spaceheads är en trummor och trumpet duo från Manchester som i mina öron gör mycket spännande musik. Låten jag valt är inte typisk för duon - det finns ingen typisk att välja, för de växlar vilt mellan alla möjliga stilar.

Från italienska Antonis Rex Micro Demons och några låtar framåt är det horror-progressive som gäller.

perviam-2

Londonbandet To- Mera´s The Lie är en minst sagt dynamisk historia som tål att höras flera gånger. Deras musik har beskrivits som

a blend of gothic metal, progressive metal, and alternative metal with overtones of everything from jazz to black metal to Euro-classical.

Och det är en korrekt beskrivning.

Chroma Key är Dream Theaters första klaviaturist Kevin Moore. Men här är det musiken betydligt lugnare än den DT gör.

The Provinance är från Göteborg och The Vital Might som av slutar kalset är en trio från Boston, USA.

Crank it up...

Inga kommentarer: