onsdag 18 november 2009

CD-recension: Asia Minor - Between Flesh and Divine (1981)

3258_67963923730_522323730_1680535_6094488_s

Gästbloggare Markus Enger tycks ha en viss förkärlek för franska prog-band från sent 70- tidigt 80-tal. Här tar han sig an Asia Minors “Between Flesh and Divine” från 1981. En skiva som hela hans familj tycks uppskatta.



Progressive musik när den är som bäst! Ett modigt och kanske dumdristigt påstående, icke desto mindre är det vad jag känner inför Asia Minors andra (och sista) platta.

Asia Minor var ett franskt progressive band i vilket några av medlemmarna hade turkiskt ursprung. Efter några in- och avhopp av medlemmar bestod bandet vid inspelningen av "Between Flesh and Divine" av fyra personer. Plattan spelades in 14-26 juli 1980 i Grande Armée studio i Paris. Skivans titel refererar till en av medlemmarnas favoritskådespelerskor, Greta Garbo. Hon representerar här kvinnans dubbelnatur, både mystisk och sensuell, en varelse att åtrå, som samtidigt är spirituell. Bandet hade svårt att få något skivbolag att backa upp dom, och därför finansierade medlemmarna inspelningen själva.

När jag spelade skivan hemma på stereon för första gången skedde något stort. Min fru, som är ytterst musikaliskt oupplyst, lyssnade med ett halvt öra och frågade efter en stund, "Är det Camel du lyssnar på?". Jag blev alldeles varm inombords. Min fru, som knappt vet skillnaden mellan punk och hårdrock, eller tango och vals, kunde plötsligt uttala sig om och peka ut band ur 70-talets progressiva era. Jag har i alla fall lyckats med något i livet.

Nåväl, nu var ju inte detta Camel, men gissningen är mycket adekvat, detta låter mycket Camel. Och jag skulle vilja påstå att det är Camel när de låter som bäst. Skivor som "Moonmadness" och "The Snowgoose" dyker upp i huvudet när jag hör "Between Flesh and Divine". Vilken av dessa tre plattor som skall rankas högst vet jag inte, och det säger en del om Asia Minors platta.

Efter en dryg minut av öppningsspåret kommer tvärflöjten för första gången in och öser på. Fantastiskt, tycker jag, som är en stor älskare av tvärflöjt Detta trevliga instrument återkommer ofta under plattans spår och förgyller lyssnandet. Tempot är plattan igenom relativt högt, med vissa korta partier som är lugnare. Personligen är jag glad att slippa de alltför komplexa och märkliga partier som en del progressiva band ägnar sig åt. Vilka ofta mest blir svårlyssnade. Jag tänker t.ex. på del av King Crimsons eller Miriodors skapelser. Asia Minor är istället ett band som öser på och har kul, vilket resulterar i lättlyssnad progressive musik som även ett "vanligt" musikfan kan uppskatta. Min fru till exempel.

Det mesta av skivan är instrumentalt, men partier med sång finns med i de flesta låtar. Sången fungerar bra, även om sångarens röst kanske inte är bandets starkaste sida.

Jag har läst att på internet att det turkiska ursprunget hos ett par av medlemmarna hörs i musiken. Jag måste erkänna att detta går mig förbi, kanske har jag blivit så van vid att i den progressiva musiken höra annorlunda lösningar och udda idéer att en turkisk krydda passerar obemärkt?

Så hur gick det för skivan när den släpptes? Bandet letade länge efter en distributör men lyckades inte hitta någon, så de beslöt att distribuera den själva. Då den endast nådde ut lokalt i Paris och eftersom media vid denna tidpunkt fokuserade på new wave så fick den ingen medial uppmärksamhet. Men den spelades mycket på de många piratradiostationer som fanns. En av cheferna på Safari Ambiance label hörde skivan, tyckte mycket om den och ordnade ett kontrakt med gruppen för distribution i Frankrike. Den sålde dock dåligt och bandet fortsatte att få liten uppmärksamhet i media. Slutligen kände bandet att det de fick tillbaka på allt de investerat, inte minst ekonomiskt, inte räckte och bandet upphörde.

I slutet av 1981 fick dock Andy Garibaldi, ägare till skivbutiken Lotus Records i Storbritannien, upp ögonen för Asia Minor. Han såg till att skivan distribuerades utomlands, speciellt i Japan. Detta ökade försäljningen och ett förnyat intresse för bandet uppstod.

Detta är en skiva jag varmt rekommenderar till er där ute. CD:n är utgiven 1991 av Musea.

Songs / Track Listing

1. Nightwind (6:23)
2. Northern Lights (7:45)
3. Boundless (3:00)
4. Dedicace (6:11)
5. Lost In A Dream Yell (7:42)
6. Dreadful Memories (3:00)
Total Time: 34:01

Line-up / Musicians

- Setrak Bakirel / voice, guitars, bass
- Lionel Beltrami / drums, percussion
- Robert Kempler / keyboards, bass
- Eril Tekeli / guitars, flute

Läs andra bloggares omdömen här & här.

Inga kommentarer: