Ta en del Porcupine Tree, en del Mike Oldfield på melodihumör, en del Rammstein och några stänk Pierre Moerlen. Injicera blandningen i Nina Simone och Jaques Brel – och vips har du fått Lazuli, en fransk progrockgrupp som rönt en hel del uppmärksamhet på sistone. Inte minst på grund av deras dynamiska liveframträdanden. Nu senast på Night of the Prog i juli.
Jag har lyssnat ganska mycket på Lazulis tredje platta En Avant Doute från 2007. Helt nyligen har dom släppt en ny - Réponse incongrue à l'inéluctable – som jag hört delar av på gruppens hemsida och myspace.
Lazuli gör en musik som är säregen och personlig, men som ända arbetar i en tydligt progrocktradition. Man använder udda och i rocksammanhang ovanliga instrument som Warr guitar, Chapman stick, marimba, vibrafon, diverse slagverk och den egenhändligt uppfunna och tillverkade Leoden – en blandning av gitarr och sequenser. Detta, plus Domique Leonettis kvinnoliknande röst, ger en vacker, intensiv och stämningsfull musik.
Det sjungs mycket och man får en känsla av att orden är viktiga. Jag har dock inge aning om vad texterna handlar om.
Detta är förmodligen rockmusik så långt från punken man kan komma. I positiv mening. Musiken är så välpolerad och kristallklar att den stundtals förefaller livlös. Men det är den inte. Ger man den tid finner man att den vibrerar av ett sällsamt och intensivt liv. Och efter hand sjunker den allt djupare in i systemet. Den tar en i besittning och man börjar käka konstiga ostar, dricka rödvin, röka Galoise och länga efter Paris utekafe´er.
